Det finns studier som visar att SD är starkast där föreningslivet är som svagast.
På 30-talet stod Sverige emot nazismen tack vare arbetarklassens politiska medvetenhet och de starka folkrörelserna.
Över hälften av riksdagsledamöterna var organiserade nykterister.
Frikyrkan, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen hade skapat ett helt nytt samhällsklimat av solidaritet, medvetenhet, studiecirklar och politisk fostran.
Med dagens högerpopulism skördar vi frukterna av globaliseringen och den nyliberala nedmonteringen av samhället, med politikens åtföljande maktlöshet.
Vi skördar också de bittra frukterna av allt tunnare sociala band. Alltfler människor osynliggörs. Det passar kapitalismen utmärkt: olyckliga människor är lydiga konsumenter. Som Hoola Bandoola Band sjöng: ”Ett lyckligt folk är olönsamt, det är så lite de vill ha…”
Högerpopulismen lockar med tillhörighet och sammanhang, men det är symbolisk tillhörighet, tomma sammanhang. Där finns inte folkrörelsernas vardagsgemenskap, som ersatte den gamla bygemenskapen vid industrialismens början och som bar Sverige genom hela 1900-talet.
Vårt samhälle har blivit allt glesare. Kommuner lämnar allt oftare människor i limbo; beviljar insatser som sedan inte verkställs. Det blir allt vanligare inom äldreomsorgen. ”Du har boende beviljat, men plats saknas.”
Min man och jag sitter själva med hundra beviljade ”kortisdygn” för vår dotter som har autism och utvecklingsstörning. De ”kan inte verkställas”.
Myndigheter svarar sällan på brev eller mejl från medborgare.
På det personliga planet har många slutat att tacka för senast. Det kan tyckas som en onödig, borgerlig konvention att tacka för senast – men det är en bekräftelse och en återkoppling. Middagen eller utflykten eller kaffekalaset ägde verkligen rum, vi delar denna upplevelse, drejskivan lägger ytterligare ett varv till vår relation.
Det är i relationer vi blir till.
I vår bokhylla här hemma står en liten roman från 70-talet, Gunnar Karlsson av Bengt Skördeman. Den handlar om en utsliten, förtidspensionerad arbetare, är lite politiskt tillrättalagd men mästerlig i skildringen av ensamhet och de tomma vardagsfraser som blir det enda som möter Gunnar.
Romanen pulserar av det som var 70-talsvänsterns stora insikt, som jag ser det: Att det personliga har en politisk dimension, att vi i vardagen kan påverka samhället.
”Man kan till exempel ringa på och be att få sälja Vietnambulletinen eller Folket i bild. Eller man kan helt enkelt be att få låna en kopp socker. Helt enkelt det.”
Så slutar Gunnar Karlsson. ”Bullen” finns inte längre, sedan länge, länge.
Men möjligheten att ringa på hos grannen finns kvar.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.