Hälften av de som dödas av våld i nära relationer är barn. Det rör sig om runt fem barn varje år.
Socialstyrelsen räknar vartannat år samman dödsfallsorsakerna för våld i nära relationer. Det har man gjort sedan 2008. Sedan dess har man också årligen påpekat brister i systemet som kan leda till att fler barn dödas. Totalt rör det sig om 46 dödsfall de senaste tio åren. Majoriteten av barnen dödades av en förälder eller styvförälder.

Under den senaste period som Socialstyrelsen har publicerat siffror för, som gäller året 2016-2017, dödades sex barn av våld i nära relationer. I samtliga fall hade förövaren före händelsen kontakt med vården. I många fall fanns, enligt Socialstyrelsen, dessutom tecken på psykisk ohälsa hos förövaren. Men trots att det inom vårdapparaten fanns kunskap om att barn kunde vara i riskzonen för att utsättas för våld, hade bara två orosanmälningar kommit in. I inget av dessa två fall ledde anmälningen till något ingripande.
Socialstyrelsen skriver i sin rapport:
”Resultaten av årets utredningar visar att av de två anmälningarna som kom till Socialtjänstens kännedom ledde ingen till utredning eller insats. Orsaken till det framgår inte av dokumentationen.”

Carina Hällberg arbetar med Socialstyrelsens så kallade dödsorsaksutredningar, och är en av dem som i flera år varnat för att myndigheternas missar kan leda till att barn far illa.
– Det som är väldigt problematiskt, är att anmälan om oro för barn inte görs, trots att det har funnits bestämmelser kring att det ska göras väldigt länge. Vi ser att det inte fungerar. När föräldrarna finns inom psykiatrin till exempel, så uppmärksammar man inte barnen, utan man har ett vuxenperspektiv, säger hon till Flamman.

Henrik Lysell är forskare vid Karolinska institutet och har disputerat på en avhandling om varför föräldrar dödar sina barn. Han menar att felet uppstår redan när en vårdinstans inte ställer de frågor som krävs för att kunna avgöra om ett barn är i fara.
– Jag tror att det viktiga är att vi börjar fråga om våld, inom vården och inom psykiatrin, säger han och fortsätter:
– Vi är ganska duktiga på att fråga hur patienten mår själv, däremot bör vi nog bli bättre på att fråga om de någonsin fått en känsla av att vilja skada någon annan.

Man skäms för tankarna som man har på att skada sitt barn. Det kan bli som ett tvång: att man ser det framför sig

Precis som vid självmord, säger Henrik Lysell, är det sällan någon som är fullständigt övertygad om att den vill skada sitt barn. Lika lite som någon är helt säker på att den vill skada sig själv.
– Anledningen till att jag tycker att man ska fråga om upplevda impulser att vilja skada någon annan är att jag tror att folk faktiskt kommer att prata om det. Det är klart att det finns en liten grupp som kan vilja hålla det hemligt, men väldigt många upplever att åtminstone en liten del av dem själva är tveksamma. Man skäms för tankarna som man har på att skada sitt barn. Det kan bli som ett tvång: att man ser det framför sig.

Inom Västra Götalandsregionen pågår just nu ett projekt där alla patienter på vissa vårdinrättningar ska frågas om erfarenheter av eller oro för våld. Projektet ska presenteras offentligt på Mänskliga rättighetsdagarna i mitten av november. Ann Wollmar, projektledare, säger att projektet ännu inte är redo att utvärderas. Hon konstaterar dock att det åtminstone har viss effekt att fråga rutinmässigt om våldsamma impulser.
– Det blir ofta väldigt bra samtal, säger Ann Wollmar.
– På bup (barn- och ungdomspsykiatrin) och bum (barn- och ungdomsmottagningen), får vi utfall. Vid sista genomgången fick vi kommentarer om att det här nog hade kommit fram senare i behandlingen, men nu fick vi, tack vare frågorna, reda på det tidigare.
Tidigare kan, i de allra allvarligaste fallen av barnmisshandel, innebära skillnaden mellan liv och död. Samtidigt finns det ett inneboende motstånd mot att ställa en fråga som anses väldigt privat.

Henrik Lysell jämför det med när man regelmässigt började fråga om patienters användande av alkohol inom psykiatrin.
– Det upplevdes som en jätteobehaglig fråga, både att ställa och att få. Det ansågs vara en privatsak som ingen hade med att göra. Men nu är det ingen som tänker på det så längre.
Att regelmässigt ställa frågan bryter ned normerna som gör den svår att ställa, menar han.
– Det är alltid så när man ska införa ett nytt arbetssätt, att det finns lite motstånd och lite rädsla, inte minst inför vad vi ska göra med de svar vi faktiskt får.

Runt om i landet, på landsting och statliga myndigheter, pågår det ett flertal projekt för att upptäcka och uppmärksamma de barn som kan komma till skada av våld från närstående. Precis som inom projektet i Västra götaland handlar det ofta om att våga fråga, och våga agera på det svar man får.
Men liknande projekt har funnits tidigare – och trots de upprepade varningarna från Socialstyrelsen har det tagit lång tid.
Men enligt Carina Hällberg på Socialstyrelsen är det än så länge svårt att säga om det utvecklingsarbete som pågår på flera håll runt om i landet har någon effekt, och i så fall hur stor den effekten är.
– Antalet anmälningar har ökat enligt statistiken, men frågan är om det beror på att fler barn far illa eller om personalen är bättre på att anmäla. Det vet vi inte. Vi vet att det pågår väldigt mycket utvecklingsarbete, men om det får effekten att man faktiskt blir bättre: Det vet vi inte.
Vet, det gör vi i bästa fall när Socialstyrelsens nästa utredning kommer i början på 2021. Om projekten, precis som tidigare satsningar, har haft begränsad effekt kan då ytterligare 15 barn ha dödats.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.