I år fyller berättelsen om Tintin 90 år; 1929 gav sig den mysterielösande belgiske reportern ut på sitt första äventyr, till det relativt nybildade Sovjetunionen i albumet Tintin i Sovjet. Både födelsedagsbarnet och valet av destination uppmärksammades tidigare i år av Dagens Nyheters Rysslands­korrespondent Anna-Lena Laurén (DN, 11/1), som hyllar debutens satiriska inslag som ”en mycket exakt skildring av bolsjevismens väsen”.

Ett stående skämt i Tintin i Sovjet är att det socialistiska Sovjetunionen, vid sidan av omoral och gudlöshet, präglas av ineffektivitet. Fabrikerna är kulisser och ammunitionen i gevären gjorda av papier-maché. Tintin svänger sig friskt med sarkastiska kommentarer om det påstådda ”röda paradiset” där de företagsamma trycks ner medan folket, och Milou, svälter.

Tintins skapare Hergé var själv en man ur den belgiska medelklassen, uppväxt i en proimperialistisk, katolsk tradition och på många sätt en typisk europeisk högerman, vilket också märks i de tidiga albumen. Däremot hade Hergé aldrig varit i Sovjetunionen. Idén till både det albumet och den hett omdebatterade uppföljaren Tintin i Kongo fick han av sin uppdragsgivare Norbert Wallez, chefredaktör på den högerradikala tidningen Le Vingtième Siècle.

Wallez – beskriven som ”en chefredaktör med höger­sympatier” av Laurén på DN – drömde om ett storkatolskt rike i Centraleuropa och höll sig bland annat med ett signerat porträtt av Mussolini vid sitt arbetsbord. Hans hat mot socialismen och stora vurm för kolonialismen är väldokumenterat. Under Nazitysklands ockupation av Belgien var han aktiv medlem i det fascistiska Parti Rexiste, som samarbetade med tyskarna, och efter kriget dömdes Wallez till fängelse som kollaboratör.

Det blev alltså ett hårt uppvaknande, både psykiskt och fysiskt, för Wallez och resten av hans bundsförvanter när fascismen besegrades och till råga på allt av det ”ineffektiva” Sovjetunionen. Det var visst riktiga fabriker de hade där borta trots allt, som gjorde riktiga kulor och gevär och vann andra världskriget medan till exempel Belgien låg på rygg och sprattlade.

Och några år senare skickade denna ”Potemkinkuliss”, som Sovjetunionen gärna beskrevs och fortfarande beskrivs som, både människor ut i rymden och laster av vapen till antikoloniala rörelser i bland annat Kongo, vilket bidrog till självständighet åt kolonierna och Belgiens undergång som supermakt.
Så kan det gå.