Varför talar ingen om hunden, hunden som var det första av Akilovs offer på Drottninggatan den sjunde april 2017?
Radio, tidningar och tv fylls av rättegången. Ibland blir det svårt att uthärda – jag bläddrar vidare i tidningen, stänger av tv:n, flyr till Radiosporten.
De anhörigas lidande kommer nära, det kunde ha varit vem som helst av oss. Men ingen talar om hunden.
Någonstans finns en husse eller matte som inte blir sedd i sin sorg. Någon har måst ställa undan matskålen och vattenskålen, se kopplet hänga där i tamburen… Alla som älskat ett husdjur vet att man sörjer djur så som man sörjer människor. Djuren har ett kortare liv, det vet vi redan med valpen eller kattungen i famnen. Men inget djur och ingen människa skulle behöva krossas av en lastbil, av en förare som gör det med flit.
Vad beror det på att ingen nämner hunden på Drottninggatan? Är det en rädsla för att människovärdet relativiseras om vi värderar djuren? I så fall tror jag att man är helt fel ute – av två skäl. Dels hör diskussionen om djurs och människors värde inte hemma i medkänslan med offren på Drottninggatan. Dels tror jag inte att människovärdet urholkas av att vi uppvärderar djuren. Tvärtom – med vördnad för allt levande växer också människovärdet. Jo, jag vet att nazisterna hade en stark djurskyddslagstiftning – och inget människoskydd. Men det kan ju inte djuren rå för. Nazisterna hade också en utbyggd mödravård – ska vi lägga ner mödravården?
Även om vi inte tillmäter djuren samma värde som människor – och det gör vi nog inte, de flesta av oss – betyder det inte att djuren saknar värde eller rätt till sitt liv. Ett djur är oändligt mycket mer värt än döda ting – långt närmare oss människor än en sten eller en stol eller en mobiltelefon.
Den danske författaren, prästen och antinazisten Kaj Munk skrev om sorgen efter sin hund. En del sa: ”Det var ju bara en hund”, men för Kaj var denna varelse ett under av kärlek, kamratskap och glädje. Kaj Munk blev mördad av Gestapo och slängd i ett dike, för att han hade stått upp för människovärdet och kritiserat judeförföljelsen och ockupationen.
Vi står inför en gigantisk utmaning att försvara människovärdet mot nazister och islamister. Författaren Magnus Malm har påpekat att den ljumma, sekulära konsumismen och individualismen står sig slätt gentemot hängivna fanatiker. Här har vi i vänstern något att bita i; att förmedla hopp och sammanhang, något att leva och dö på. Märk väl: dö på, inte dö för. Vi måste markera mot fanatikernas dödskult. Men de stora berättelserna, den kristna såväl som den socialistiska, erbjuder något att leva och dö på, ett ständigt pågående sammanhang, något att hoppas på. Hur ska vi förmedla det?
Vördnad för allt levande och att inte glömma bort en liten hund är en god början, en påminnelse om att alla räknas.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.