Jag har alltid haft en rädsla för att tappa kontrollen över mig själv. Efter att jag blev deprimerad på riktigt första gången så blev den rädslan ännu mer påtaglig, och en av mina största mardrömmar är att jag ska befinna mig ensam i ett okänt land när faller ihop, får starka impulser att skada mig själv eller får en psykos. Så om jag ska någonstans så ser jag till att ha med mig alla mediciner jag kan behöva med tillhörande intyg, jag kollar upp vilka nödnummer som gäller på resmålet, och jag ser till att skriva ut servicekortet för min hemförsäkring.

Hemförsäkring, ja. Det är nämligen så att man behöver en hemförsäkring med reseskydd om man har oturen att bli sjuk utomlands. I EU-länder täcker Försäkringskassan akuta vårdkostnader, men även då kan det dyka upp kostnader som till exempel patientavgifter. Och skulle det vara så att man behöver någon typ av sjuktransporter hem så finns det inga offentliga trygghetssystem som kommer att hjälpa till med det. Då ska man se till att ha en hemförsäkring som kan ordna och betala för en sjuktransport till Sverige.

”Om du är deprimerad så borde du inte resa” var hans svar

Sedan kom den dag då inte jag själv, men en person som står mig nära, var i behov av akut psykiatrisk vård utomlands. Jag såg till att hotellet ringde efter en ambulans, jag ringde ambassaden, och jag ringde Trygg Hansa, där han har sin hemförsäkring. Trygg Hansa i sin tur såg till att kontakta samarbetsorganisationen SOS International, som är en av en handfull aktörer som samordnar internationella vårdinsatser. Sjukhuset som min närstående låg på informerades om att han skulle hämtas av sjukvårdpersonal från SOS International, och lämnas över till vården i Sverige. Min oro stillades av att det verkade som att vi skulle få hjälp att få hem honom.

Men så dag två på sjukhuset får vi beskedet att han av någon anledning inte alls kommer att hämtas. När jag försöker reda ut vad som händer så skickas jag fram och tillbaka mellan Trygg Hansa och SOS International som hänvisar till varandra. Till slut visar det sig att det finns en klausul i reseskyddet om att det inte täcker ”vårdbehov som hade kunnat förutses innan avresa” och att läkaren på SOS International hade gjort bedömningen att det var vad som gällde nu. Därmed lämnade de ärendet.

Min närstående har en depression. Han har behandlats i nästan ett år, har aldrig i hela sitt liv varit inlagd på en psykiatrisk avdelning och lever i stort sett som vanligt. Äter antidepressiva och är sjukskriven på deltid, men jobbar och har en rätt aktiv fritid. Jag försökte resonera med läkaren som hade gjort bedömningen att en måttlig, segdragen depression under behandling inte betyder att man borde förvänta sig att behöva ringa en ambulans på utlandsresan för att åka till psyket. ”Om du är deprimerad så borde du inte resa”, var hans svar.

Att en överbetald, arrogant läkare på SOS International inte har kompetensen att göra rimliga bedömningar av depressioner är kanske inget chockerande, men det innebar att jag som anhörig (som ju för övrigt själv är deprimerad) fick se till att hämta hem honom. Om vi nu måste ha ett system där människors möjlighet att få sjuktransport hem står och faller med privata försäkringsbolag, så vill jag passa på att önska av Trygg Hansa att man lär sig lite om psykisk ohälsa. Och så vill jag fråga, som Leif Östling så sofistikerat uttryckte det: vad fan får jag för pengarna?

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.