Utrikes 15 april, 2018

Dumskallarnas socialism

Beskyllningarna mot brittiska Labour för att ha problem med antisemitism har lett till anklagelser om mediedrev och häxjakt. Antisemitismen har dock en lång historia inom vänstern.

För tre veckor sedan sögs brittiska Labour in i ännu en antisemitism-skandal efter att det framkommit att partiledaren Jeremy Corbyn ska ha gett sitt stöd åt en grafittiartist vars väggmålning i östra London tvättats bort då den innehöll antisemitiska stereotyper i sitt motiv. Det är inte första gången som partiet anklagas för antisemitism. 2016 uteslöts Londons tidigare borgmästare Ken Livingston ur partiet efter att ha fällt antisemitiska kommentarer i en radiointervju med anledning av en annan Labour-ledamots antisemitiska Facebook-post. Händelserna fick tillsammans med andra av liknande art så stor uppmärksamhet i media att partiet tillsatte en intern utredning för att gå till botten med saken. Sedan dess har debatten fortsatt om vad som kan anses vara ett antisemitiskt budskap och huruvida Labour har ett ”problem” med antisemitism, som det ofta heter i brittisk media. Men det är inte bara för Labour som frågan om antisemitism ständigt återkommer. Faktum är att antisemitism har en minst lika lång historia inom vänstern som inom andra politiska läger.

Enligt en studie från förra året av Institute for Jewish Policy Research i Storbritannien är problemet med antisemitism inte mer utbrett inom Labour än i andra brittiska partikulturer. Det är dock heller inte mindre. Skillnaden består i sättet som antisemitismen tar sig uttryck på. Till skillnad från den nationalistiska högern och extremhögern, för vilka antisemitism länge har varit en integrerad – för att inte säga central – del av det ideologiska tankegodset, har antisemitiska föreställningar och troper ofta sugits upp i det övriga ideologiska idékomplexet inom vänstern. Det som utmärker vänstern är dock en sentida renässans för tankemönster som ofta anklagas för att vara antisemitiska. Dessa tar sig oftast uttryck i kritik av Israel och uttrycks ofta av grupper som själva är föremål för diskriminering, vilket gör problemet särskilt komplext.

Banklobbyns ursprung

Den mest klassiska antisemitiska stereotypen är den som gör gällande att judar skulle vara särskilt benägna att tjäna pengar. Den judiske bankiren, lånehajen, ockraren etcetera som lever gott på andras misär tillhör den moderna antisemitismens standardrepertoar. Som de flesta fördomar har även denna en förhistoria. Hannah Arendt påpekar i Totalitarismens ursprung att det inte är särskilt konstigt att kopplingen mellan judar och pengar gjordes, och att judiska bankirer blev föremål för antisemitiska konspirationsteorier, då familjer som Rothschild under 1800-talet hade ett inflytande som var få förunnat. I egenskap av privata långivare till kungliga hov i Europa hade baronerna Rothschild och andra liknande familjer i princip makt att avgöra utgången på krig mellan stormakterna på kontinenten. Att en handfull familjer, som från början gav sig in i den ekonomiska världen eftersom judarna sedan medeltiden förbjudits att ägna sig åt de flesta andra yrken, betroddes med det känsliga uppdraget berodde till stor del just på deras judiska identitet. I egenskap av judar och alltså ”statslösa” ansågs nämligen dessa familjer inte hysa lojalitet till något speciellt land, inklusive det som de bodde i (en idé som i sig kom att bli källa till antisemitisk propaganda längre fram).

Kopplingen mellan judar och det internationella finanskapitalet under den moderna epoken har gjort att antisemitismen har fått en speciell status bland andra former av rasism

Det är knappast förvånande att denna trop kom att upptas i den socialistiska föreställningsvärden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Konspirationsteorin om den judiska banklobbyn som styr världen bakom kulisserna genom olika hemliga sällskap (frimurarna, Illuminati etcetera) lever än i dag i högsta välmåga inom perifera delar av vänstern. Och även om få skulle hävda att de tror på de här idéerna genomsyras ofta diskurser från vänster av en liknande retorik. På väggmålningen som orsakade sådant blåsväder i Labour förra månaden syns till exempel sex män, varav flera bär stereotypa judiska drag, sitta vid ett monopolbräde som står på en grupp nakna människors krökta ryggar. I bakgrunden tronar det allseende ögat, den symbol med ett öga på toppen av en pyramid som återfinns på amerikanska dollarsedlar och ofta förknippas med Frimurarorden och andra hemliga sällskap. Titeln lyder: ”The new world order is the enemy of humanity”.

