Ingen är valnattens vinnare. Arbetarrörelsens partier samlar ungefär lika många väljare som i förra valet. Men styrkeförhållandena partierna emellan har förändrats något. Tyvärr beror inte detta på att V har gjort några större inbrytningar i S:s väljarkår eller vunnit över väljare från högerblocket, utan främst på att man vunnit tidigare Fi-väljare och förstagångsväljare.
Socialdemokraternas förväntade genomklappning kom inte. Högkonjunkturen hjälpte antagligen till, men också en valrörelse där huvudkonflikten stod mellan välfärd och skattesänkningar. För det kan vi tacka den interna S-kritiken mot vårens ensidiga fokus på straff, lag och ordning, men också Vänsterpartiets opinionsframgångar som knuffade S i rätt riktning. Klassisk vänsterpolitik med breda reformer som familjeveckan bidrog till den bästa valspurten som ”partiet som inte kan valspurta” förmått.
Socialdemokraternas ”framgång” säger också något om hur djupt rotad arbetarrörelsen ännu är i Sverige. Men det är inget som kan tas för givet. Till följd av SD:s inbrytning i LO-kollektivet röstade en majoritet av arbetarna på borgerliga – bruna eller blå – partier för första gången, enligt SVT:s vallokalsundersökning. En sådan utveckling är ett dödligt hot mot arbetarrörelsen.
I ett öppet parti måste det finnas utrymme för en livlig eftervalsdebatt. Trots att detta är det bästa valet för Vänsterpartiet på mycket länge så var det många som blev besvikna. Skulle det inte gå ännu bättre? Att säga ”Hurra vi växer, nu kavlar vi upp armarna och kämpar på” räcker inte när arbetarrörelsen pressas tillbaka och fascisterna vinner ny mark. Vi måste också ställa svåra frågor om partiets och den breda vänsterns strategi. Här följer några punkter som kan vara en början:
1. Fira framgångarna men blunda inte för begränsningarna
Att Vänsterpartiet går framåt är självklart positivt. Stora framgångar i såväl Stockholm och Göteborg som mellanstora städer som Umeå (16,2 procent) och mindre orter som Hällefors (21,0 procent), Ajreplog (27,0 procent) och Sorsele (37,1 procent) talar för att rätt politik och organisering kan överbrygga den växande klyftan mellan storstäderna och resten av landet. Men samtidigt som vi firar måste vi erkänna att det finns hinder för att V ska växa ännu mer.
En sådan gäller stödet på landsbygden. Även om undantag finns, särskilt i norr, så finns ännu fler orter och regioner där det i stället är SD som intar en dominerande roll när S kollapsat. En lika viktig begränsning är stödet bland LO-medlemmar. I SVT:s vallokalsundersökning har Vänsterpartiets stöd bland arbetare legat konstant på 9-10 procent de fyra senaste valen, samtidigt som Sverigedemokraternas ökat från 3 till 26 procent.
Det här är något som måste tas på allvar. För vissa är förklaringen enkel: skadlig ”identitetspolitik” och liberal migrationspolitik har skrämt bort arbetarklassen från V. Det är en farlig förenkling som spelar den konservativa högern i händerna. Men det betyder inte att vänsterns oförmåga att fånga upp LO-medlemmar som övergett S inte är ett reellt problem.
En förklaring kan vara partiets stora kommunikativa fokus på allmänna välfärdsfrågor och hjälp till de svagaste i samhället; glasögonbidrag, gratis mediciner till barn och busskort på sommaren – snarare än konflikten mellan arbete och kapital och arbetsmarknadsfrågor som delade turer, A-kassan, visstidsanställningar och lönedumpning. Arbetarrörelsens solidaritet och välfärdsprojekt handlar inte om att tycka synd om nån stackare, utan om att gemensamt skapa bättre villkor och ett bättre samhälle.
En annan förklaring kan vara bristande representation. Den besvärade tystnaden när dominansen av akademiker och yrkespolitiker på riksdagslistor och höga positioner kommer på tal måste ersättas av ett målmedvetet arbete för att skapa ett parti för alla. Det är ologiskt att säga att representation är viktigt när det gäller kön men låtsas att det inte spelar roll när det gäller klass och yrkeserfarenhet. Det finns gott om vänsterpartister som arbetar fackligt, men kanske kan de lyftas fram mer än i dag.
2. Släpp sargen
V måste vara redo att utgöra en riktig vänsteropposition, oavsett om det blir en mittenregering eller en blåbrun sådan. I dag utgår alla från att Vänsterpartiet skulle släppa fram en regering med S, Mp, C och L. Men ett starkare V kan och bör ställa krav för att göra det. Eftersom en sådan regering kan få igenom sin budget utan V:s stöd riskerar partiet annars att bli helt utan inflytande under den kommande mandatperioden. Frågan borde därför ställas redan nu om vilka som är partiets röda linjer. Släpper V fram en regering där Annie Lööf är arbetsmarknadsminister eller till och med statsminister, till exempel? Kan man villkora stödet med att kräva att regeringen håller tassarna borta från områden som traditionellt sett ligger på arbetsmarknadens parter?
