Mångkonstnären David Liljemark är aktuell med en gedigen samlingsutgåva. Erik Haking möter honom i ett samtal om värmländska anfäder, hur långt högerut man kan tillåta sig att gå, och problemet med att kalla något för grabbigt.
David Liljemark är serietecknare, filmare, musiker och ”allmän lirare” (enligt podcasten Arkiv Samtal där han är en frekvent återkommande gäst). Nu publicerar Galago tegelstenen David Liljemarks underbara värld som behandlar en konstnärlig produktion som hittills sträckt sig över 30 år – från ungdomsfanzinen De Inödlas Tidning och Fizzo (med den säljande undertiteln ”Våldshumor till sista sidan”) till den kritikerrosade dokumentären Jakten på Bernhard och black beastiality metal-projektet Felched By The Goat (den som vill förstå bandnamnets innebörd rekommenderas att googla i enskilt rum).
I en intervju med dig som 14-åring i Radio Värmland svarade du att du gjorde våldsamma serier för att avreagera dig, är det fortfarande så?
– Ja. Och för att det är kul. Det är samma med att göra musik som låter skränigt. Det är roligt att göra kreativa saker.
När vi träffas är David Liljemark uppspelt. Han har hittat en ”ny” artikel ur Stockholmstidningen 26 april 1899 om helbrägdagörelsepredikanten Fredrik August Boltzius (1836–1910), vars liv och frälsningsmission Liljemark skildrade i serieform 2009. Förutom den förståeliga fascinationen för ett säreget stycke svensk kulturhistoria råkar Boltzius även vara en släkting till David Liljemark och han har själv återutgivit Emil Thorelius bok Boltzianismen – skandinavisk kulturbild (1888) som kritiskt granskade alla mirakel och gudomliga ingripande som påstods ske genom en värmländsk gårdfarihandlare.
Boltzius verkar inte ha varit någon klassisk Ulf Ekman-charlatan eller sån där amerikansk frikyrkopastor som bara vill sälja sina DVD:er?
– Nej, han var ju en genuin fanatiker och framförallt en särling. Ett original alltså. Som ett stort barn eller en ”naturmänniska” som man också har kallat honom.
Det är trångt i Davids arbetsrum. Samlingen av loppiskonst och egenmålade tavlor tar upp allt mer plats på väggarna, även i resten av lägenheten, och hyllorna är tätt packade av serier, böcker, skivor och filmer. Samtidigt har han inga som helst problem att snabbt hitta rätt exemplar av Bamse (som Liljemark skrivit manus till), MegaPyton eller Sydsvenskan-urklipp rörande Jakten på Bernhard som samtalet glider in på.
– Jag måste väl röja lite snart. Men samtidigt, det är sådant jävla tjat om ”dödstädning”. Man kanske skulle skriva en motbok – ”Såhär hoardar du”. Det som är bra med hoarding är till exempel i hushållet när det ska packas in i en diskmaskin och hustrun hävdar att den är full: Icke att det är fullt! Nej, nej, nej, det här ska vi nog kunna styra upp!”
Vid sidan av album och fanzin har David även gjort serier för bland annat ETC men också för SSU-tidningen Frihet.
– Ja och det är så långt högerut jag kan tänka mig att gå. Det är ju några år sen. Nu så skulle jag väl vara mer tveksam.
Du har ett resonemang i nya boken där du vänder dig emot ”så kallade kollegor som slänger sig med floskler om att satir ska slå åt alla håll”.
– Man hör det så himla ofta. Det är en sådan typisk seriekillegrej att säga. Eller snarare konservativ seriegubbe, som gör nåt lättköpt utan eftertanke vartåt satiren slår.
I boken skriver David att ”en (i dubbel mening) röd tråd av humanistiska, feministiska, ateistiska vänstervärderingar” präglar hans konst.
Trots att dina serier kan vara rätt grova så kan jag inte hitta så många skandaler?
– Det var några grejer kring MegaPyton, där TV4 gjorde ett inslag om lärare som slog larm om vilka fruktansvärda serier barnen läste. Det är klart, det var ju lite smickrande att man fick känna sig som ungdomens fördärvare i fem minuter. Lite Blackie Lawless så där.
Humorserietidningen MegaPyton gavs ut mellan 1992–2001 och lyftes ofta fram som ett exempel på hur serietidningar blivit allt råare. Skandaltörstande media förklarade för skärrade föräldrar att tidningen ”bara kostar 19,50 och står mellan Kalle Anka och Fantomen” och på en skola förbjöd lärare helt sonika eleverna att läsa den.
– Jag har stört mig på när någon kallar serierna för ”grabbig” humor, bara för att det kanske är mest grabbar som gillar det. Precis som mest grabbar gillar BTO [Bachman-Turner Overdrive], truckförarmusik. Det kan vara grovt utan att vara sexistiskt.
”Det är klart, det var ju lite smickrande att man fick känna sig som ungdomens fördärvare i fem minuter. Lite Blackie Lawless så där”
– Sen var det förstås utställningen ”Åratal av övergrepp” som jag gjorde på Serieteket, där det var ett par som inte fattade satirtemat alls, tokreagerade och skrev ett långt förtalsmässigt klagobrev till Kulturnämnden, givetvis utan att ens fråga mig om någonting.
Det blev ju bra material för boken i alla fall.
– Ja, men jag blir ju förbannad ändå. Man får inte vara hur korkad som helst.
Du jobbar gärna med många referenser som du förutsätter att publiken är med på. Skulle du säga att du arbetar i en folkbildande tradition som till exempel Karl Gerhard?
– Som Karl Gerhard? Jag tänker snarare på Skalman?
Skalman kanske mer stannar upp och förklarar någonting. Karl Gerhard framförde långa kupletter fullproppade med referenser till grekisk mytologi och aktuella händelser och förutsatte att publiken antingen hade koll på dessa alternativt förmåga att gå hem och slå upp dem.
– Jag känner att jag måste kolla upp Karl Gerhard bättre. Men så är det givetvis. Någonstans måste man ju utgå ifrån att folk är med på vad man pratar om.
Även om referenserna handlar om gamla klasskamrater i Värmland?
– Det blir väl ett sätt att sprida sina egna internskämt. Som att ha följt Seinfeld ett tag. Man ska kunna ta till sig någonting om man ser det för första gången, men har man hängt med ett tag så blir det ett mervärde.
