Bakom den uppblossade konflikten i Kashmir döljer sig ett allt djupare partnerskap mellan Indien och Israel. Vid sidan av vapen har Narendra Modis regering nu även börjat importera Israels politik mot palestinier.

På tisdagen för två veckor sedan antogs ett lagförslag i Indiens underhus Lok Sabha. Tre dagar senare skrevs propositionen under av premiärminister Narendra Modi och blev därmed lag. Inget konstigt i det. Det var dock inte vilket förslag som helst.

Den så kallade ”Jammu and Kashmir Reorganisation Act, 2019” upphäver i praktiken artikel 370 i Indiens konstitution, en skrivelse som i över 70 år har garanterat den omstridda regionen Kashmir ett visst mått av självstyrelse. Modis hindunationalistiska regering fördjupade därmed i ett slag en av världens mest långvariga konflikter, som dessutom riskerar att utlösa ett kärnvapenkrig.

Redan veckan före antagandet av den nya lagen evakuerades tiotusentals turister och pilgrimer från regionen med anledning av vad Indiens regering beskrev som ett ”terrorhot”. Samtidigt flögs ytterligare 350 000 indiska soldater in till regionen som redan är en av de mest militariserade i världen. Telefon- och internetförbindelser skars av. Lokala tidningar förbjöds trycka. Politiker och fackledare är antingen fängslade eller i husarrest.

– Den senaste veckan har allting varit stängt. Det finns inga kommunikationer med omvärlden, säger Talat Bhat som är bosatt i Malmö och verksam i dokumentärfilmskollektivet Råfilm samt tv-kanalen Kashmir TV.

Efter tillkännagivandet förra fredagen förstärktes den indiska truppnärvaron i Kashmir dessutom med ytterligare 8 000 paramilitära soldater. Det är med andra ord uppenbart att Indien väntar sig en motreaktion. Med tanke på bakgrunden till konflikten är det förståeligt.

När Indien och Pakistan blev självständiga 1947 erbjöds de olika mindre furstendömen som också hade varit del av de brittiska kolonierna att välja om de ville ansluta sig till något av de två länderna eller förbli självständiga. Ledaren för furstendömet Jammu och Kashmir, Maharaja Hari Singh, valde först att förhålla sig neutralt. Men efter en revolt i de västra delarna av territoriet som snabbt fick stöd av Pakistan undertecknade Singh ett avtal med Indien samma år i utbyte mot militärt försvar. Sedan dess har Kashmir formellt varit en del av Indien, men med flera förbehåll. Till skillnad från i andra indiska stater tillåts centralregeringen endast styra i försvarsfrågor, utrikesrelationer och infrastruktur. Artikel 370 säger uttryckligen att området inte är bundet av Indiens konstitution.

Detta innebar dock på intet sätt att tvisten mellan Indien och Pakistan löstes. Strider mellan separatister och Pakistan-stödda miliser och indiska soldater har pågått till och från i 70 år. Sedan kriget 1947 är dock området delat av en FN-kontrollerad gräns. Men båda länderna gör fortfarande anspråk på hela det tidigare furstendömet. För att ytterligare komplicera saken gör dessutom Kina anspråk på delar av området som de facto står under deras kontroll. Indien lutar sig mot avtalet med den tidigare fursten Singh från 1947 medan Pakistan hänvisar till det faktum att Jammu och Kashmir är huvudsakligen muslimskt. Det sistnämnda är en faktor som har fått allt större betydelse på senare tid.

När Indiens sittande premiärminister Narendra Modi valdes 2014 var det på ett hätskt hindunationalistiskt och antimuslimskt program. Inför valet i våras lade hans parti Bharatiya Janata Party (Indiska Folkets Parti) dessutom till ett krav på att artikel 370 ska rivas upp. Förra veckans händelser kommer därför knappast som en blixt från klar himmel.

Enligt Kavita Krishnan från Indiens kommunistparti har BJP alltid sett Kashmirs särskilda status som en avvikelse som de beskriver som orsaken till problemen i regionen. Krishnan påminner i en artikel i The Independent om den politiska ”särskilda status” som folket i Kashmir har tvingats åtnjuta i över ett halvt århundrade vid sidan om den konstitutionella: det vill säga förtryck, förföljelse och brist på mänskliga rättigheter. Trots det menar hon att BJP anser att Kashmirs invånare är ”bortskämda”.

Parallellt med de etniska spänningarna mellan muslimer och hinduer finns också en kraftfull, multietnisk självständighetsrörelse som utgör ett minst lika stort hot mot den indiska regeringens överhöghet. En av medlemmarna i den rörelsen är Talat Bhat. Enligt honom beror den senaste tidens uppblossade konflikt just på att Indien håller på att förlora kontrollen över Kashmir.

– De rev upp självstyret för att de inte kan kontrollera Kashmir längre. De har till och med fängslat femhundra pro-indiska politiker för att de inte ens litar på dem längre, säger han till Flamman.

