Utrikes 29 maj, 2020

Den stundande skuldkrisen

Medan allt görs för att hantera den ekonomiska krisen i västvärlden har över hundra länder i det globala syd sökt om hjälp hos IMF. De är alla i behov av skuldavskrivning men lite talar för att de privata långivarna går med på det. Därför hotas de nu av den största skuldkrisen någonsin.

Den ekonomiska krisen fortsätter stadigt att förvärras för varje dag som går. Den amerikanska arbetslösheten, som i förra veckan nådde rekordhöga 39 miljoner, är en tydlig indikator på tillståndet i världsekonomin. Något som det dock talas mindre om är situationen i de fattigare delarna av världen. Medan rika länder kan låta sina centralbanker hålla ekonomierna flytande under karantänen är länderna i det globala syd helt utelämnade åt sina internationella långivare. Sedan krisen började i mars har inte mindre än 109 länder sökt hjälp hos Internationella valutafonden IMF. Det är mer än hälften av organisationens medlemmar. Däribland ingår såväl utvecklingsländer i Asien och subsahariska Afrika som så kallade tillväxtländer, såsom Libanon, Argentina och Sydafrika. IMF har skapat ett instrument som gör det möjligt att snabbt finansiera länder som är i akut behov. Men de ständiga nya låneansökningarna tyder bara på en sak: att en skuldkris tornar upp sig vid horisonten.

”Skuldkrisen i tillväxtländerna är den värsta jag någonsin sett”, sade Bill Rhodes, en tidigare bankir vid Citi­group, nyligen till Mediapart. Enligt FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD kastar coronakrisen bara ljus över en situation som hade vuxit sig ohållbar redan före pandemins utbrott. Totalt uppgår skulderna till omkring 3 400 miljarder dollar som ska betalas eller omförhandlas i år och nästa år. IMF har redan meddelat att de har ställt in alla avbetalningar och räntebetalningar på redan utbetalade lån. Den så kallade Parisklubben, som består av de flesta västerländska långivarländerna, har i sin tur meddelat att de afrikanska låntagarländerna inte behöver amortera på sina lån i år. Det är välkomna åtgärder, men de är långt ifrån tillräckliga enligt UNCTAD. Det som krävs är inget annat än en ren skuldavskrivning på minst 1 000 miljarder dollar. Om det inte görs hotar nämligen en veritabel kaskad av statsbankrutter och ekonomiska kollapser.

Bland de värst drabbade länderna finns Zimbabwe, som i princip har befunnit sig i statsbankrutt i flera år, och Venezuela vars ekonomi är helt beroende av det kollapsade oljepriset. Även Libanon och Argentina var på väg mot bankrutt redan innan coronakrisen utbröt. Det som dock är unikt för denna kris är att större tillväxtländer som Brasilien, Mexiko, Colombia, Sydafrika och Indonesien snart kan befinna sig i samma situation. I år beräknas bara nio länder gå med positiv tillväxt. Det innebär att tillväxten i tillväxtekonomierna, även kallade ”emerging markets”, kommer att krympa i år. Det är första gången någonsin som det har skett sedan man började föra tillväxtstatistik i hela världens länder.
– Tillväxtekonomierna är halvrika så de har bättre förutsättningar, även om länder som Argentina har kört in i väggen. För de fattigaste länderna i Afrika är det inte så stora pengar det rör sig om men relativt sett kan det vara mycket. I Asien har många länder byggt upp egna reserver nu, så de är mer skyddade, säger Arne Bigsten, seniorforskare i nationalekonomi vid Göteborgs universitet och specialist på utvecklingsekonomier i Afrika, till Flamman.

