Även om Londres 38 kan läsas fristående utgör den sista delen i en Nürnbergtrilogi och föregicks av Vägen till Nürnberg och Råttlinjen. Det var i arbetet med den sistnämnda, som Sands snubblade över namnet på den person som jämte Pinochet utgör huvudperson: SS-mannen Walther Rauff.

Rauff utvecklade en gasvagn och kom därigenom att spela en nyckelroll i Förintelsen. Vagnarna slutade användas först när Förintelselägren upprättades, då hade bortåt 100 000 människor gasats ihjäl i skåpbilar som ibland var förklädda till ambulanser. Även här finns en personlig koppling till författaren, en kusin till Sands mamma samt hans morfars syster dog med stor sannolikhet i en av Rauffs skåpbilar.

Likt den nyvalde presidentens far tog sig Rauff efter kriget till Latinamerika och efter ett stopp i Ecuador, där han lär känna Pinochet, tar han sig på dennes inrådan till Chile där han blir förman på en skaldjursfabrik. Efter militärkuppen 1973 ställer sig Rauff till den nytillträdde diktatorns förfogande, men i vilken utsträckning? Det Sands söker kartlägga när han 50 år senare kommer till Chile är om Rauff var direkt inblandad i att få människor att försvinna.

Spåren leder till Londres 38, en adress i centrala Santiago där underrättelsetjänsten DINA efter kuppen upprättade ett tortyrcenter. Sands intervjuar en mängd överlevare och anhöriga till försvunna. Någon kan svära på att en person med tysk brytning var närvarande i rummet när han blev torterad, ytterligare någon menar att Rauff frekvent besökte Colonia Dignidad, en tysk koloni grundad av nazisten och pedofilen Paul Schäfer, som även den fungerade som plats för tortyr och avrättningar under diktaturen. Många vittnen gör gällande att liken under överseende av Rauff maldes ned till fiskmjöl i fabriker som exproprierats av juntan. Andra menar att de dumpades i havet.

Det är när Sands (bilden) redogör för hur människor dödades med industriella metoder som kontinuiteten av våld över tid och kontinenter blir som allra tydligast då det visar på hur nazismens skräckvälde levde vidare i den chilenska diktaturen. Det spåret glider sömlöst in i det andra, som handlar om Pinochets gripande och om straffrihet. Efter påtryckningar från såväl den chilenska som den brittiska regeringen blev han frisläppt, vilket också gällde Rauff, som under hela sitt liv lyckades undkomma rättvisan trots försök från Västtyskland att få honom utlämnad.

Straffrihet fortsätter än i dag att vara en känslig sak i ett land som Chile, där det förflutna alltjämt är en yta öppen för konflikt.

Och visst finns det en poetisk rättvisa i att det är just på Londres 38 som arbetet med att finna de drygt 1 000 personer som fortfarande saknas pågår. 2005 togs huset över av överlevande och anhöriga som grundat ett museum och dokumentationscenter.

Jag besökte själv platsen i våras. En palestinsk flagga hängde från ett av fönstren och på kullerstensgatan utanför hade några av stenarna ersatts med små minnesmärken där det stod namn, ålder och organisationstillhörighet på människor som dödats i byggnaden. Några var i de senare tonåren. Personalen berättade hur de bedriver processer inte bara i fall rörande försvinnanden under diktaturen utan också mot poliser och militärer som begick övergrepp under massprotesterna 2019 då mer än 30 personer dödades.

Frågan är dock om deras verksamhet kommer att överleva i den politiska verklighet som nu väntar med Kast som president.

Kast har öppnat upp för benådningar av dem som avtjänar straff för brott mot mänskligheten begångna under diktaturen. En inte alltför vild gissning är att många av de överlevare som Sands intervjuar i boken är oroliga över Pinochetismens återkomst. Jag vet att de jag pratade med på Londres 38 var det.

Chiles historia av straffrihet ser ut att fortsätta.