Fetischiserad antikapitalism

Kopplingen mellan judar och det internationella finanskapitalet under den moderna epoken har gjort att antisemitismen har fått en speciell status bland andra former av rasism. Till skillnad från andra diskriminerade grupper tillskrivs judarna ofta en speciell form av inbillad makt, vilket gör att kampen mot dem kan ta sig emancipatoriska uttryck. I föreställningen om en judisk världskonspiration inkarnerar den rike juden det globala kapitalet som sådant, således kan antisemitism göras till en form av antikapitalism och vice versa. ”Antisemitism är en revolt mot det globala kapitalet, felaktigt identifierat som judarna”, som den marxistiske sociologen Moishe Postone sammanfattar det. Förmodligen är det detta som avses i det uttryck som ofta felaktigt brukar tillskrivas grundaren av den tyska socialdemokratin August Bebel: ”antisemitism är socialism för dumskallar”.

Theodor Adorno och Max Horkheimer hävdar i sin tur att antisemitismen är ett resultat av kapitalismens själva funktionssätt. Till skillnad från i tidigare ekonomiska system är kapitalistens maktutövning kamouflerad av lönekontraktet. Det är först när arbetarna kommer till köpmannen i ”cirkulationssfären” för att spendera sin lön som de inser att de har blivit lurade, varpå de riktar sin ilska mot köpmannen (som inte sällan är jude) i stället för arbetsgivaren. ”Därför ropar man: ’Ta fast tjuven!’ och pekar på juden. Han får göra tjänst som syndabock inte bara för enskilda manövrer och machinationer, utan också i den övergripande meningen att hela klassens ekonomiska bedrägeri läggs honom till last.”

Enligt Postone är denna ”fetischiserade form av antikapitalism”, som tog sig tidiga uttryck i amerikansk populism kring förra sekelskiftet, unik för antisemitismen och gör den särskilt farlig för vänstern. Han hävdar även att detta synsätt kan bidra till att förklara spridningen av antisemitism i Mellanöstern de senaste årtiondena. Enligt Postone är inte frågan om palestiniernas lidanden den enda orsaken till den grasserande antisemitismen i regionen – man måste även ta ekonomiska faktorer i beaktande. De tre senaste decennierna har Mellanöstern gått bakåt ekonomiskt sett i förhållande till många andra regioner – endast subsahariska Afrika har upplevt en sämre ekonomisk utveckling. Samtidigt har andra länder som tidigare brukade anses höra till tredje världen utvecklats i snabb takt. Därmed finns en bra grogrund för ekonomiskt motiverad antisemitism i Mellanöstern. Det är alltså inte bara Israel-Palestina-konflikten utan även en allmän känsla av hjälplöshet inför den globala utvecklingen som göder antisemitism i regionen under skydd av en moraliskt rättfärdig progressiv och antiimperialistisk retorik enligt Postone. För hundra år sedan utmålades Storbritannien och judarna som ansvariga för det globala kapitalets dominans, i dag är det USA och judarna i form av staten Israel.

Sionism och antisionism

Det vanligaste uttrycket för antisemitism inom vänstern tar sig dock genom motståndet till sionismen. Samtidigt som de judiska bankfamiljerna uppnådde sin speciella maktställning fortskred assimileringsprocessen av judarna i Västeuropa som hade inletts med upplysningen och franska revolutionen. Det är betecknande att antisemitismen i sin moderna form började uppträda i takt med att judarna inlemmades som fullvärdiga medlemmar av de västerländska samhällena. Mot slutet av 1800-talet uppstod också den rörelse som skulle komma att döpas till sionismen. Med en växande massrörelse vars mål var att etablera ett hem åt judarna, i kombination med den redan existerande judiska bankeliten, fanns alla förutsättningar för en kraftfull konspiratorisk, antisemitisk offensiv.

