De kan vara liberaler eller konservativa. De kan ha skrivit spaltmetrar med ledartexter och kultursidesessäer om Trumps vulgariteter och självmotsägelser. Men när lukten av krut börjar kännas i luften ställer de upp sig i sina vanliga positioner. Inget enar högern som utsikterna till en statskupp eller ett orättfärdigt kolonialkrig mot något okänt land där svartskallarna fått för sig att vara olydiga. Det är samma skådespel som föregått varje imperieingripande.

Det är samma bombhöger som hejade på inblandning och bombande i Georgien, Irak, Jugoslavien, Libyen, Grenada, och dussintals fler stater. Samma hycklande omsorg om befolkningen.
Numera är även delar av vänstern med i demokraticharaden, men sinsemellan är det bara olika vagnar i ett och samma tåg.

De vill få oss att bli närsynta och bara prata nom ”hur vill vi ha det i Venezuela” – som om det vore upp till oss. De vill inte att vi ska ställa oss frågan ”hur vill vi ha det i världen”. Då kanske någon skulle säga att länder ska få vara ifred och att det inte är okej att invadera och sabotera lite som det passar.

De vill inte prata om hur det gick för alla de befolkningar som tidigare fått smaka deras krokodiltårar. Då kanske någon skulle ställa kolonialhögern till svars för vad som hände efteråt: flyktingvågorna, ISIS, knarkbaroners och klanherrars återkomst, inbördeskrigen, religionen, kaoset, slaveriet.

De vill inte prata om den egentliga bakgrunden utanför Venezuela. Ingen nämner många år av ekonomisk krigföring och sabotage, och USA:s mångmiljonstöd till oppositionen. Ingen berättar hur FN:s förre rapportör Alfred de Zayas jämfört USA:s sanktioner med ”brott mot mänskligheten”.

I boken Confessions of an economic hitman berättas hur imperiet agerar på sin egen bakgård mot regeringar som inte passar.
Det börjar ”snällt” med diplomati och rådgivning, sen fortsätter det med demokratiinstitut och att hjälpa oppositionen, och om det fortfarande inte lyckas återstår ekonomiska sanktioner, rena sabotage och slutligen militära aktioner.

Här är Venezuela i dag. De sanktioner som USA inför nu motsvarar en åttondel av landets BNP. En åttondel. Inför Irakkriget försökte åtminstone krigsherrarna sprida bilden av ädla motiv och hitta stöd i FN och dess regelverk. Folk i hela världen fick en chans att ta ställning, folkrättsexperter uttalade sig på längden och tvären, statsministrar och presidenter tvingades väga sina ställningstaganden.

Så blev det krig ändå, och så visade det sig att allt var lögn, och några konsekvenser för Blair och Bush blev det inte. Det var nog sista gången i modern tid som USA ens låtsades som att det fanns några internationella spelregler att förhålla sig till. Varför skulle de bemöda sig? Väst­världens moraliska och demokratiska fernissa är numera så tunn att det krävs nanoteknologi för att hitta den.

Nu kan USA:s nationella säkerhetsrådgivare, höken bland hökar, stå i TV med antydande lappar om att sätta in 5 000 soldater. Han kan öppet säga att Venezuelas olja hör hemma i amerikanska bolags händer. Helt uppenbart vill man genomdriva en kupp och annars invardera. Man tänker inte ens försöka ljuga ihop en motivering som har minsta koppling till hotbilder och internationell rätt. Trump och Bolton är åtminstone ärliga med att man är ute på plundringståg – men inte ens då slutar den opinionsbildande bombhögern med sina omskrivningar. Och inte ens då reagerar Europas statsledningar.

I denna värld utan regler kan enskilda länder som vill vara i fred från imperiet inte förlita sig på rent spel, principer, avtal och hedersord. Varför klagar någon över att Nordkorea skaffar kärnvapen och verkar galna? Hur kan någon förvånas när utplundring mot ”dem” följs av flykting­vågor och terrorism mot ”oss”?

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.