Labours valförlust kom som en kalldusch till och med för de mest svartsynta. Men oddsen var till partiets nackdel redan från början. Nu gäller det att säkra corbynismens överlevnad.
Efter en valrörelse där de hela tiden hade oddsen emot sig visade sig valresultatet i slutändan bli långt mer katastrofalt för Labour än de flesta hade väntat sig. Det dystra opinionsläget såg aldrig riktigt ut att förändras och det bästa anhängare vågade hoppas på var att Boris Johnson inte skulle få en egen majoritet. Men med tanke på den uppryckning Labour gjorde så sent som 2017 framstod det som omöjligt att Jeremy Corbyns Labour skulle kollapsa. Det hade ju bara gått två och ett halvt år sedan sist. Men mycket har hänt sedan dess. Medan de konservativa ökade sina mandat med 66 till 364 backade Labour med 42 till bara 203. Särskilt uppseendeväckande var att Labour tappade väljare direkt till Tories i en rad valkretsar som spänner över norra England i vad som brukar kallas ”den röda väggen”, varav flera troget hade röstat på Labour i över hundra år. Kollapsen går att jämföra med förlusten av Skottland i valet 2015.
Orsakerna till resultatet är flera och förmodligen långt mer komplexa än vad medieobduktionerna hittills har kunnat ådagalägga. Några huvudlinjer går dock att urskilja:
1. Brexit-fällan gick aldrig att undvika
Detta val beskrevs på förhand som ”Brexit-valet” och Labours strategi gick ut på att översvämma debatten med iögonenfallande policyförslag för att avleda uppmärksamheten från partiets position i frågan. Men ända sedan 2016 har Labour suttit fast i den öppna rävsax som är Brexit, och det var bara en tidsfråga innan den skulle slå igen. Det gjorde den nu. 2017 var partiets position en mjuk Brexit, vilket då ledde till oväntad framgång. Men det var framförallt för att man lyckades få valet att handla om andra saker än just Brexit. Nu när det verkligen var skarpt läge hade positionen förändrats till omförhandling med ny folkomröstning. Corbyn hade lovat att förhålla sig neutral i en sådan omröstning. För dem som hade röstat för Brexit var det för mycket.
Denna position var trots allt förmodligen en rationell kalkyl. Med tanke på den splittrade väljarbasen riskerade man ändå alltid att förlora en grupp. I dag tycker många EU-skeptiska Labour-anhängare som propagerat för Lexit sig ha fått vatten på sin kvarn. Men faktum kvarstår att om Labour hade intagit en tydligare ståndpunkt för ett utträde hade man nästan garanterat tappat ännu fler väljare till Liberaldemokraterna och andra Remain-partier än man gjorde nu.
2. Man kan inte lova hela världen på en gång
Labours strategi att fokusera på den egna politiken var den enda möjliga utvägen ur detta dilemma. Planen var att upprepa bedriften från 2017, fast med ännu fler och ännu bättre förslag. Resultatet var ett överskott på attraktiv politik. Dörrknackande gräsrotsaktivister vittnade om att väljare inte förstod hur det hela skulle finansieras, även fast det uttryckligen förklarades i partiprogrammet. Många hade helt enkelt svårt att lita på att allt detta skulle kunna gå att genomföra. Till exempel föll förslaget om gratis bredband platt till marken. Här finns en ideologisk aspekt att ta hänsyn till. I ett samhälle som efter årtionden vant sig vid nedskärningar, dyrare levnadsomkostnader och allmänt hårdare klimat går det inte att plötsligt börja lova en massa saker som människor har lärt sig att leva utan. Misstron är helt enkelt för stor. Ett solidariskt samhälle tar tid att utveckla.
Frågan är dock vad alternativet hade varit. Samma Brexit-position men med ett något sämre program skulle knappast ha lett till större framgång.
3. Corbynism men inte Corbyn
Den aspekt som partiet faktiskt hade kunnat göra något åt är ledarskapet. Jeremy Corbyns politik har stöd av en majoritet av det brittiska folket i fråga efter fråga. Men Corbyn som person är extremt illa omtyckt. Här ska mediekampanjen mot honom så klart inte underskattas, men även bortsett från den tycks väljare ha svårt för hans historia, härkomst och stil. Partifunktionärer larmade tidigt under valrörelsen om att det absolut största hindret för arbetarväljare i norra England att fortsätta rösta på Labour var just Corbyn själv. Hade han lämnat över ledarskapet till någon annan i tid hade det kanske gått bättre, men efter 2017 års framgångsval var det svårt att argumentera för det.
Nu har Corbyn aviserat sin avgång. Det är viktigt att det sker så snabbt som möjligt så att ett nytt partiledarval kan äga rum. Med tanke på hur starkt stöd hans politik har bland partimedlemmarna borde corbynismen ändå kunna överleva utan honom. För partihögern kvarstår dessutom det faktum att de väljare partiet nu tappade inte gick till den politiska mitten utan till vad som måste betraktas som extremhögern i norra England och Wales, och till socialdemokratiska SNP i Skottland. Ett Labour lett av en ny corbynistisk ledare i ett Storbritannien som skakat av sig Brexit-oket kommer att ha en bättre chans än Corbyn själv hade.