Han pekar även på ett samband som har fått alltmer uppmärksamhet de senaste åren, nämligen kopplingarna mellan Modis regering och Israel. Indien och Israel har aldrig haft några särskilt nära relationer. Diplomatiska relationer etablerades så sent som 1992. Men för två år sedan avlade Modi som första indiska premiärminister någonsin ett statsbesök i Israel. Förra året återgäldade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu besöket med en resa till Indien. Det är inte mycket som kan förklara de allt tätare relationerna mellan länderna, med undantag för en sak: deras gemensamma fiende. Under sitt besök påminde Netanyahu om terrorattentatet mot ett hotell i Mumbai 2008 där 166 civila dödades: ”Indier och israeler känner alltför väl till smärtan av terrorattacker”.

Den aldrig uttalade undertexten var förstås att källan till denna terrorism är islam.

Enligt den respekterade Mellanöstern-bevakaren Robert Fisk är de militära förbindelserna mellan Indien och Israel djupare än vad många känner till. Länderna har genomfört gemensamma militärövningar och indiska specialkommandon har flera gånger varit stationerade på militärbaser i den israeliska öknen. 2017 var Indien den största importören i världen av israeliska vapen. Det är ingen hemlighet varifrån den israeliska militära expertisen kommer och det finns orsaker till att det är just Israel som Modi har vänt sig till för inspiration.

– Vår identitet var länge skyddad av Pakistan och Indien som garanterade oss självstyre. Men nu har Indien underminerat det, på exakt samma sätt som hände i Palestina. Eftersom Kashmir är huvudsakligen muslimskt vill de använda samma modell som Israel har gjort på Västbanken. De kopierar Israel, säger Talat Bhat.

Formellt innebär upprivandet av artikel 370 att indier från andra delar av landet ges rätt att flytta till och köpa land i Kashmir, något som har varit förbjudet fram till nu. Det faktum att Kashmir är Indiens enda stat med en muslimsk majoritetsbefolkning utgör en särskild nagel i ögat för regeringen. Misstankar finns därför om att Modis regering nu planerar en kampanj för att med hjälp av bosättningar göra Kashmir mer hinduiskt, vilket på längre sikt kommer att göra att Pakistans territoriella anspråk förlorar i legitimitet.

– Det är klassisk etnisk rensning, säger Talat Bhat.

Han påpekar också att den radikala hindunationalismen i sig inte är ny, men att den har blivit mer synlig i Indien de senaste åren.

– Kashmir har varit multikulturellt i århundraden. Pakistan har visserligen exporterat muslimsk fundamentalism dit sedan 1947 men hindunationalisterna har också alltid funnits där. De gömde det tidigare, men nu har de kommit ut ur garderoben. De hyllar Hitler öppet, säger Talat Bhat.

Han varnar dock för att enbart se konflikten i religiösa termer. Kashmir som är beläget intill Himalaya har nämligen också en viktig strategisk betydelse i regionen.

– Det handlar inte om religion, utan om Kashmirs resurser och förbindelsen med Kina. Alla större indiska floder har sina källor i Kashmir, så det är strategiskt viktigt för kontrollen över vattnet. Dessutom finns det en mängd olika mineralfyndigheter där, säger han.

För Bhat är en lösning på konflikten om Kashmir önskvärd inte bara för Kashmir självt, utan för hela regionen.

– Vi kashmirer ser på vår identitet som baserad på sekularism. Om vi inte kan leva där, hur ska vi kunna leva i Indien eller Pakistan? Vi vill ha en union – ett slags sydasiatiskt EU – men vi kommer aldrig att kunna uppnå det så länge det inte råder fred i Kashmir.

En sådan fredslösning ser dock ut att vara mer avlägsen än på länge. Frågan är dock hur långt Modi är beredd att driva den israeliska linjen. Till skillnad från den lilla palestinska befolkningen utgör den muslimska minoriteten i Indien 180 miljoner människor, vilket gör Indien till världens tredje största muslimska land. Att på israeliskt manér degradera en så stor befolkning till andra rangens medborgare lär vara mer svårsmält politiskt än det var för Israel.

Men med tanke på att BJP nu har egen majoritet i det indiska parlamentet finns det få hinder förutom själva de demokratiska institutionerna. Kavita Krishnan varnar för att Indiens nya politik i Kashmir i själva verket kan visa sig vara ett exempel på hur den indiska demokratin själv sakta men säkert kan komma att monteras ned av den hinduiska högerpopulismen under Narendra Modis ledarskap: ”Detta är det första steget mot att göra sig av med Indiens sekulära, demokratiska, federala konstitution, och att förvandla landet till en hinduisk nation som baserar sin behandling av minoriteter på Israel. Totalitarismen som nu är till allmän beskådan i Kashmir kommer snart att kännas av i hela Indien.”

Jonas Elvander Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.

Förtryck på export

Finskt trauma får tala

Alla är vi entreprenörer

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev