Opinion 13 december, 2018

Överenskommelsen som ingen brydde sig om att förklara

Decemberöverenskommelsen höll fascisterna ute ur värmen, skriver Mattias Håkansson. Men oviljan att förklara hur den politiska makten fungerar kan mycket väl innebära att de snart kommer in.

Kan du förklara Decemberöverenskommelsen?
Nu menar jag alltså inte dess politiska följder. Det är ju uppenbart att Sverigedemokraterna därmed, välförtjänt, fick sitt inflytande minimerat. Lika tydligt är att Vänsterpartiet gavs ett oproportionerligt stort inflytande och många bra saker blev genomförda.
Men nu menar jag inte följderna för politikens innehåll, utan själva upplägget. Kan du förklara det?
För dig som svarat ja, kommer här en följdfråga.
Om du skulle läsa 20 artiklar om olika riksdagsbeslut under förra mandatperioden, skulle du då veta ifall det var regeringen eller riksdagens högermajoritet som ansvarade för dem?
Och som sista fråga: Om jag skulle räkna upp 20 ämnesområden utan hänvisning till konkreta beslut, skulle du då kunna skilja ut detta?

Jag är rätt säker på att minst 95 procent av medborgarna inte kan svara. Att förstå vad som ingår i budgetprocessen och vad som ligger inom lagstiftningsmakten är överkurs för de flesta. I allmänhet förknippar folk regeringsposition med makt och därmed med ansvar för vad som händer. Det är för all del fullt rimligt då Sverige har en tydlig tradition av stark regeringsmakt.
Men med Decemberöverenskommelsen frångicks den traditionen. Saker blev otydliga.
Klyftan mellan politiska insiders och outsiders ökade.

Journalister orkade inte förklara gång efter annan vad som var vad. Inte heller partierna. Emellanåt användes till och med överenskommelsen för att skyla över eget ansvar.
Sådant öppnar för förvirring och frustration, för propaganda och desinformation. Fascisternas paradgrenar.
På så vis var överenskommelsen en farlig lektion och föraning.
Och tyvärr är det på väg att upprepas i större skala. Man kan förstås fråga sig hur Löfvens ambitioner om att bryta upp blockpolitiken är realistiskt genomförbara, när de bygger på att vända sig till en mitt som inte existerar och samarbeta med partier som tycker rakt tvärtemot i nästan alla viktiga sakfrågor.
Men inte desto mindre händer detta nu runt om i landet. Medan spelet om regeringsmakten pågår som bäst, har det skett allehanda maktskiften, sidbyten och nya koalitioner i många landsting och kommuner runt om i Sverige.

För Vänsterpartiet väntar en annan roll. Och för den som aktivt följer politiken och har koll på dess former väntar en mycket intressant mandatperiod. Vore jag statsvetare, skulle jag välja och vraka mellan studieobjekten just nu. Och många inom partierna vet säkert varför man samarbetar med ärkefienden eller överger profilfrågor för kompromissens skull.
Men de flesta är utanför detta. De vill veta vem som bestämmer, och vilken ideologi som vägleder dem. Man vill veta vem man som medborgare ska vara förbannad på – eller glad över. Kort sagt: vem ansvarar för vad?

Det är sådana grundläggande frågor som folk innanför det politiska spelet glömmer att besvara.
Alla sådana överenskommelser ställer högre krav än någonsin på exempelvis mediernas förmåga att förklara och repetera även grundläggande bakgrundsfakta.
Men samma medier överger den dyra lokala bevakningen och släpper fram mer tyckande (analyser kallat) som ju är billigare att producera. Och samma medier läses allt mindre. Inte så mycket att hoppas på.

Då faller ansvaret i stället på partierna och deras medlemmar. Den som gjort en halvdålig kompromiss behöver vara tydlig med att det är just en halvdålig men kanske nödvändig manöver – inte uttala sig som om detta vore vad ens parti egentligen tycker. Partimedlemmar måste gnuggas i de politiska formerna och i att tålmodigt förklara dem. Sociala medier behöver fyllas med sansade redogörelser av vad som händer – och tydlig polemik om vad man anser är rätt och fel.
Annars kan detta vara sista gången som fascisterna kan hållas utanför.

_____________________________________