Det var tisdag. Klang och jubel. Arbetarrörelsen hade segrat. Strejkvapnet hade osäkrats och den orubbliga kolossen Sveriges Hamnar hade visat sig stå på lerfötter. I sista stund fick Hamnarbetarna till slut ett kollektivavtal, som för första gången på nästan 50 år gör dem till en fullvärdig avtalspart, om än med flera begränsningar jämfört med Transport.
Hamnarbetarförbundets seger var visserligen en mer defensiv seger än delar av vänstern ville göra gällande. Man höll fortet, men är långt ifrån att rida ut med blänkande lansar och driva fienden på flykt.

Det kollektivavtal Hamnarbetarförbundet skrev under i förra veckan hade de sannolikt inte accepterat för några år sedan. Medlarna erbjöd en mycket snarlik lösning 2017. Då sade Hamnarbetarförbundet nej.
Transport har fortfarande det första avtalet, deras överenskommelser med arbetsgivarsidan kommer därmed att binda även Hamnarbetarförbundet. Strejkvapnet, som nyss var osäkrat, har stoppats undan i vapenskåpet, skyddat av tidlås. Så länge kollektivavtalet gäller har Hamnarbetarförbundet fredsplikt.

Det är lätt att säga att fackföreningsrörelsen borde vara mer offensiv. Strejka mer, bråka mer, vara mer högljudd. Jovars. Men när fienden är fler, större, och starkare är det viktigaste kanske att behålla det man redan vunnit vid en tid när styrkeförhållandena såg annorlunda ut.
I slutändan riskerade Hamnarbetarförbundets medlemmar livet när deras skyddsombud inte tilläts göra sitt jobb. Nu har de tagit tillbaka den rätten, tillsammans med rätten till lokala förhandlingar, bland annat.

Förbundet har varit pressat inte bara av arbetsgivaren. Hela näringslivet har slutit upp och varnat för banankris för vanligt folk om inte gubbarna i hamnen slutar bråka.
LO gjorde en deal med samma näringsliv för att sätta åt Hamnarbetarförbundet, som utmanade kollektivets dominans.
Regeringen jobbade redan på en egen lösning men tackade, tog emot, och står nu i begrepp att införa parternas förslag. Trots att konflikten alltså är löst. Inskränkningen av strejkrätten går till omröstning den andra maj. Bara Vänsterpartiet väntas rösta emot i riksdagens kammare.

Kollektivavtalet som nu slutits är egentligen klassisk socialdemokrati från Hamnarbetarförbundet. En kompromiss som ändå är en seger.
S själva står för den nya sortens socialdemokrati: kompromisser som alltid tycks vara ensidiga förluster. Släng ett öga på 73-punktsprogrammet så förstår ni.
Socialdemokraternas projekt vad gäller arbetares rättigheter verkar vara att hellre sänka skutan själv än att se den kapad av näringslivets fribrytare.
Att LO förvirrat står bredvid med öskaret är svårt att förstå.
Det är också potentiellt oförlåtligt. Åtminstone för de delar av arbetarrörelsen som på bara några dagar samlade ihop en miljon till Hamnarbetarnas strejkkassa.

Man höll fortet, men är långt ifrån att rida ut med blänkande lansar och driva fienden på flykt.

Det är inte bara svarta blocket, syndikalister, och självradikaliserade Twitter-kommunister heller.
Det är också klubbar, medlemmar och förtroendevalda ur SEKO, IF Metall och Kommunal. Det är Pappers, Byggnads och Fastighets ordförande som sedan kollektivavtalet skrevs under i hamnen krävt att utvidgningen av fredsplikten stoppas.
Nej, det är knappast aktuellt att några förbund skulle lämna kollektivet. I början på veckan meddelade LO-förbunden gemensamt att de står bakom lagändringen. Flera tunga namn hade därmed svängt.
”Allting här i livet är en kompromiss” sa den tidigare så kritiska Mats Jutterström, ordförande i Pappers till LO-tidningen Arbetet.

Vad man är rädda för är att Svenskt Näringsliv, som kan luta sig mot en högermajoritet i riksdagen, annars skulle driva fram ännu större inskränkningar.
Men var det inte just för att stoppa ett rent högerstyre som Stefan Löfven gjorde så omfattande eftergifter till L och C i regeringsbildningen? Fick han inget i utbyte? Är det högern som bestämmer, i alla fall?
Det är fortfarande inte omöjligt att ett tillräckligt högt muller från de egna leden får LO att tveka. Kanske frågar de till och med Stefan Löfven om man kan få ändra sig om strejkrätten.
Stefan säger nog nej. Han sitter fast i sin regering, ännu en kompromiss som är ett nederlag.
Men ett LO som kämpar för en defensiv seger skulle i alla fall kunna rädda delar av ansiktet.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.