Bengt-Olof Andersson reagerar på hur Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander återgav den europeiska vänsterns syn på invandring i ett reportage i nr 43/2018.
Under rubriken ”Rasism eller realism” (i nr 43/2018) nagelfar Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander det tyska vänsterpartiet Die Linkes gruppledare i den tyska förbundsdagen, Sahra Wagenknecht.
Helt riktigt framhåller Elvander att Wagenknecht kritiserat Angela Merkel för att inte ge myndigheterna tillräckliga resurser för hanteringen av det stora flyktingflödet. I detta sammanhang borde han för en rättvisande bild ha tillagt hennes enträgna krav om behovet av en ”välkomnandekultur”, som stärker den sociala sammanhållningen och underlättar integrationen.
Det är Sahra Wagenknechts anti-imperialistiska ingång i flykting- och invandringsfrågor som är den tyska kontroversens kärna. När socialisten Sahra Wagenknecht gör det som modiga socialister alltid gjort, attackerar det egna tyska borgerskapet för delaktighet i de amerikanska krigen i Afghanistan, Mellanöstern och Libyen, då skärps motsättningarna över hela det politiska fältet. Wagenknechts fokus på flyktingkrisens orsaker påverkar det djupare innehållet i debatten om flyktingmottagandet. Hon går således emot betingelserna för det nyliberala väljandet och vrakandet av potentiell arbetskraft. Det vill säga den framfusiga borgerliga politik som vill fortsätta pressa tillbaka prekära underskikt av tyskar och merparten av nyanlända flyktingar.
Merkels politik innebär flyktingskapande krig (hon godkände som ledande oppositionspolitiker till exempel Irakkriget), öppna gränser för flyktingar och fortlöpande nedskärningar i den offentliga sektorn. Wagenknecht utmanade denna trestegsraket med frågan om var Tyskland kapacitetsgräns går för hur många flyktingar som kan tas emot på ett socialt acceptabelt sätt. Vänsterledaren har aldrig vid något tillfälle ifrågasatt den tyska asylrätten. Utan det var ett allvarligt menat försök att komma ur den politiska utpressningssituation, som uppstår när kombinationen flyktingskapande krig och flyktingmottagande, kraftigt försämrar den sociala situationen både i Tyskland och i regionerna som drabbas av krigspolitiken.
Till den senare aspekten kan sägas: Wagenknechts anti-imperialistiska ingång i flykting- och invandringsfrågor gäller inte bara de förödande krigen och de stora tyska vapenleveranserna till vår tids krigshärdar. Det handlar lika mycket om att fattiga länder på grund av till exempel tyska regeringsingripanden underordnas de stora multinationella bolagens ohämmade profitjakt. Förutom svårigheter att försvara sin inhemska produktion, skövlas länderna också på sitt knappa humankapital när människor med utbildning flyr undan underutvecklingens följdverkningar.
För att söka antyda att Wagenknecht har rasistiska böjelser avviker Elvander grovt från vad som faktiskt sagts och gör i stället egna tolkningar. Vid Wagenknechts uttalanden om de sexuella övergreppen i Köln nämndes aldrig ordet ”deportation”, utan i stället att flyktingar som begått allvarliga brott ”förverkat asylrätten”. Vad betyder det annat än att brottmålsutredningar i dessa fall har företräde framför asylrättsförfaranden? Sedan vad allt landar på ifråga om asylrätten i de enskilda fallen avgörs självfallet och slutligen av berörda domstolar. När sådana allvarliga händelser blir föremål för offentlig debatt är det bra att vänsterns framträdande representanter inte backar för att säga de rätta sakerna. Vad är det för vits med att då i stället helt lämna över kommentarerna till våra motståndare inom den främlingsfientliga extremhögern?
Liknande är det med terrorattentatet på Breitscheidplatz i Berlin. Att Wagenknecht i det fallet utkrävde politiskt ansvar av Merkel var naturligt, med tanke på att hon ständigt och jämt kritiserat förbundskanslern för konsekvenserna av de stora offentliga nedskärningarna. På kontinenten är det inte lika lätt för ansvariga politiker att som i Sverige komma undan med att ”jag uttalar mej inte i det enskilda fallet”.
På Die Linkes kongress i Leipzig 2018 landade partiets beslut på ”öppna gränser för alla asylsökande”, i stället för det extrema kravet om ”öppna gränser för alla”. Elvander påstår att Wagenknecht och Aufstehen är mot arbetskraftsinvandring. Det är sant i den mening att man vill se en kraftig social satsning på den inhemska utbildningssektorn, hellre än att som för närvarande systematiskt värva utbildad arbetskraft från fattiga länder. Samtidigt har Wagenknecht för sin del gjort klart att kommande utredningsförslag om en arbetskraftsinvandringslag bör studeras noggrant innan ett ställningstagande.
Till slut kort om rörelsen Aufstehen: Den har för närvarande 160 000 registrerade medlemmar – cirka 11 000 från Die Linke, 5 000 från SPD och 1 500 från Die Grünen – och i övrigt över 140 000 partilösa – där uppenbart många fackliga aktivister funnit sig väl tillrätta. Att en sådan rörelse officiellt skulle medverka i en demonstration för ”öppna gränser för alla”, är inte att tänka sig. Den är mån om att försvara och utveckla de nationalstatliga formerna för fackligt och politiskt arbete, vilket förutsätter ett uttalat europeiskt samarbete inom vänstern. Aufstehen har redan en tydlig internationalistisk inriktning. Rörelsens första politiska kampanj som pågår i skrivande stund går under mottot ”värdighet i stället för vapen”.
Läs Jonas Elvanders svar här.