Sionismen hade sina rötter främst bland de östeuropeiska judarna som ansåg att de hade en kollektiv identitet, till skillnad från de västeuropeiska judarna som var mer assimilerade i sina respektive länder

1905 publicerades dokumentet Sions vises protokoll i Ryssland, där staten hade underblåst pogromer mot judar i årtionden. Skriften som utgav sig för att vara en avskrift av Theodor Herzls tal vid den första sionistiska kongressen i Basel 1897 hävdade att judarna planerade en sammansvärjning för att ta över världen. Det framkom senare att det var en förfalskning som spridits av den ryska säkerhetstjänsten Ochrana, men det hindrade inte att Sions vises protokoll kom att bli en hörnsten i den gryende form av antisemitism som gick under namnet antisionism.

Sionismen hade sina rötter främst bland de östeuropeiska judarna som ansåg att de hade en kollektiv identitet, till skillnad från de västeuropeiska judarna som var mer assimilerade i sina respektive länder och främst såg på sin judiska identitet som en fråga om religion. Bland andra liknande rörelser fanns den socialistiska Bund-rörelsen som hade uppstått ur det ryska socialdemokratiska partiet i början av seklet. Till skillnad från sionisterna sökte dock Bund-rörelsen inte ett nytt hemland för judarna utan större autonomi för judarna i Ryssland. Många sekulära socialistiska och kommunistiska judar förkastade dock all form av kollektiv judisk identitet då de snarare såg sig som delar av en socialistisk international (Lev Trotskij avfärdade till exempel Bund-judarna som ”sjösjuka sionister”). Denna form av antisionism, som inte nödvändigtvis var antisemitisk, lider dock av motsägelser eftersom den avvisar judarnas rätt till nationellt självbestämmande i universalismens namn samtidigt som den tillerkänner alla andra folk denna rätt. Sedan Israel grundades har den ifrågasatt Israels existens som den uppfattar som reaktionär samtidigt som den uppfattar arabisk nationalism som per definition progressiv.

”Progressiv” antisemitism

En annan form av antisionism inom vänstern är den som Sovjetunionen gjorde bruk av under skenrättegångarna efter andra världskriget. Denna var klassiskt antisemitisk på alla sätt utom till namnet eftersom Sovjetunionen inte kunde använda samma språk som nazisterna. I den så kallade Slánský-processen i Tjeckoslovakien anklagades flera medlemmar av kommunistpartiets centralkommitté för att vara rotlösa kosmopoliter som var del av en global konspiration – klassiska antisemitiska anklagelser – varpå de avrättades. De stämplades som sionister trots att de inte hade någonting med sionismen att göra, vilket gjorde att ordet sionist fick samma innebörd som antisemiter lägger i ordet jude. Den här typen av antisemitism, som gjordes legitim för vänstern under namnet antisionism trots att den inte hade något med Israel att göra, exporterades sedan till delar av Mellanöstern under kalla kriget då konflikten mellan Israel och arabländerna intensifierades, bland annat av säkerhetstjänsterna i olika öststater.

Förintelsen, grundandet av Israel och den efterföljande konflikten med palestinierna har dock förändrat förutsättningarna för antisemitismen och gett den en ännu mer komplex dimension. I dag har den stora majoriteten av anklagelserna om antisemitism från vänstern på ett eller annat sätt med Israel-Palestina-konflikten att göra. Kritik mot Israels ockupation och förtryck av palestinierna tar sig ibland antisemitiska uttryck enligt klassiska mönster. Samtidigt gör Israels regering ofta allt i sin makt för att utmåla saklig och legitim kritik av dess politik som antisemitisk. Bittra och upprörda eller illa informerade vänsteraktivister och politiker tenderar att blanda ihop judar i allmänhet med Israel, något som inte underlättas av det faktum att Israel uppfattar sig som en judisk nation som representerar alla judar. Oförsonligheten i konflikten har även lett till att äldre typer av antisemitiska tankefigurer har återkommit i debatten, till exempel den medeltida föreställningen om att judar dödar barn i ritualmord för att utföra blodoffer. Till exempel anklagades journalisten Donald Boström för att sprida myter i den andan efter att ha publicerat en artikel i Aftonbladet 2009 om att Israel plundrar palestinska barns kroppar på organ. Han fick dock senare upprättelse.