Sydsudan har fyra ventilatorer (en mindre än antalet vice-presidenter). Centralafrikanska Republiken har tre. I Liberia finns sex, varav en ägs av USA:s ambassad

Att en skuldavskrivning kan komma till stånd är dock långt ifrån självklart.
– De skuldsatta länderna har fått amorteringsmoratorium och behöver inte heller betala räntor fram till årsskiftet. Men det verkar inte självklart att det blir någon avskrivning. Det ska först göras en rimlighetsbedömning. De måste föra en politik som gör det möjligt att skriva av. Det kommer att ställas villkor, säger Arne Bigsten.
Namnet på sådana villkor brukar vara det oskyldiga begreppet ”strukturreformer”, det vill säga marknadsliberala program med krav på avregleringar, privatiseringar och sociala nedskärningar. De senaste åren har dock IMF tonat ned den marknadsliberala retoriken något och delvis bytt fot. I dag talar de i stället om fattigdomsbekämpning och ojämlikhet. Kraven på en hållbar budgetutveckling är dock desamma som förut. De områden som IMF fokuserar på är fortfarande budgetpolitiken, penningpolitiken och växelkurspolitiken.
– IMF:s grundkoncept är i princip desamma men nu är man mer intresserad av inkomstfördelning och dess konsekvenser. Så på det sättet har det förändrats. Men man kommer fortfarande inte acceptera stora budgetunderskott, så att länder inte bara kan gå till sina centralbanker och trycka pengar för att få upp inflationen, säger Arne Bigsten.
Han jämför situationen med den skuldkris som ägde rum i framför allt Ostasien kring millennieskiftet.
– Då gjorde man först en bedömning av ländernas politik innan man gick med på en avskrivning. Men jag tror inte att det är så illa som för tjugo år sedan. Jag skulle tro att skulderna blir mindre nu, åtminstone som andel av BNP, säger han.
Men om IMF plötsligt har ändrat tonläget betyder det inte att deras tidigare politik inte har något med dagens problem att göra. Orsaken till att så många tillväxt- och utvecklingsländer nu hotas av bankrutt är inte att de har varit ekonomiskt oansvariga eller särskilt korrumperade, även om sådana faktorer också spelar in i vissa fall. Den viktigaste orsaken är just de strukturreformer som många av dem har pådyvlats av IMF under de senaste 40 åren.
Dessa har tvingat länderna att överge protektionistiska mekanismer som tullar och kapitalkontroller och helt öppna sina ekonomier för frihandel. Flera av dem har blivit till jaktmarker för stora multinationella grupper som har tvingat dem att specialisera sig på export av råvaror såsom olja, timmer och livsmedel, på bekostnad av industrialisering och skapandet av stabila inhemska marknader. Resultatet är att dessa länder är de första att drabbas vid minsta stormby i världsekonomin. Och när en jordbävning av det slag som coronaviruset har utlöst slår till hotas deras bräckliga ekonomier inte av något annat än total kollaps.

IMF:s fokus är dock inte det enda som har förändrats sedan millennieskiftet. Det som gör en skuldavskrivning så svår att genomföra i dag är att långivarna inte är desamma.
– För 20 år sedan var skulderna huvudsakligen till IMF. Men nu är det mycket lån till den privata sektorn. Förut ansågs de här länderna inte vara trovärdiga låntagare men det har förändrats. Ghana till exempel, som jag har tittat på, har gett ut statsobligationer på den privata marknaden. Det är mycket svårare att garantera detta. Hur de ska lyckas förhandla med privata långivare vet jag inte, det har inte riktigt hänt förr, säger Arne Bigsten.
Orsaken till den stora andelen privata långivare är att de har investerat i statsobligationer i tillväxtländer där räntorna fortfarande är höga, till skillnad från större delen av den utvecklade världen. Men deras närvaro i tillväxtländerna utgjorde ett problem redan före pandemin, och det fanns det tydliga signaler om att en krissituation var på uppsegling.

Inom ramen för handels- och infrastrukturprojektet ”Ett bälte, en väg” som inleddes av Xi Jinping 2013 har de lånat ut 461 miljarder dollar till 138 olika länder, varav ett femtiotal fattiga afrikanska länder

Det började på kapitalmarknaderna. De senaste åren har spänningarna och handelskriget mellan USA och Kina fått många internationella investerare att föra ut sitt kapital från tillväxtländer och fly till säkrare tillgångar, såsom amerikanska statsobligationer. Sedan början på året har 350 miljarder dollar lämnat tillväxtekonomierna enligt IMF.
Detta innebär att dessa länder inte längre kan finansiera sig på de privata marknaderna, eftersom de inte längre anses kreditvärdiga. Dessutom har flera länder, såsom Libanon och Argentina, skuldsatt sig i dollar. Totalt ska 730 miljarder dollar betalas tillbaka i år, något som framstår som allt mer omöjligt i och med att värdet på dollarn ständigt ökar i förhållande till alla andra valutor.

