De som förminskar arbetarklassen till att enbart utgöra röstboskap talar sällan om organisering eller kamp. Men att se och verka för arbetarklassens organisering är alltid viktigast, menar debattören Natalia Medina.
P-O Flodström och Erik Gustafsson försöker sig (i Flamman nr. 39/2018) på att kritisera identitetspolitiken men missar helt poängen. I stället för att kritisera de liberala strömningarna inom identitetspolitiken, bristen på en marxistisk analys och avsaknaden av handling ger de sig på viktiga sociala rörelser och klumpar ihop arbetarklassen till en statisk, homogen och konservativ massa.
Arbetarklassen är rörlig. Där motståndet finns där ansluter sig folk till kampen. I kampen utvecklas solidaritet och medvetenhet. För många unga är de stora rörelserna och kamperna som gav segrar väldigt långt borta. Då blir de egna erfarenheterna av förtryck en brygga över till att ta steget mot att kämpa och förhoppningsvis i förlängningen också dra socialistiska slutsatser.
Flodström och Gustafsson bortser från hur de egna erfarenheterna av förtryck och identitetspolitik kan vara ett första steg mot att dra socialistiska slutsatser och bli organiserad; varje kamp är större än den fråga som startar den. I folkomröstningarna på Irland 2015 och 2018 var det arbetarklassen som tydligast både mobiliserade för och röstade för samkönade äktenskap och aborträtten.
Flodström och Gustafsson skriver om en ”känsla” av marginalisering – men marginaliseringen är verklig. Det handlar om orter som förlorar arbeten, all form av service, vårdcentraler, skolor, banker och bensinmackar samtidigt som vänstern inte lyckats mobilisera ett massivt försvar mot attackerna. Där kamp utbrutit har vänstern också gått framåt och de konservativa och rasistiska tendenserna har motats bort. Den antirasistiska kampen i USA – Charlottesville och Boston – drev bort nazisterna från gatorna, slog ett hårt slag mot Trump och stärkte vänsterns självförtroende. I Sverige under hösten 2015 tryckte vågen av flyktingsolidaritet för en tid undan SD. Men regeringens helomvändning och attacker mot flyktingarna (utan att V höjde rösten och organiserade motstånd) gav SD och högern utrymme att komma tillbaka.
Arbetarklassen är rörlig. Där motståndet finns där ansluter sig folk till kampen. I kampen utvecklas solidaritet och medvetenhet
Flodström och Gustafsson förminskar arbetarklassen genom att säga att det inte finns något intresse för feminism eller ”gröna frågor”. Vilka är det som just nu ockuperar BB i Sollefteå? Inte är det i medelklassen i storstäderna. Det är både kvinnor och män, både yngre och äldre.
Runt om i Sverige har lokalbefolkningen kämpat mot den kortsiktiga gruvdriften som förstör stora naturområden. Exemplen visar att det finns en arbetarklass som bryr sig om ”gröna frågor” och feminism.
De offensiva förslag som Flodström och Gustafsson nämner är alla förslag som skulle förbättra situationen för inte minst kvinnor. De har rätt i att det behövs offensiva förslag, men dessa är tomma om de inte backas upp av mobilisering och kamp. Flodström och Gustafsson talar tyvärr inte om organisering eller kamp utan bara om hur de retoriskt ska vinna över arbetarklassen som röstboskap.
Flodström och Gustafsson ser kvinnokampen och kampen för miljön som något tillfälligt och trendigt, en krydda till marxismen och att marxism bara handlar om ekonomi. Men redan Engels lyfte förtrycket av kvinnan och kampen för miljön. Efter ryska revolutionen fanns ett aktivt arbete för kvinnans frigörelse och jämställdhet. Abort och skilsmässa blev lagligt. Mödravården och barnomsorgen började byggas ut. Barnen blev samhällets ansvar i stället för familjens angelägenhet och kvinnans börda.
Det är arbetarklassen som har möjligheten att skapa de riktiga förändringarna i samhället. Arbetarklassen har makten att ta över produktionen och är därför den kraft som kan omkullkasta det rådande systemet. De rika tjänar på att upprätthålla klassamhället och arbetarklassen tjänar på dess avskaffande.
Klass är inte ett förtryck bland andra, de olika förtrycken såsom rasism, homofobi, transfobi och sexism hjälper till att upprätthålla klassamhället. Eller som Malcom X uttryckte det ”you can’t have capitalism without racism”.
Förtryck och exploatering samverkar och det har alltid varit marxismens styrka att det i kampen mot klassförtrycket, för ett nytt samhälle, finns plats för de förtryckta att kämpa sida vid sida mot den gemensamma fienden som tjänar på vår splittring.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