Kritik mot Israels ockupation och förtryck av palestinierna tar sig ibland antisemitiska uttryck enligt klassiska mönster

Den antiisraeliska eller ”progressiva” antisemitismen är den som oftast tar sig uttryck inom den organiserade vänstern i dag. Detta till skillnad från den västerländska extremhögern som på senare tid har allierat sig med Israel mot den upplevda gemensamma muslimska fienden, men där klassisk högerantisemitism likväl ständigt bubblar upp till ytan. Denna nya form av Israelkritik som först märktes under den första intifadan på 1980-talet och främst under den andra i början av 2000-talet döptes snabbt till ”den nya antisemitismen” i västerländsk media. Den fick också den franske filosofen Bernard-Henri Lévy att hävda att antisemitismen under det tjugoförsta århundradet främst kommer att komma från vänster. Ett av de tydligaste uttrycken för den tesen på senare tid är komikern Dieudonné M’bala M’bala i Frankrike.

Antirasism och förintelseförnekelse

Från början var den fransk-kamerunesiske Dieudonné del av en bejublad antirasistisk komikerduo tillsammans med en judisk partner. I början av 2000-talet började han dock intressera sig för historien om slavhandeln och frågan om skadestånd. Den franska vänsterns ointresse för dessa frågor i kombination med det aldrig sinande offentliga intresset för förintelsen gjorde att han började uttrycka alltmer antisemitiska åsikter. Han föll dock slutgiltigt i onåd i och med en sketch som kritiserade den ”amerikansk-sionistiska axeln”, där Dieudonné iförd ortodox judisk klädsel gör en Hitlerhälsning och ropar ”Isra-heil”. Sedan dess har stämningsansökningarna och förbudsförsöken haglat mot Dieudonné. Det har dock inte hindrat honom från att i samarbete med den högerextreme polemikern Alain Soral sprida en alltmer flagrant och konspiratorisk antisemitism till främst invandrarungdomar med bakgrund i de franska kolonierna, bland annat genom att popularisera gesten la quenelle, en nedåtvänd armgest som påminner om en Hitlerhälsning. Han har även ställt upp i lokalval för partiet Liste Anti-Sioniste som 2009 fick störst stöd i fattiga invandrartäta förorter.

Fenomenet Dieudonné sammanfattar väl den nya antisemitismen som tenderar att uttryckas av grupper som själva ofta är offer för rasism eller diskriminering, såsom muslimer i Västeuropa, men vars röster och historier inte tillmäts samma betydelse som judiska sådana. Förintelsens närmast sakrala status i länder som Frankrike har kritiserats även av konservativa judiska intellektuella som akademiledamoten Alain Finkielkraut för att vara en uppenbar källa till antisemitiska konspirationsteorier bland yngre generationer, där många är övertygade om att det är ett påhitt av den judiska ”lobbyn”. Mordet på den 85-åriga förintelseöverlevaren Mireille Knoll i Paris för två veckor sedan, det senaste i en rad antisemitiska hatbrott i Frankrike de senaste åren, vittnar om frågans betydelse.

För vänstern gäller det att i det nya klimatet hålla rent i de egna leden, använda sunt förnuft och inte låta bitterhet och avtrubbning inför en grupps våld göra att giftiga fördomar och stereotyper används i stöd åt en annan.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 27 april, 2024

Stockholm samlas mot rasismen

Ett tusental stockholmare samlades på Gubbängens torg under lördagen för att protestera mot rasismen. Foto: Oscar Olsson/TT.

I dag samlades ett tusental människor i Gubbängen för att protestera mot rasismen, med tal från tre rödgröna partiledare. Manifestationen var tänkt att inkludera talare även från den utomparlamentariska vänstern, en inbjudan som snart drogs tillbaka. En missad chans att kroka arm, säger Victoria Rixer från Linje 17.

”Inga rasister på våra gator.”

Slagorden ekade över Gubbängens torg under lördagen, där ett tusental människor samlats för att protestera mot rasismen. Detta med anledning av attacken mot ett antifascistiskt samtal på teater Moment i onsdags, när en handfull maskerade högerextremister kastade en rökbomb, stormade in och utdelade ett tiotal slag mot journalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]