Till detta kommer det faktum att världshandeln i princip har avstannat som ett resultatet av den simultana utbuds- och efterfrågekollapsen. Det har gjort att de livsviktiga exportinkomsterna har störtdykt i många fall. I till exempel Nigeria, där 90 procent av intäkterna kommer från oljeexporten, innebär det rekordlåga oljepriset ett närmast existentiellt hot. Dessutom har coronaviruset gjort att många av de migrantarbetare som vanligtvis underhåller såväl sina familjer som sina hemländers ekonomier med remitteringar från Mellanöstern, Europa eller USA tvingats återvända hem och i stället bli en ekonomisk börda.
Och till råga på allt måste staten i samtliga länder hantera viruset i samhällen där sjukvården i bästa fall är bristfällig och värsta fall inte existerar, och där karantän för många innebär att svälta ihjäl. En snabb blick på antalet ventilatorer i subsahariska Afrika ger en fingervisning om vad som kan vänta: Sydsudan har fyra ventilatorer (en mindre än antalet vice-presidenter). Centralafrikanska Republiken har tre. I Liberia finns sex, varav en ägs av USA:s ambassad. Sierra Leone har en, och tio länder saknar helt ventilatorer. Totalt finns 2 000 ventilatorer i hela Afrika och knappt något land har snart längre råd att köpa nya.

Denna katastrofala situation har fått IMF:s ordförande Kristalina Georgieva att tillsammans med Världsbanken öka trycket på långivarna för att nå en lösning. Hon vill helst se en stor skuldavskrivning av samma typ som gjordes för Mexiko under den så kallade Brady-planen 1989. G20-länderna som utgör de största långivarna har redan sagt sig vara beredda att lätta på eller till och med skriva av skulderna – men bara på villkoret att de privata långivarna också gör det, eftersom det annars innebär att det offentliga finansierar återbetalningen av skulderna till de privata borgenärerna. Men på den privata sidan, där aktörerna är allt ifrån hedgefonder på Wall Street till statsägda förmögenhetsfonder i Mellanöstern, tyder hittills lite på att man kommer att gå några krav på skuldavskrivning till mötes.

Ytterligare ett problem är att ett av de största långivarländerna är Kina. Inom ramen för handels- och infrastrukturprojektet ”Ett bälte, en väg” som inleddes av Xi Jinping 2013 har de lånat ut 461 miljarder dollar till 138 olika länder, varav ett femtiotal fattiga afrikanska länder. Flera låntagare har nu vänt sig till Kina och bett om skuldlättnader. Xi har också lovat att man ska sälla sig till Parisklubben och ställa in avbetalningar i år. Men inte för alla. De som har tagit lån direkt från kinesiska banker kommer inte att omfattas av några lättnader eftersom regeringen i Beijing ser det som privata lån. Och någon ren avskrivning är det ännu inte tal om för någon.
– Ingen vet hur Kina kommer att agera. Det de har lånat ut är ett slags krediter, ett mellanting mellan bistånd och lån. De har i och för sig råd att inte kräva in pengarna, så de kan ju enkelt skjuta upp återbetalningarna. Men man kan också tänka sig att de förhandlar till sig strategiska resurser, såsom en gruva eller en hamn i utbyte mot en skuldavskrivning. De lär hur som helst utnyttja situationen för att flytta fram sina positioner, säger Arne Bigsten.

Vad en dominoeffekt med en rad statsbankrutter i tillväxt- och utvecklingsländerna skulle ha för konsekvenser för resten av världen råder det delade meningar om. Vissa menar att vi står inför en total världsekonomisk kollaps av sällan skådat slag. Enligt Arne Bigsten kan dock krisen också komma att förbli lokal.
– Fattigdomen i de här länderna kommer att öka och världsekonomin kommer att påverkas av minskad handel. Men vi kommer inte att drabbas, vi kommer att fortsätta köpa koppar och andra råvaror från de här länderna.
Frågan är vad som är mest tragiskt.

Kommentar 05 november, 2025

Teodorescu Måwe har fel: Mamdani är judars bästa vän

Sionisten och tidigare konkurrenten till borgmästarvalet Brad Lander valde att stötta Mamdani. Foto: Heather Khalifa/AP.

