Opinion 29 mars, 2018

Gör inte religiösa friskolor till ett slagträ i segregationsdebatten

Det är stärkande för barn från en snarlik etnisk eller religiös bakgrund att gå i samma skola, menar debattören Isak Gerson och vänder sig mot vänsterns kategoriska inställning till friskolor med konfessionella inslag.

”Det allmänna ska även i övrigt främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket ska främjas särskilt” stadgar Minoritetslagens (2009:724) 4 §. Lagen reglerar bara de fem definierade nationella minoriteterna och fem nationella minoritetsspråken, men om vi anser det positivt för de barnen att ha rätt att ta del av den kultur och det språk deras släkt besitter bör det i viss mån gälla för andra minoriteter också. Vi vet att flerspråkighet är positivt för barns inlärning och jag själv tror att ett barn som är ostadgat och otryggt i en del av sin etniska identitet kommer att förbi osäker även i sina andra.

Skolväsendet är den plats där många barn tillbringar hälften av sin vakna tid. Det är också en plats där det offentliga kan erbjuda resurser och ställa krav på utförande och innehåll. Därför är det dumt att avfärda skolor med etnisk eller religiös särprägel som del av en fungerande minoritetspolitik. En skola för minoriteten kan erbjuda ledighet under de egna högtiderna i stället för de kristna. Den kan erbjuda anpassad kost, möjligheten att komplettera undervisning med berättande om den egna minoritetens historia, identitet och kultur. Den kan också innebära viss frihet från förföljelse på etnisk grund, och att man kan anpassa språkundervisning till minoriteten.

Och ja, det innebär att skolan kan ordna frivilliga konfessionella inslag. För den som är kulturellt lutheran i ett kulturellt lutherskt land är det nog svårt att förstå värdet av det, eftersom samhället ändå på alla plan gör rum för ens religiösa utövande, oavsett om det är jul, luciafirande, söndagsgudstjänst eller någon annan högtid. Av samma anledning är det nog svårt att förstå hur sammanvävt religion är med språk, mat och kalender, men för en jude som behöver ta ledigt för jom kippur eller behöver läsa extra utanför skolan för att lära sig grundläggande hebreiska är den kristna anpassningen en börda.

Vad gäller segregeringsfrågan är det nödvändigt att släppa den populistiska sargen och komma tillbaka till den materiella analysen

Med dagens system kan dessutom minoriteter själva driva friskolor efter statens regelverk och kontroller. Ett förbud mot vinstuttag skulle antagligen inte slå mot friskolor med kulturell eller religiös prägel då dessa skolor i regel inte drivs av vinstskäl. I friskolor utan vinstsyfte behövs definitivt kontroll, särskilt av frivilligheten i de konfessionella momenten, men man kan anta att samma incitament för att snåla på kvalitet för att skapa utrymme för vinstuttag inte finns.

Vad gäller segregeringsfrågan är det nödvändigt att släppa den populistiska sargen och komma tillbaka till den materiella analysen. Anledningen till att vi har en socioekonomisk segregering är en lång period av segregerande bostads- och arbetsmarkandspolitik. Vi kan inte skylla ett så viktigt politiskt problem på några enstaka skolor, och elever i minoriteter kan inte åläggas att ansvar för detta. Inte heller bör individuella elever behöva betala priset för en strukturell rasism som gör att vissa minoriteter har en materiellt sämre status än andra.
Så, bortsett från ekonomiska faktorer, är det problematiskt att barn går i skolan med andra elever från en snarlik etnisk eller religiös bakgrund? Nej, tvärtom är det antagligen bara stärkande, både säkerhetsmässigt och identitetsmässigt. Dessa barn kommer troligtvis ändå att ha ett framtida fritidsliv och arbetsliv som domineras av den lutherska kulturen.

En vänsterrörelse kan genom att samtidigt bekämpa strukturell rasism och stärka verktygen medborgare har för att förvalta sin kulturella identitet bygga ett samhälle där vi är jämlikar och grannar oavsett etnisk eller religiös tillhörighet, och en kulturell likriktning av skolorna skulle bara utgöra ännu ett hinder på vägen mot det målet.