En människas ekonomiska utrymme speglas i våra tänder. Det är Sverige 2019 och det skapar inga löpsedelsrubriker. Det blir inte ens föremål för en vanlig politisk debatt. Britta Söderberg har dock i veckans Flamman skrivit ett gediget reportage som synliggör hur orättvist tandvårdssystemet är och hur hårt det drabbar människor.
Hur kan det vara så tyst om något så ovärdigt och ojämlikt i världens ”jämlikaste land”? Kanske är det just för att det nästan uteslutande drabbar fattiga människor. Folk med högre inkomster kan tycka att det är fel och jobbigt att betala dyra tandläkarkostnader, men det går. Och enligt statistiken drabbas de inte ens av de högsta kostnaderna. Av den enkla anledningen att de har råd med förebyggande tandvård och därav slipper mycket av de stora ingreppen som skulle kännas mer i plånboken.
I Sverige står patienterna för cirka 61 procent av finansieringen av tandvården och det offentliga för 39 procent. För en person som lever på ekonomiskt minimum kan det vara svårt att betala de 850 kronor en undersökning kostar eller 650 kronor för ett besök hos en tandhygienist. Ska en tand lagas lite får en lägga på ytterligare en dryg tusenlapp. Då hjälper inte statens subvention på 300 kronor per år särskilt mycket.
Är du fattig har du inte råd att ta hand om dina tänder i förebyggande syfte. En låginkomsttagare som har behov av omfattande ingrepp får vänta tills räkningen är uppe i 15 000 kr för att få stöd med 85 procent av den överstigande kostnaden. Detta leder till att de fattiga i högre utsträckning hamnar i dyr akuttandvård medan räkningen efter många omvägar hamnar hos det offentliga. I förlängningen blir detta också kostnadsdrivande för samhället då vi vet att förebyggande tandvård är det bästa skyddet mot höga kostnader. Både för den enskilde och för staten. En dålig tandhälsa leder dessutom till följdsjukdomar som drabbar både patienten och staten i form av kostnader för annan hälso- och sjukvård.
Socioekonomiska faktorers betydelse för om vuxna personer besöker tandvården för undersökning i förebyggande syfte är betydande. Statistiken visar att 79 procent av befolkningen med eftergymnasial utbildning gör det, men endast 51 procent av de med högst grundskoleutbildning. Samtidigt fick personer med högst grundskoleutbildning 11,1 tänder borttagna per 100 invånare år 2016. Motsvarande siffra för personer med eftergymnasial utbildning var 5,4. Det finns ett tydligt samband. Dagens system ger lidande i proportion till en människas ekonomiska utrymme.
En dålig tandhälsa leder dessutom till följdsjukdomar som drabbar både patienten och staten i form av kostnader för annan hälso- och sjukvård.
Förra året tillsatte regeringen en ny utredning under ledning av socialdemokraten Veronica Palm. Uppdraget är att lämna förslag på hur tandvårdssystemet ska kunna uppfattas som mer förutsägbart, samt bli mer resurseffektivt och jämlikt.
Rent krasst är det enda sättet att få tandvården mer jämlik och resurseffektiv att se tänderna för det de är: en del av kroppen. Precis som lilltån, levern eller örat.
Tänderna behöver vårdas för att vi ska vara friska och fungerande. Vill regeringen att alla ska få jämlika förutsättningar för en god hälsa, finns det ingen annan slutsats de kan hamna i.