Socialdemokraternas ”framgång” säger också något om hur djupt rotad arbetarrörelsen ännu är i Sverige. Men det är inget som kan tas för givet
Men att vara riktig vänsteropposition handlar inte bara om taktik under de närmaste veckorna. Det handlar också om politik. En av de största besvikelserna i valrörelsen var velandet om EU-motståndet. Att låta rasisterna diktera villkoren för vad som är möjligt och därmed överge sina ideologiska och demokratiskt fattade beslut är inget ett vänsterparti bör syssla med. Jonas Sjöstedt skulle vara en utmärkt budbärare av ett rimligt EU-motstånd och skulle kunna bilda opinion mot EU precis som partiet gjort förr. Just nu finns det ingen rimlig EU-linje, för alla partier utom SD har släppt frågan. Principfastheten som Vänsterpartiet har visat i många andra frågor den senaste mandatperioden måste också gälla EU.
En av de stora konflikterna mellan V och S under den gångna mandatperioden har varit frågan om höjd kapitalbeskattning. Samtidigt har Vänsterpartiet – för att visa sig regeringsdugliga – ställt sig bakom det så kallade överskottsmålet. Därmed stödjer man att staten betalar av på en historiskt låg statsskuld samtidigt som behovet av investeringar i välfärd, infrastruktur och klimat är enormt. Det ironiska är att Vänsterpartiets acceptans av det finanspolitiska ramverket kommer samtidigt som allt fler ekonomer och näringslivsföreträdare kritiserar de svenska partiernas överdrivna sparnit. Mycket talar för att högkonjunkturen snart är över. Då, om inte förr, bör Vänsterpartiet vara pådrivande för att staten ska låna mer för att investera i framtiden.
3. Överskatta inte SD – underskatta inte fascismen
Efter valet 2010 var vi chockade över att SD kom in i riksdagen, efter 2014 för att de växte så mycket och nu, 2018, applåderade halva V-valvakan när SD ”bara” fick 16 procent i TV 4:s vallokalsundersökning. SD:s idéer och perspektiv normaliseras inte bara i samhällsdebatten: nu har den konservativa falangen i KD vunnit och Moderaterna låter i många frågor identiska med SD. Den här politikens framgångar gör också att vi blir vana vid att känna rädsla. Men SD:s egna självbild om ett ostoppbart, konstant växande parti måste brytas. Valet 2018 blev inte den framgång de hoppats på.
Om vi överskattar stödet för SD riskerar vi att spela med i partiets egen berättelse om en rörelse som likt ett naturfenomen inte går att stoppa
Om vi överskattar stödet för SD riskerar vi att spela med i partiets egen berättelse om en rörelse som likt ett naturfenomen inte går att stoppa. Men vi ska inte heller underskatta de växande auktoritära, fascistiska tendenserna och strömningarna vi ser i dag. Det är oroväckande när till exempel public service backar undan för rasisternas problemformulering och när högern gör allt för att relativisera SD genom att sätta likhetstecken mellan dem och Vänsterpartiet.
När samtliga av Alliansens partiledare klämmer in ”extremistparti” framför Vänsterpartiet i så gott som varje intervju de gör finns det naturligtvis en anledning till det. Det är för att kunna säga att sossarna minsann har samarbetat med ett extremistparti, så därför kan vi jobba med det andra. För den breda vänstern gäller det därför att inte hamna i en diskussion om huruvida Vänsterpartiet är extremister eller inte – syna i stället taktiken för vad den är och vad den vill åstadkomma.
4. Bygg rörelse och parti
Det senaste året har inte bara handlat om valet, utan också om rörelser som tillsammans har satt agendan. Ung i Sverige, Nätverket Försvara strejkrätten och de många MeToo-uppropen har satt sin prägel och format debatten på ett bra sätt. Vänsterpartiet tjänar på att fortsätta stötta, ta aktiv del i och bygga vidare på rörelseaktivismen vänsterut.
I Sollefteå kommun ökade Vänsterpartiets valresultat i riksdagsvalet från 8,8 procent till 15,4 procent – i samma kommun har partiet varit mycket tydliga i från om BB Sollefteå och stött ockupationen som fortfarande pågår där. Partiföreningens medlemsantal har dessutom ökat med 20 procent. Även i Umeå har Vänsterpartiet vuxit. Umeåbon Erik Persson, från podcasten Apans anatomi, lyfter på sin Facebook fram det faktum att det är på samma platser som rörelserna har verkat som stödet till partier till vänster om S också har ökat. Partier som kan lyssna till och förvalta kraven från den rika flora av utomparlamentariska rörelser som finns i kommunen växer. De utomparlamentariska rörelserna vidgar utrymmet för vad som kan uttryckas, vilka krav som kan ställas, och vilken värld som upplevs som möjlig. Det är särskilt viktigt i en period då vänstergrupper som Ingen människa är illegal och Allt åt Alla – eller till och med den antirasistiska stiftelsen Expo – misstänkliggörs och stämplas som extrema.
Att bygga allianser med andra rörelser har alltid varit avgörande för arbetarrörelsens partier. Vänsterpartiet, som är det mindre av de två, får heller inte underskatta hur viktig den egna aktivismen är för att vinna stöd för sina politiska förslag. Det förtroende som V byggt upp i många kommuner runt om i Sverige måste fortsätta växa, genom en stark synlig närvaro lokalt. Det man gör måste spela roll. På många platser gör V lokalt väldigt mycket bra – ändå lyfter det inte i valen. Vill partiföreningen slippa ställa sig frågan ”Varför ser inte väljarna allt bra vi gjort?” även i valrörelsen 2022 så måste partiföreningen kombinera aktivismen med parlamentarismen. Prata och argumentera för politiken, visa på resultat och stå stadigt i sitt lokalsamhälle varje dag fram tills nästa val.
