Vänsterpartiet har påbörjat arbetet med att stärka upp det fackliga arbetet, med både satsningar från partiet centralt och ökat engagemang lokalt. I förhållande till detta har frågan om att bilda nya branschföreningar väckts, något som också uppmuntras av partistyrelsen. Än så länge finns sådana främst i Stockholmstrakten och i Dalarna. Branschföreningar är partiföreningar som till skillnad från de geografiska föreningarna verkar med arbetsplatsen, facket och branschen som utgångspunkt. De syftar till att organisera i fackligt engagerade medlemmar och deras arbetskamrater i Vänsterpartiet. Trots att bildandet av branschföreningar borde kunna ses som ett naturligt steg finns på vissa håll en rädsla för att gå i denna riktning.
Motargumenten varierar, men ofta tycks det handla om en farhåga för att branschföreningar kan utgöra ett hot mot de geografiska föreningarna, genom att konkurrera med de sistnämnda om medlemmar och engagemang.
Först ett grundläggande konstaterande: Om vänsterpartiet ska vara ett arbetarparti krävs mer än att vi har en socialistisk ideologi där vi erkänner motsättningen mellan arbete och kapital. Det räcker inte heller att upprepa att det är viktigt att partiet vinner mer stöd bland till exempel LO-medlemmar. Ideologiska ställningstaganden och strategiska målsättningar måste följas upp av organisering om vi ska nå våra mål. Att bilda branschföreningar handlar helt enkelt om att gå från teori till praktik.
Att engagera sig politiskt efter en tung dag på jobbet är inom många branscher något som bara en liten minoritet mäktar med. Etablerandet av branschföreningar löser inte problemet helt, men det skapar åtminstone strukturer där de motsättningar som löntagare har att förhålla sig till på arbetsplatsen också får stå i fokus för det politiska engagemanget. Det skapar lägre trösklar. Att bilda branschföreningar står därför inte i motsättning till att bygga starka geografiska föreningar – det handlar framförallt om att nå nya grupper.
Partiets organisering på arbetsplatserna syftar inte heller till att ersätta den fackliga organiseringen. De fackligt aktiva medlemmarna i Vänsterpartiet ska vara de som förenar arbetskamraterna, vara de som ser till helheten – det gemensamma klassintresset – och ska inte förlora sig i den parlamentariska kampens nedsippring till golvet. Men det är vänsterpartisterna som kommer att vara de som arbetskamraterna rådfrågar i politiska frågor, och i allt högre grad kommer V att bli det naturliga partiet att engagera sig i för den som är redo att ta steget.
Branschföreningar skapar också bättre förutsättningar för att göra partiet bättre på facklig-politisk samverkan och samarbete. Ett parti med stark förankring på arbetsplatserna står till exempel bättre rustat för att hantera den arbetsgivarroll förtroendevalda ibland hamnar i som företrädare i kommuner och regioner. De fackligt engagerade vänsterpartisterna blir i sitt engagemang instrumentella för kontaktskapande mellan fackföreningsrörelsen och partiet.
Av alla dessa skäl borde Vänsterpartiet överallt där engagemang och förutsättningar medger möjligheten att gå i den här riktningen uppmuntra bildandet av branschföreningar. Det kommer att göra partiet starkare och bredare, med bättre förankring i arbetarrörelsen.