Längs Calle Berlín i Miraflores, Limas mest exklusiva område, duggar restaurangerna tätt. Gatan är känd för sina billiga lunchmenyer i det annars dyra kvarteret. Inkastarna slåss febrilt om de förbipasserandes hunger.

– Fylld potatis, friterad fisk, kubanskt ris? frågar en äldre herre med venezolansk accent. Några meter längre fram pekar en yngre inkastare på sin restaurangs meny och utbrister ”A la orden joven!”, ett uttryck som betyder ungefär ”till er tjänst” och som används i Venezuela snarare än i Peru.

Efter ett par minuter står det klart för mig att alla inkastare längs Calle Berlín verkar ha venezolanskt ursprung. Så även servitriser, kockar och gatuförsäljare. Och så märkligt är det inte. Venezuela blöder. Över tre miljoner har lämnat landet sedan den ekonomiska krisen urartade för två år sedan. Drygt 700 000 av dem har kommit till Peru, varav de flesta testar lyckan i huvudstaden Lima. Med tanke på utvecklingen i hemlandet lär flyktingströmmen knappast avta. Enligt beräkningar förväntas siffran växa till en miljon mot slutet av året.

För att stödja den enorma mängden nyanlända har flertalet hjälporganisationer skapats. I Kennedy-parken, ett par minuter från matoset på Calle Berlín, träffar jag Zoleibel Bestidas, 31, som arbetar ideellt för organisationen ”Venezolaner i Lima”.

Zoleibel Bestidas kom till Peru för sju år sedan. Nu hjälper hon nyanlända genom organisationen ”Venezolaner i Lima”.

– När jag kom hit fanns ingen hjälp att få med någonting. Det ville vi ändra på. Nu när situationen förvärrats är det ännu viktigare. Vi har insamlingar för kläder, mat… Ja, i stort sett allting. De som kommer hit nu äger bokstavligen ingenting, berättar Zoleibel sorgset.

Själv sökte hon sig till Peru för sju år sedan för att arbeta inom turism. Situationen i hemlandet var då helt annorlunda. Lönen kom som den skulle och maten stod på bordet. De få som sökte sig ut ur landet på den tiden gjorde det likt Zoleibel på grund av att arbetsmarknaden i andra länder lockade. Så är det inte nu.

– Det är omöjligt att leva i Venezuela i dag. Inflationen paralyserar landet. Det går inte att köpa mat. Lönen räcker inte till att köpa bröd. När jag lämnade var det av personliga skäl, men nu handlar det om överlevnad.

Zoleibel vet vad hon pratar om. Hennes syskon anlände nyligen till Lima och från hembyn utanför Maracaibo vittnar hennes släktingar om nästintill tomma matbutiker. Att få tag på proteinrik kost är snudd på omöjligt. Enligt spanska El País gick genomsnittsvenezolanen ner över 11 kilo mellan 2017 och 2018. Den extrema fattigdomen låg under fjolåret på runt 60 procent, vilket kan jämföras med 2014 års nivå på 23,6 procent. Samtidigt råder stor medicinbrist, med fatala konsekvenser för utsatta delar av befolkningen.

Skälet till den djupt prekära situationen är landets havererade ekonomi, där oljan alltid står i centrum. Venezuela har världens största oljereserv och ”det svarta guldet” står för runt 90 procent av landets export. När oljepriset under hösten 2008 föll från rekordhöga 147 dollar per fat till under 40 började den venezolanska ekonomin att skena. Den då mycket populära Hugo Chávez-ledda vänsterregeringens ambitioner att diversifiera ekonomin hade inte fungerat. Dessutom drabbades landet av kraftig kapitalflykt, vilket regeringen bland annat försökte lösa genom en fast växelkurs med en kraftig övervärdering av den inhemska valutan bolívar. En ekonomisk politik som ökade den inhemska köpkraften på kort sikt, men som drev på inflationen, något som i efterhand har kritiserats hårt även av regeringsanhängare. De senare hävdar samtidigt att USA i hemlighet agerat för att underminera den venezolanska ekonomin, vars inflation varit bortom all kontroll det senaste decenniet. För 2019 uppskattar IMF landets inflation till ofattbara 10 miljoner procent.

I takt med krisen har högeroppositionen, lojalt understödd av USA, blivit alltmer aggressiv i sina kuppförsök. Samtidigt har regeringen, ledd av Nicolás Maduro, tappat sitt tidigare massiva folkliga stöd. I parlamentsvalet 2015 vann oppositionen för första gången på över två decennier en betydande valseger. Via ett kontroversiellt dekret skapade president Maduro två år senare en ”konstituerande församling” som står över parlamentet. Parlamentet, stött av USA och EU, fördömde åtgärden och stora delar av oppositionen valde att inte delta i 2017 års val till den nya församlingen, där Maduros parti PSUV vann överlägset på grund av det låga valdeltagandet. Då man inte erkänner Maduros legitimitet ställde oppositionen inte heller upp i förra årets presidentval, vilket ledde till att han återvann makten utan problem.

Under samma period förvärrades den ekonomiska och humanitära situationen. Med det folkliga missnöjet i ryggen proklamerade sig parlamentets talman Juan Guaidó, uppbackad av bland andra USA och EU, till interim-president den 26 januari. Regeringen stöds å sin sida av bland annat Ryssland, Kina, Kuba och Bolivia. Därefter har en lång rad sammandrabbningar uppstått med över 50 döda. Oppositionen har försökt få in förnödenheter i landet, bland annat genom den medialt uppmärksammade lastbilskonvojen vid Cúcuta i Colombia. Regeringen stoppade lastbilarna och hävdade att biståndet var en skenmanöver för en USA-ledd invasion, en strategi som använts av nordamerikanerna tidigare. Tumult uppstod och en lastbil började brinna vilket i västerländsk media beskrevs som att Maduro nekat förnödenheter till en lidande befolkning.