Knappt hade Alice Teodorescu Måwe landat från sin resa till förintelselägret Auschwitz förrän hon började dra upp trådarna mellan nazismen och Mamdanis valvinst. ”[A]lla som urvattnat betydelsen av Förintelsen, av det juridiska begreppet folkmord, borde komma hit”, skrev hon uppbragt i går. Och så i dag: ”En antisemit vinner New York – ett oroväckande tecken i tiden.”

I själva verket är det precis tvärtom: en judisk tänkartradition, lika självklart som gula taxibilar och bagels, gör segertåg i New York.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 november, 2025

”Sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord”

Andi Olluri har tilldelats 2025 års Robespierrepriset. Foto: Kamal El Salim och skärmdump.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en intervju av Jacob Lundberg med mig om Robespierrepriset som Flamman förvrängde och därefter publicerade, förekommer en del transparenta – men förväntade – nästan säkert avsiktliga förvrängningar. 

Jag kommer inte detaljerat uttala mig om hela intervjuns misstänkliggörande mot mig, baserat på fabriceringar och lögner producerade av Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister som är vettskrämda över tanken om att behöva bemöta kritiska argument riktade mot statligt sanktionerad rasistisk indoktrinering. 

Till min kännedom har inte någon citerat något skrivet av mig (förutom lösryckta citat, som alltid, förstås) och hittat något de invänt mot i sak. Det vore förödande att behöva bemöta argumentens meriter, och det förstår de mycket väl.

Vad som nämns är i stället påstådda synder; jag är högerextrem för att jag skickat en liten bråkdel av mina texter som kritiserar västerländska medier till högersajter – utan att nämna att jag skriver mina texter för vänstertidningar, och förresten, skickat till mainstreamtidningar också. Eller den för en med två hjärnceller uppenbara truismen att debattinlägg i en tidning inte är detsamma som stöd för tidningens redaktionella linje. 

Med samma logik skulle en lång rad moderata och sverigedemokratiska politiker, inklusive Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson själva, betraktas som socialdemokratiska sympatisörer då de publicerats i Aftonbladets opinionssidor (se eg. 11 nov 2024, 19 okt 2009).

Mainstreamtidningars dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.

Dessa desperata skott i mörkret är alltför hopplöst förvirrade för att kommenteras ytterligare, och har gång på gång avslöjats som sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord. En standardteknik som användes mot dissidenter vars argument man inte kunde bemötas bland nazisternas pressideologer, de östeuropeiska kommunistpartierna, svenska intellektuellas kloner i Putins propagandaapparat, och av mediokra västerländska journalister, som förfinat metoden till en hög konst. 

Nu till intervjun.

Först och främst beskrev inte jag Sveriges och övriga västs deltagande i proxykriget mot Ryssland som ”ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar fiende”, som det framstår i intervjun. Jag citerade nämligen Hal Brands (Henry Kissinger Distinguished Chair Professor vid Johns Hopkins) och Boris Johnson i sina egna ord. Detta sade jag extremt tydligt. Ingen chans att Lundberg kunde ha missat det.

Lundberg skriver att jag varit ”verksam som skribent för nättidningar som Global Politics, Newsvoice och Nya Dagbladet”. Han vet att jag varit ”verksam” i flera andra tidningar – långt innan Newsvoice och Nya Dagbladet – som ligger långt ut på det vänster-socialistiska spektrumet, eller att jag skrivit för tidningar jag spenderat hundratals/tusentals sidor åt att kritisera för att vara billiga verktyg åt rasistisk kolonial imperialism av staten. Min enormt mycket större ”verksamhet” för vänstertidningar, som Lundberg är fullt medveten om, hade minst lika gärna kunnat vara föremålet för intervjuns återstående sidor. Det hade inte varit en hjälpande hand åt statens propagandasystem, däremot – ett system som måste omsorgsfullt skyddas från principiell granskning och kritik. 

