Den nya filmatiseringen av Kalevalaeposet vill vrida bilden av Finland från mysigt muminland till en vildmark av bistra krigare. Men magin går förlorad – bokstavligt talat. Theo Vareman har sett “Kalevala: Kullervos berättelse”.
Har Finland någonsin varit så hett som nu? Det lilla landet i Europas utkant har blivit en storspelare. Se bara hur president Alexander Stubb sömlöst går från att mysa i panelsamtalen i Davos till att skriva allvarstyngda böcker om den nya världsordningen, medan Ulf Kristersson får nöja sig med torra EU-möten. Horace Engdahls klassiska beskrivning av Tyskland som ”ett Sverige för vuxna” tycks numera snarast gälla vårt östra grannland.
Härom helgen var det dessutom svensk premiär för Antti J. Jokinens påkostade film Kalevala: Kullervos berättelse, en historia baserad på det finska nationaleposet. Kalevala, som på 1800-talet sammanställdes ur karelska folksagor av språkforskaren Elias Lönnrot, spelade en stor roll i byggandet av en finsk nationell identitet, och har än i dag en särställning i Finlands litteraturkanon. Kanske än mer efter att hälften av finska Karelen, sagornas hemland, förlorades till Ryssland under andra världskriget.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Berättelsens många smärtpunkter drunknar i olika transportsträckor där män med gigantiska svärd galopperar genom de ensliga skogarna på jakt efter hjälten som snabbt har blivit fredlös.
Medan Lönnrots Kalevala innehåller en hel rad hjältar och legender, tar Jokinens film fasta specifikt på en av berättelserna. Historien om Kullervo, Kalervos son, som tas som slav efter att hans bittra farbror Untamo har mördat sin bror, upptar bara runt 30 sidor av eposet, men är ändå en av de mest kända. Det är lätt att förstå varför. Kullervo blir utfryst på Untamos gård, hotad till livet, och ger sig till slut ut på en lång strapats där han bland annat hinner förföra sin egen syster. I slutet återvänder han till sin by för att hämnas.
Knappast någon brist på dramatik, alltså! Jokinen har dessutom gjort en rätt fri tolkning av originaltexten, där Untamo och Kullervo får mer av en far-och-son-relation – något som gör sveket än större när Kullervo får reda på att det var Untamo som mördade hans riktiga föräldrar. Det är en rolig justering, som i teorin skulle kunna addera ännu ett lager till den redan så Shakespearianska Kullervo-myten.
Men icke.
Kalevala: Kullervos berättelse är nämligen en oerhört långtråkig film. Berättelsens många smärtpunkter drunknar i olika transportsträckor där män med gigantiska svärd galopperar genom de ensliga skogarna på jakt efter hjälten som snabbt har blivit fredlös. När Kullervo under sin flykt möter de andra unga männen från byn försöker de omedelbart döda honom. Men växte inte alla de här personerna upp tillsammans, undrar jag? Spelar roll, tycks Jokinen säga – för nu blir det en actionspäckad duell med tvåhandssvärd! Med undantag för Kullervo och Untamo är alla karaktärer rätt utbytbara, och inte ens den incestuösa kärlekshistorien känns som mer än en slumpmässig händelse, utan vare sig orsak eller konsekvens.
Här finns heller inga av de magiska inslag som annars präglar Kalevala-eposet – i stället verkar ambitionen vara en råbarkad skildring av livet i 1100-talets Finland. Men när jag för jag vet inte vilken gång i ordningen ser bistra miner i eldslågornas flackande ljus, eller de oinspirerade läderkostymerna i olika nyanser av svart, känns det snarare som att produktionen har internaliserat en amerikansk fantasi om den europeiska ”mörka medeltiden”. Till och med de många svepande tagningarna över Karelens täta skogar och mäktiga vattendrag, säkert menade att ge ett episkt intryck, får något klaustrofobiskt över sig. Jahapp, där var en flod till. Liksom filmens handling får man aldrig riktigt veta vart den leder.
I ‘Kalevala: Kullervos’ berättelse verkar livet vara en evig kamp, utan att tittaren riktigt behöver förstå varför.
Med tanke på att filmen är den dyraste som producerats i Finland under 20-talet, är gissningsvis planen att historien om Kullervo ska få gå upp på biografer världen över. Men vad är det då för bild av det lilla landet i öst som ska exporteras? Hjärndöda våldsverkare i vacker natur – en kraftig motbild av mumintrollens fridfulla tillvaro, mer passande i denna krigets tid? Känslan förstärks när Kullervo kidnappas av ryska slavhandlare, också det ett tillägg från manusförfattarnas sida.
Detta har förstås inte gått okommenterat förbi. I ett avsnitt av Yles kulturpodd diskuteras till exempel det hårda mansidealet kritiskt, särskilt mot bakgrund av de många stereotyper av den finske mannen, härdad och våldsam, som ännu är förhärskande.
Nej, kalla mig konservativ men själv föredrar jag nog en annan Kullervo-tolkning: Akseli Gallen-Kallelas målning ”Kullervo förbannande” från 1899. Det är en ljus och lekfull version av Kullervo, där hjälten är en tanig, ångestriden tonåring snarare än den muskelman vi möter i filmen. Till skillnad från det eviga höst- och vintermörker som Jokinen bjuder på möter åskådaren här hjälten i ett sensommarlandskap, där rönnbären just ser ut att mogna.
Nationalromantisk, visst – men ljuset och grönskan skapar ändå en känsla av hoppfullhet. I Kalevala: Kullervos berättelse verkar livet i stället vara en evig kamp, utan att tittaren riktigt behöver förstå varför. Kampen får helt enkelt ett egenvärde, och genom det säger väl filmen ändå något om vår extrema tid.
