Så blev vi alla rasister

Ivar Arpi och Adam Cwejman.
Timbro.

Efter att vänstern i stort sett besegrats på det ekonomiska planet de senaste årtiondena har centrum för många politiska strider flyttats till det plan där vänstern fortfarande har en agendasättande position – nämligen det kulturella. I dag tycks det röda skynket för högerdebattörer inte längre vara skatterna eller socialförsäkringarna, utan den så kallade ”identitetspolitiken”. Det senaste alstret i den växande högen texter av högerskribenter i ämnet heter Så blev vi alla rasister på Timbro förlag.

Svenska Dagbladets Ivar Arpi och Göteborgspostens Adam Cwejman gör i den pamflettliknande boken en inventering av de senaste årens svenska debatter om ras och rasism i ett försök att visa hur vänstern har blivit ”rasistisk”. Nedslag görs bland annat i debatterna om Reva, Lilla Hjärtat och kvotering på SR. En av bokens förtjänster är just skildringen av dessa debatter. Med en omfattande notapparat till sin hjälp visar Arpi och Cwejman när ord som ”vithetsnorm” och ”rasifiering” först fördes in i den svenska debatten och hur de sedan har slagit rot i språket.

Den vägledande tesen är att den antirasistiska vänstern har återinfört begreppet ras och med sin strukturella syn på hur rasism fungerar därmed gjort ”oss alla” till rasister. Den här tesen upprepas i olika formuleringar som ett mantra boken igenom. Arpi och Cwejman gör ett ärligt och ambitiöst försök att sätta sig in i de teorier som den moderna antirastiska rörelsen lutar sig mot för att, likt Marx med de engelska nationalekonomerna, vederlägga dem inom ramen för deras egen logik. Det går sådär.

Ständigt blir det tydligt hur oförmögna författarna är att tänka i termer av makt. Vissa iakttagelser kan vid första anblick framstå som relevanta, till exempel den att ras ofta diskuteras som en social konstruktion eller process förutom när det kommer till vithet som i stället tenderar att beskrivas som ”något som är konstant närvarande och oföränderligt”. Iakttagelsen backas upp med citat från olika debattörer som i vissa fall är överdrivet hårda och i andra kan misstänkas för att vara ryckta ur sitt sammanhang. Det borde dock vara uppenbart för de flesta att om ras existerar i den performativa bemärkelsen att rasism ständigt återuppfinner den genom att tvinga en människa med mörkhyad kropp att uppfatta sig som avvikande på grund av sitt utseende (rasifiering), så måste detsamma gälla även för den gynnade ”rasen” (att Arpi och Cwejman först accepterar denna performativa förståelse av rasism för att i nästa andetag anklaga vänstern för att röra sig med en nazistisk världsåskådning är antingen inkonsekvent eller bara ohederligt).
Anledningen till att, som författarna skriver, ”(v)ithet fram­står som en självständig kraft som har förmågan att både vara overklig och konstruerad, men samtidigt vara överallt och påverka alla” är att vi lever i ett samhälle som fortfarande präglas av en struktur som gynnar ljushyade och missgynnar mörkhyade på alla nivåer. Denna ”vithetsnorm” gör att den med vit hud inte uppfattar sig som någon vars hudfärg innebär att dörrar öppnas när de stängs för andra.

Den vägledande tesen är att den antirasistiska vänstern har återinfört begreppet ras och med sin strukturella syn på hur rasism fungerar därmed gjort ”oss alla” till rasister

Arpi och Cwejman har dock svårt att se detta i de flesta sammanhang vilket gör att åtgärder som kvotering framstår som opåkallade och frihetsinskränkande (att de har mindre problem med kvotering när det kommer till att öka åsiktsmångfalden bland public service-journalister, vilket skulle komma farligt nära åsiktsregistrering, kan milt uttryckt tyckas inkonsekvent). Här skulle en snabb blick på andra länder ha varit av godo. I ett land som USA där en stor minoritet har varit diskriminerad i hundratals år har det faktum att svarta fortfarande är långt fattigare och underrepresenterade inom högre utbildning gjort att det helt enkelt inte går att blunda för problemet. Därför är också de regler om positiv diskriminering som har införts där i dag mer eller mindre accepterade, även av högern. I Sverige lär detta problem också förvärras med tiden eftersom en allt större del av befolkningen kommer att komma från familjer som varit diskriminerade i ett växande antal generationer. Hävdar man att strukturell rasism inte existerar får man nog också lov att hitta på ett annat namn på det fenomen som gör att arbetssökande från invandrartäta franska förorter tvingas byta ut avsändar-postnumret för att deras CV-brev överhuvudtaget ska öppnas.

Kvotering är knepigt eftersom det gör våld på det meritokratiska idealet. Men frågan är vad alternativet är när uppenbarligen inga framsteg sker av sig självt. Arpi och Cwejman pekar visserligen på att framsteg visst har gjorts på sina håll utan kvotering. Vad de dock inte nämner är att dessa har gjorts just under den epok när kvotering på allvar diskuterats som en möjlig politisk åtgärd i olika sammanhang, och alltså som ett hot mot vita och manliga styrelser etcetera. I författarnas idealvärld tycks framsteg på klassiskt konservativt manér ske på ”organisk” väg, utan onaturliga politiska ingrepp (som om det gick att skilja på ”naturliga” och ”onaturliga” mänskliga handlingar).

Eftersom Arpi och Cwejman säger sig vilja uppnå samma sak som vänstern, det vill säga ett samhälle där ras och kön inte är bestämmande för ens framgång, är Så blev vi alla rasister ett illustrativt exempel på hur högerns och vänsterns världsåskådning skiljer sig åt. Om tvivel av någon anledning råder om vad dessa består i kan den vara läsvärd. I annat fall kan man nog hitta något bättre att läsa, till och med hos Timbro.

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.