Lundberg skriver att jag ser ”valet av Nya Dagbladet som ganska okontroversiellt” och att jag inte ”bryr” mig ”ifall Expos beskrivning av tidningen [radikalt högerextrem] stämmer”. Notera vad jag faktiskt skrev, men som inte kan nämnas av naturliga skäl:

”[A]tt publiceras i Nya Dagbladet och Newsvoice betraktar jag som ganska okontroversiellt. Om man jämför de anklagelser som riktats mot dessa två och antar att de stämmer (jag vet inte och bryr mig inte något särskilt heller), är de inte ens en droppe i havet i jämförelse med den avskyvärda rasistiska smörja som publiceras i de mainstreamtidningar jag regelbundet kontaktar och vädjar om att få publiceras i. Deras dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.”

Igen, Flammans slutgiltiga agitpropversion i intervjun av mina åsikter är lika förvirrad som cynisk: att faktiskt säga som det är skulle ha noll propagandaeffekt, och är därför uteslutet.

Lundberg skriver att jag ”beskrivit Majdanprotesterna i Ukraina som en ’nazikupp’”. Jag har gång på gång skrivit att protesterna var genuina och folkliga, men att de illegalt kuppades av en liten nazistisk minoritet i samröre med USA, i strid mot det beslut EU och Yanukovich slöt, såsom västerländska och ukrainska källor noggrant dokumenterat. En senare version av intervjun säger att jag hävdat att revolutionen ”mynnade ut” i en nazikupp – väl medveten om att det ännu implicerar detsamma när fabriceringarna slagit rot som Sanning, och överhuvudtaget inte är vad jag sagt eller skrivit. 

Bara för att ta ett av många exempel som är för svåra för att upptäckas av nyhetshus med anställda journalister: i min bok Bortom Ukraina, som är vad hela grejen handlar om, kan man, om man är litterat, läsa att ”Protesterna var till en början gräsrotsorganiserade och fullt genuina, men kom att kapas av högerextrema neonazistiska grupperingar”, och citerar detaljerade ukrainska och västerländska studier och källor.

Lundberg blev informerad om en del av dessa saker efter att artikeln publicerades. Ingen av (de medvetna) karikatyrerna i intervjun har ändrats (tom. 3 nov). Och varför skulle de? Då hade ju den önskade effekten fallit platt på marken, som han och chefredaktör Aretakis vet.

I allt detta finns inte ett enda argument (av belackarna som nämns i intervjun), inga försök till att ens representera – glöm bemöta – mina påståenden. Man vet bättre än så. Och det är precis poängen. Den viktiga effekten man önskar med allt detta är att distrahera från fakta, eftersom man inte kan bemöta dem och är fullt medveten om detta. Det vore för skadligt för elitsegmenten och deras ovetande tjänare om de brott de och befolkningen ansvarar för i tredje världen avslöjades och diskuterades i det öppna.

Jacob Lundberg svarar direkt:

Andi Olluri beskriver Flammans artikel som ett sorgligt försök till karaktärsmord, och intervjun som ”förvrängd”. Men han fick själv titta på och godkänna alla citat i artikeln innan publicering – och uppgav då inga synpunkter. I efterhand inkom han med två synpunkter, varav den ena ledde till en smärre justering i texten.

Han menar att vi lyft andra citat ur sin kontext, bland annat det om valet av Nya Dagbladet som ”ganska okontroversiellt”. Jag tycker inte det långa citatet ovan ändrar kontexten.

Kritiken verkar framför allt bottna i ett missnöje med att artikeln lyfter fram det flertal texter som Olluri skrivit för högerextrema Nya Dagbladet och konspiratoriska sajter som Newsvoice. Att ta upp detta är dock inte märkligt. Han har just fått ett prestigefyllt pris med vänsterinriktning, och skribentens historik är en detalj som sticker ut i sammanhanget.

Det rör sig inte heller om ett fåtal inlägg, utan ungefär lika många som för etablerade svenska vänstermedier. Därtill har han skrivit stora mängder inlägg för proryska Global Politics, som är svårare att kategorisera på en höger-vänsterskala.

Det ska nämnas att prisutdelaren Lars Diding inte verkar stå så långt ifrån dem Olluri beskriver som ”Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister”. I artikeln berättar han om sin kritik mot Jan Myrdals beslut att på ålderns höst medverka i högerextrema medier. 

