Efter två veckors protester mot sociala klyftor meddelade Chiles president Sebastian Piñera i tisdags att han har hört chilenarnas krav och gått med på att höja de lägsta lönerna och pensionerna samt att beskatta de rika hårdare.

Att de åtgärderna kommer att dämpa ilskan är dock föga troligt. Under protesterna har minst 15 personer hunnit dö, antingen under plundring av brinnande varuhus eller av militärens kulor. FN:s högste representant för mänskliga rättigheter, den tidigare chilenska presidenten Michelle Bachelet, har sagt att man kommer att utreda misstänkta övergrepp av armén.
Med tanke på att protesterna utlöstes av en föreslagen höjning av priset på en resa i kollektivtrafiken med tre procent kan det efterföljande våldet ha verkat överraskande för många i dess urskillningslöshet.

Förklaringarna till såväl ilskan som statens övervåld finns dock i Chiles moderna historia.

Chile är ett av de ojämlikaste länderna på den latinamerikanska kontinenten, och därmed i hela världen, med en gini-koefficient på 0,46. Som jämförelse är USA:s 0,38. En av orsakerna till det är de nyliberala reformer som diktatorn Augusto Pinochet genomdrev efter militärkuppen 1973 på Milton Friedmans och de andra Chicago­-ekonomernas inrådan.
Chile blev därmed det första laboratoriet i världen för den då oprövade nyliberalismen. Efter återgången till demokrati 1990 valde man att behålla flera av reformerna intakta, såväl ekonomisk-politiska som konstitutionella.

Till exempel är vatten en privatiserad marknad där högst bjudande företag vinner så kallade ”vattenrättigheter”. Utbildning är ett annat område där man tidigt experimenterade med skolpeng och vinstdrivande friskolor, ett decennium innan den svenska högern följde i stegen. I dag beräknas en majoritet av Chiles elever gå i privata skolor. Samma ideologi genomsyrar sjukvårdssystemet. Förra året beräknades nästan 27 000 människor ha dött i väntan på livsnödvändig vård. Även om fattigdomen ligger på relativt låga 14,5 procent har extrem fattigdom ökat sedan finanskrisen 2008.

Under protesterna har minst 15 personer hunnit dö, antingen under plundring av brinnande varuhus eller av militärens kulor

Parallellt med de nyliberala marknadsreformerna lät Pinochet också skriva om landets grundlag. Efter 1990 valde man att behålla flera av skrivelserna, däribland en som gör det möjligt att utlysa undantagstillstånd. De som grips under de omständigheterna riskerar upp till 20 års fängelse. Lagen som i praktiken innebär att mötesfriheten, en av folkets grundläggande rättigheter, upphävs gjorde president Piñera bruk av förra lördagen, först i huvudstaden Santiago och sedan i hälften av landets regioner. Totalt beräknas 10 000 soldater ha mobiliserats för att slå ned upproret. Därtill kommer ett okänt antal civilklädda poliser och beväpnade privatpersoner som hjälper ordningsmakten. I tisdags hade totalt 1 554 personer gripits. Minst en av de 15 dödade demonstranterna har bekräftats ha skjutits av militären.

Det är inte en slump att protesterna avlöser varandra i Latinamerika just nu. De senaste åren har präglats av sjunkande tillväxt och impopulära högerreformer. Ironiskt nog skröt den tidigare flygbolagsmiljardären Piñera, som valdes om 2017, bara dagar innan protesterna utbröt för Financial Times om att Chile ”ser ut som en oas” i ett Latinamerika i uppror.
I dag bör ingen längre ha några illusioner om det ”stabila” Chile och dess ”ekonomiska under”.