I veckan presenterade Socialdemokraterna i Stockholm ett vallöfte som låter rätt så bra. Man vill införa en bostadsgaranti för ungdomar under 25 år som bor i Stockholm. Det är ett högt ställt mål som framförallt signalerar handlingskraft och vilja till en lösning. Det är bra. Hittills har ju S-förslag som är framåtsyftande och i någon slags positiv anda varit väldigt få i valrörelsen.

Men… här finns såklart ett men.

I Stockholms län finns det omkring 60 000 unga vuxna som är ofrivilligt hemmaboende, enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen. Utöver 60 000 ofrivilligt hemmaboende i länet så bor 16 procent av de som faktiskt flyttat hemifrån i andra eller tredje hand. I varje årskull i Stockholms kommun så är det ungefär 10 000 personer. I det förslag som finansborgarrådet Karin Wanngård (S) presenterade i torsdags är det beräknat att 800 lägenheter om året ska fördelas genom ungdomsgarantin. 800 lägenheter till ett underlag på ungefär 10 000 personer per årskull. I dag krävs det att stockholms-ungdomarna ställs i bostadskön på 18-årsdagen och inte räknar med att få flytta hemifrån för en si så där 8-11 år senare. I alla fall inte om du ska jobbar i ett arbetaryrke och ska ha råd med hyran. Vem som helst förstår att S-garantin inte riktigt kommer kunna leverera en lägenhet till alla utan bli ett lotteri med 800 vinnare om året.

En annan fråga som förslaget om bostadsgaranti väcker är: Varför stanna bara vid ungdomar? Behov styrs inte bara av ålder. Kanske borde fattigpensionärer få en garanti för en hyresrätt med låg hyra? Kvinnor som vill skiljas men inte har råd? Ensamstående mammor? Trångbodda familjer? Det finns ofantligt många grupper som just nu är extremt utsatta på Stockholms bostadsmarknad. Trångboddheten och till exempel andrahandsuthyrningen till ensamstående föräldrar med barn ökar dramatiskt. Många rapporter och myndigheter vittnar om en andrahandsmarknad som är rutten, där priserna ökar dramatiskt och där unga bostadssökande kvinnor utnyttjas sexuellt. Hur löser man det med en garanti?

I Stockholms bostadskö finns väldigt många människor. Det är en inte helt främmande tanke att kösystemet behöver reformeras, vilket är något som Karin Wanngård också tar upp i intervjun med DN. Kanske borde man slänga ut de som stått i kön i 20 år och som snart kan sälja villan och bli miljonärer på ålderns höst? Kanske borde just behoven få styra i stället för enbart kötid. Men 800 lägenheter om året till en betydligt större grupp behövande innebär i praktiken ett lotteri.

I hela Sverige råder en permanent bostadskris. Vi har en situation där byggandet stannat av och enligt Boverket kommer väntas inbromsning också drabba Stockholm. Om politiker i Stockholm kan upprätthålla och utöka byggtakten och genom bostadsgarantin höja kraven på sig själva är det bra. Men en garanti betyder nått, det ställer krav och skapar förväntningar. Är det inte bättre att låta allmännyttan bygga det nya miljonprogram som behövs? Fatta beslut som kan visa att politikens makt och möjligheter kan tygla en sjuk marknad.

Sveriges bostadsminister, Peter Eriksson (MP) har sedan han tillträtt inte gjort många knop för att det ska byggas mer. Under förra sommaren, innan prisraset, beskrev bostadsministern utvecklingen på bostadsmarknaden som “i grunden sund” (SvD 10/6, 2017).  Efter prisraset har han ägnat stor del av sin tid att skälla på bankernas bolånemarginaler och fastighetsägarna. Man kan få intrycket av att Eriksson inte förstår de grundläggande principerna för marknadsekonomi; låter man marknaden bestämma byggtakten så kommer den att avta när marknadens aktörer tycker att vinstmarginalerna blir för små. Då krävs politiska lösningar, inte marknadsmässiga.

Wanngårds och Erikssons partier har slösat bort fyra år i regeringsställning och enbart surfat på högkonjunkturen. I Stockholm spelade politikerna med så länge byggboomen varade. Stockholms stad tjänade enorma summor på att sälja attraktiv mark till spekulativa bostadsrättsprojekt som nu, efter prisraset, saknar köpare. Nu låtsas de istället som det regnar när en riktig bostadskris väntar runt hörnet.

En otillräcklig garanti är ett hån mot alla bostadslösa ungdomar, hemlösa barnfamiljer och överskuldsatta hushåll. Istället för garantier på marknadens villkor måste politikerna inse sin egen roll i bostadskrisen: Politiska beslut, som innefattar att det offentliga bygger fler bostäder som vanligt folk har råd med. Att sluta skönmåla situationen och erkänna att de senaste årtiondenas bostadspolitik har misslyckats vore en bra början.

Andra texter vi har skrivit om bostadspolitik:

”Det byggs – och det går att bygga mer” – Anna Herdy, 1/6, 2016
”Utopin om en trea i Bredäng” – Anne-Li Lehnberg, 16/2, 2017
”Marknadshyra på Socialdemokratiskt vis” – Ulla Hoffmann, 5/4, 2017
”Marknaden har lämnat många utan hem” – Zina Al-Dewany, 7/5, 2017
”Giriga byggbolag och kallsvettiga mäklare styr politiken” – Zina Al-Dewany, 9/11, 2017
”Alla har fel om social housing?” – Zina Al-Dewany, 11/11, 2017
”Valvinnarpotential i bostadsfrågan” – Lisa Claesson, 16/2, 2018
”Är regeringen rädd för bankerna?” – Anna Herdy, 28/2, 2018
”Det krävs en ny stopplag för att värna allmännyttan” – Anna Herdy, 6/4, 2018
”Egoister vill bromsa bostadsbyggandet och skyller på mormor” – Per Björklund, 3/5, 2018