Hans kritik gällde inte främst texternas argument – som han inte sällan höll med om – utan om hur hans vän kom att legitimera nyfascistiska medier.  I en tid när fakta och propaganda blir allt svårare att skilja från varandra, vilket Andi Olluri också verkar hålla med om, blir sådana sammanhang också viktiga att rapportera om.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 november, 2025

Så vann Mamdani makten i New York 

New Yorks nya borgmästare Zohran Mamdani. Foto: Yuki Iwamura/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Han skulle inte vinna. För ett år sedan var Zohran Mamdani i stort sett okänd och hade 1 procent i opinionsundersökningarna. När han vann demokraternas primärval i somras var det en sensation. Nu är den demokratiska socialisten vald till borgmästare.

Mamdanis vinst inspirerar, av många skäl. Här är några:

1. Socialismen

Han är socialist i vad som på många sätt är kapitalismens huvudstad. Det som slagit mig är hur motståndares attacker mot honom för att han är socialist fallit platt. Socialist är inget skällsord och valresultatet visar tydligt att det inte skrämmer bort väljarna med en politiker som ser, erkänner och påtalar att kapitalismen inte fungerar för dem. Tvärt om!

2. Tydligheten

Han har byggt en positiv kampanj inriktad på konkreta förslag. Kampanjen har varit enormt fokuserad på plånboksfrågor. Politikers marknadsfundamentalism har skapat och bibehållit levnadskostnadskrisen. Mamdani står för det enkla budskapet att politiker kan och ska få ekonomin att fungera för vanligt folk. I stället för att som nyliberaler stötta storföretag i hopp om att de kanske ska anställa riktar sig hans förslag direkt till New York-borna.

3. Direktkontakten

Kampanjandet bortom sociala medier. Även om han har haft en otrolig sociala medie-kampanj så har hans vinnande koncept hela tiden varit att kombinera detta med fysiskt kampanjande. Dörrknack, ringande, valmöten. Människor övertygas av dem de litar på. Tillits byggs genom faktiska möten. 

4. Okuvligheten

Han har mötts av konstant rasism och islamofobi, men inte vikt sig. Han har stått upp för det som är rätt och aldrig försökt dölja vem han är. När vissa skulle vilja tona ner det de attackeras för har han släppt kampanjfilmer om islamofobin. När vissa skulle vilja ignorera hatet har han bemött det. Han har stått upp för sitt stöd till Palestina. Han har litat till att New York-borna förstår honom och känner igen sig i honom, även när media och kommentariat påstått annat.

5. Förankringen

Mamdani har en enormt stark förankring i praktisk verksamhet i kamper kring bland annat bostadsfrågor. Både i bemärkelsen att han har en lojal organisation runt sig därifrån, och att han redan på förhand har en historik som rådgivare åt fattiga hyresgäster och ett förtroende hos många potentiella väljare. 

6. Det breda vi:et

Mamdani har fokuserat på ekonomi, men hela tiden genom sina exemplifieringar lyft en bred arbetarklass i stället för att reducera sin målgrupp till  stereotypen av en vit industriarbetarman. Arbetare ser olika ut, har olika bakgrund och möter olika former av förtryck bredvid sin löneexploatering. Enighet byggs inte genom att låtsas att skillnader inte finns, utan genom att synliggöra dem och peka på våra gemensamma intressen.

Vinsten och kampanjen lyfter också en annan fråga. Vad innebär det att vara vänster och styra? Hur navigerar man i situationer där man leder men inte alltid har egen parlamentarisk majoritet?

Förhandlingsstyrkan inuti parlamenten har en direkt koppling till styrkan utanför dem. Mamdani har med sig en enorm gräsrotsorganisation, och jag hoppas att han kan använda den för att driva sin politiska agenda. 

Enighet ger styrka, men enigheten kräver också att vi alla då och då ger efter.

Det bygger på att han och den organisation han är en del av, Democratic socialists of America (DSA), kan få med sig gräsrötterna på återkommande kampanjer. En rörelse som tror att han enkelt kommer vinna varje fråga kommer inte hålla länge. Kampen är lång, och fylld av delsegrar, kompromisser och (viktigt att komma ihåg) även förluster. 

