Det är tacksamt att se Lars von Triers nya film The House That Jack Built som ett slags svar på de senaste årens berättigade kritik mot hans person.

Filmens narcissistiska huvudperson Jack är fast övertygad om att hans sadistiska övergrepp i själva verket är stor konst, något han anser att de har gemensamt med nazisternas folkmord. Det är svårt att inte dra sig till minnes den skandalartade presskonferensen inför premiären av undergångsfilmen Melancholia, där Lars von Trier sade sig sympatisera med Hitler. Inte minst när filmscener från von Triers tidigare produktion flimrar förbi under en av Jacks många egomaniska utläggningar.

Huvudpersonen, seriemördare med arkitektambitioner, framstår ömsom som komisk, ömsom patetisk. Att hans värv, som utgörs av bestialiska mord på framför allt kvinnor, förblir ostraffade under tolv år beror snarare på tur och en likgiltig omvärld än mördarens självpåtagna genialitet. Kanske är lärdomen, som kan appliceras i lika delar på Jack och Lars, att män i sin konstnärliga verksamhet kommer undan med en hel massa skit. Men filmen utmärker sig ändå, framför allt för att den är underfundig, vacker och välspelad.