I SCB:s mätning i maj syns ingen strid ström av väljare från liberala partier till V, men det betyder inte att det inte kan bli så på valdagen. Det jag presenterar nu är helt anekdotisk bevisföring, men likväl intressant. Jag har fått tillsänt mig inte mindre än tre av varandra oberoende vittnesmål om liberaler som tidigare röstat på Liberalerna, Miljöpartiet och Moderaterna, men som i årets val menar att Vänsterpartiet är det enda som finns kvar att rösta på. Miljöpartiet går inte att lita på och har svalts av sosse-maskinen, Moderaterna har blivit så gott som enbart konservativa och Liberalerna, ja, liberaler är de i alla fall inte.
Man skulle kunna invända mot det påståendet. Vänsterpartiet är inget liberalt parti, snarare ett progressivt socialistiskt parti. I V är äganderätten inte helig, i arbetsmarknadspolitiken väljer partiet aldrig arbetsgivarsidan och en stor offentlig sektor som finansieras av omfördelande skatter står högst på dagordningen. Men visst finns det frågor och ställningstaganden som traditionella liberaler saknar hos de liberala partierna i dag.
Vänsterpartiet är den starkaste försvararen av mänskliga rättigheter i riksdagen med sitt värn av asylrätten, argumentation för permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening. Att V inte spelat med i ”hårdare-tag”-tävligen som övriga partier är bara ett plus.
Kriminalpolitiken som dessvärre körs längre och längre ner i ”bura in dom jävlarna”-diket skrämmer säkerligen också liberaler. Några liberaler, även om de är få, uppskattar säkert V:s benfasta tro på en alliansfri försvars- och utrikespolitik, något som var en självklarhet för nästan alla riksdagens partier för en inte allt för lång tid tillbaka. Och med sitt eviga tjatande om hur dumt det är att ha en oreglerad marknad på vård-, omsorgs-, och skolområdet som gör att kapitalet mjölkar staten på pengar har frågan om vinster i välfärden nått stöd långt in i de borgerliga leden. Vänsterpartiet är dessutom det parti som fortfarande ifrågasätter statens inskränkningar i den personliga integriteten – en klassisk liberal hjärtefråga.
Att V dessutom inte svajar i sitt svar på frågan om att regera med stöd av SD gör att man vinner respekt långt utanför kretsen av partiets kärnväljare. Stefan Löfven, som också säger att han inte tänker regera med stöd av SD, är också mindre trovärdig på den punkten, efter vårens flirt med SD-retoriken.
Detta visade sig i veckan när Demoskop redovisade sin senaste mätning av väljarnas förtroende för partiledarna. Jonas Sjöstedt har nu gått om Stefan Löfven och är den partiledare som har näst högst förtroende (efter Ulf Kristersson). Några timmar efter det att Demoskop-mätningen publicerades lade Moderaterna ut en bild på Facebook föreställande Magdalena Andersson ackompanjerad av texten ”Magdalena Andersson utesluter inte Vänsterpartiet i regeringen”.
Att de borgerliga partierna försöker skrämma väljarna med Vänsterpartiet har varit uppenbart under hela mandatperioden. Men nu när det går bra för Vänsterpartiet tycks de även känna sig hotade. Det märks inte minst på hur motståndet från höger tar sig allt sjukare uttryck.
”Vänsterpartiet är det andra ytterlighetspartiet i riksdagen. De grundades 1917 med syfte att sprida den ryska revolutionen även till Sverige. De har numera slutat att skicka hyllningstelegram till diktatorer och massmördare som Honecker i Östberlin och Ceausescu i Rumänien. Men det beror ju inte på att de tänkte om, utan på att adressaterna upphörde att existera.”
Ovanstående citat kommer från Jan Björklunds sommartal. Att en liberal som Jan Björklund vill utmåla det som en extremistisk hållning att vilja begränsa skattepengars utflöde ur privata verksamheter, att förbättra arbetsmiljön för tusentals välfärdsarbetare och vilja minska bankernas vinster på bolån, det är faktiskt svårt att förstå.
Björklund målar ut Jonas Sjöstedt som en trogen Sovjet-kommunist som längtar tillbaka till Ceausescus dagar. Det är dels historielöst och dels så framstår det för alla som har sett, hört och följt Jonas Sjöstedt som helt världsfrånvänt. Sjöstedt kallar sig inte kommunist, han tycker inte att hammaren och skäran är en modesymbol och han har i flertalet texter, tal och intervjuer gjort det mycket tydligt att han inte tycker att Sovjet var av godo.
Men det berömda kommunistkortet är det enda Björklund kan hitta på för att försöka skrämma sina egna väljare bort från en bättre företrädare för liberala grundvärderingar.