En granskning från New York Times visar dock att det var en Molotov-cocktail från en oppositionsdemonstrant som startade branden. Rapporteringen från Venezuela är således komplex men den nordamerikanska inblandningen är uppenbar. President Donald Trump har varit öppen med att en militär invasion är en möjlighet. Dessutom drabbar USA:s ekonomiska sanktioner Venezuelas befolkning hårt och de har fått vass kritik av FN.

Zoleibel Bestidas är liksom många utvandrade venezolaner mer kritisk till regeringen i hemlandet än genomsnittsvenezolanen. Hon stödjer till och med sanktionerna och tror inte på regeringens version av konflikten:

– Maduro säger vad som helst för att behålla makten. Det är en skam! Världen måste se vad det är för en regering. De kan inte ens förse sin befolkning med elektricitet, säger hon.

Zoleibel Bestidas hänvisar till det sex dagar långa strömavbrott som slog ut hela Venezuela efter att det stora vattenkraftverket ”Guri”, som står för 70 procent landets elförsörjning, kollapsade den 7 mars. 17 personer rapporteras ha avlidit på sjukhus då maskiner inte fungerat. Butiker har plundrats och mat ruttnat. Regeringen hävdar att det rör sig om sabotage från högern och USA medan oppositionen menar att situationen beror på regeringens misskötsel och bristande underhåll.

Oavsett vilket är Venezuela ett land där det för tillfället är omöjligt att få vardagen att fungera. Flyktingkrisen är den värsta i Latinamerikas moderna historia och mottagarländerna i närområdet är knappast de rikaste i världen. Att den största andelen flyktingar, dryga miljonen, sökt sig till grannlandet Colombia är ingen överraskning med tanke på närheten och de kulturella likheterna. Men att Peru, som ligger längre bort geografiskt och skiljer sig avsevärt historiskt och kulturellt, är landet med näst flest venezolaner är överraskande. Zoleibel Besidas förklarar varför:

– Peru har haft en generös flyktingpolitik gentemot venezolaner. Det har varit relativt enkelt att få tillfälliga uppehållstillstånd och på så sätt kunna arbeta och verka lagligt här. Sedan är det verkligen inte lätt med jobb och bostad, men det är åtminstone lättare än i andra länder som Ecuador eller Chile där levnadskostnaderna är betydligt högre, förklarar hon.

De tillfälliga uppehållstillstånden som Zoleibel nämner är numera ett minne blott. Efter att flyktingströmmen till Peru ökade drog regeringen in dem. Venezolaner som kommit efter den 31 oktober 2018 tilldelas enbart turistvisum (förutsatt att de har pass vilket många saknar) i 180 dagar utan rätt att bosätta sig och arbeta i landet. Eftersom venezolanerna heller inte anses förtryckas på grund av konventionella flyktingskäl (politisk tillhörighet, ras, sexualitet, och så vidare) erhåller de heller inte flyktingstatus, vilket innebär att de framöver kommer att få verka illegalt. Så har det dock sett ut i praktiken länge. Migrationsorganisationen IOM rapporterar att 85 procent av de arbetande venezolanerna i Peru är aktiva på den svarta marknaden, där betalningen kan ligga långt under den lagstiftade minimilönen på 2 623 kronor. Samtidigt har den peruanska opinionen blivit alltmer fientlig gentemot venezolaner, något som även Zoleibel Bestidas ger uttryck för:

– Jag har varit här i sju år och märker verkligen av skillnaden. Tidigare var det inga problem alls, men under det senaste året har jag märkt att attityden gentemot mig som venezolan har förändrats.

Främlingsfientligheten är ett växande problem i regionen. I både Brasilien och Colombia har venezolaner blivit misshandlade. I Ecuador generaliserade presidenten Lenin Moreno fördömande om venezolanska migranter efter att en kvinna mördats av en venezolansk gärningsman i januari. Därefter rapporterades flertalet överfall mot venezolaner i Ecuador, vilket fick Venezuelas regering att börja flyga hem venezolaner från grannländerna.

Ecuadors president Lenín Moreno. ( AP Photo/Dolores Ochoa)

Moreno kritiserades hårt runtom i Latinamerika för att med sitt utspel ha bidragit till ökade spänningar. Dessa spänningar gör sig i dag också påminda i Kennedy-parken i Miraflores där jag och Zoleibel ser hur polisen kommit för att köra bort de nyanlända venezolanerna Míchel Alexander, 29 och Sandro Gutiérrez, 28, för att de ber om pengar.

– Så här är det överallt. Polisen vill inte ha oss här och kör bort oss. De tror att vi är dåliga människor bara för att vi kommer från Venezuela, berättar Sandro.

Långväga. Míchel Alexander, 29, och Sandro Gutiérrez, 28, gick 380 mil för att bygga ett nytt liv i Lima.

Sandro och Míchel kom likt många andra till Lima efter en 380 mil lång färd till fots. Resan började utan pengar, mat och varma kläder för de kyliga nätterna i Ecuador på över 3 000 meters höjd, där temperaturen ofta sjunker under sju grader. Utan hjälp från sina landsmän längs vägen hade de inte klarat sig mycket längre än till den numera stängda gränsen vid Cúcuta. Nu har de visserligen kommit fram, men det är ingen enkel framtid som väntar, enligt Sandro Gutiérrez.

– Vi vill bara leva vanliga liv här. Det kommer så klart bli tufft att hitta arbete och bostad, men inget är värre än Venezuela just nu.