Förhandlingsresultat är kvitton på ens styrka (organisatorisk, juridisk, ekonomisk, och så vidare). En rörelse som vill vinna på sikt måste ta sig igenom detta gång på gång, bygga på sina segrar och lära sig av sina förluster. En rörelse som bara betraktar total kortsiktig vinst som acceptabel kommer inte att hålla. Inte heller rörelsen som aldrig vågar ta risken att förlora, eller den som alltid förlorar. 

Jag är övertygad om att gräsrötterna förstår detta, men att hålla ihop en så stor organisering genom sådana vindelgångar är inte lätt. En rörelse som håller ihop måste vara bred och ha högt i tak. Den måste också genomsyras av insikten att vår gemenskap är viktigare än att alla ska få exakt som de vill varje gång. Enighet ger styrka, men enigheten kräver också att vi alla då och då ger efter.

Någon skrev att denna vinst inte är slutet utan början, och det stämmer. Men i dag tycker jag ändå att vi firar!

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 05 november, 2025

Titta inte bort från Sudan

En flykting från El Fasher får vård i staden Tawila. Foto: Mohammed Abaker/AP.

Inbördeskriget i Sudan har hamnat i skuggan av Gaza. Men det betyder inte att landets lidande förtjänar att glömmas.

Efter att staden El Fasher i västra Sudan föll till styrkorna i Rapid response forces (RSF) förra söndagen, efter ett och ett halvt års belägring, har över 36 000 människor flytt från regionen Kordofan. Vittnen har beskrivit hur soldater summariskt avrättar civila. Själva hävdar milisen att de skapat humanitära korridorer och har kablat ut videor på hur de ”arresterat” ansvariga enskilda rötägg – videor som kritiker hävdar är iscensatta i propaganda-syften.

Inbördeskriget bröt ut i april 2023 efter att övergångsregeringen, som tog makten efter störtandet av diktatorn Omar al-Bashir 2019, föll samman i inre stridigheter. Sedan dess har över 150 000 sudaneser dödats, minst 13 miljoner har tvingats på flykt och över 51 miljoner hotas av svält enligt FN. De brutala vittnesmålen har ökat oron för de resterande 260 000 invånarna i El Fasher och andra städer i västra Sudan. USA:s regering har anklagat RSF för att begå folkmord på icke-arabiska sudaneser från bland annat fur- och zaghawafolken, som också mördades i hundratusental i 2000-talets början.

Över 150 000 sudaneser har dödats, minst 13 miljoner har tvingats på flykt och över 51 miljoner hotas av svält enligt FN.

Huruvida det är rätt begrepp eller inte är som alltid föremål för debatt. Men klart står att denna konflikt inte får samma uppmärksamhet i väst som folkmordet i Gaza, något som försvarare av Israels militära kampanj inte är sena att påpeka. Oavsett vad man tycker om det är skälen minst lika starka att engagera sig i Sudan.

Det land som främst finansierar RSF-styrkorna är Förenade Arabemiraten, som Sudans regering nu har anmält för FN:s säkerhetsråd för att förse milisen med colombianska legosoldater. Förenade Arabemiraten förnekar anklagelserna, men flygloggar till och från den emiratiska militärbasen i somaliska Puntland – varifrån de också skickar soldater till krigsherren Khalifa Haftar i Libyen – tyder på att de stämmer.

Dessutom är väst inte så oskyldigt som det kan framstå som i sammanhanget. Samtidigt som inbördeskriget intensifierats i Sudan det senaste året har landet isolerats sedan allt fler högerregeringar skurit ned på sina biståndsbudgetar, vilket nu kan leda till massvält. Rättegången mot Lundin Oil, som är den längsta i Sveriges historia och röner internationellt intresse, kommer också att kasta ljus på hur svenska och västerländska bolag sedan länge har bidragit till att underminera folkrätten och underblåsa brott mot de mänskliga rättigheterna i regionen.

Sverige och andra västländer har dessutom täta band till Förenade Arabemiraten, som på regeringens hemsida beskrivs som ”en av Sveriges största handelspartner i Mellanöstern”. 2018 uppgick Sveriges import till 800 miljoner och exporten till 5 miljarder kronor. Sedan 2006 har Business Sweden ett regionkontor i Dubai som representerar 200 svenska företag.

Läs mer

Liksom i Gaza finns alltså alla möjligheter att utöva konkreta påtryckningar till stöd för det sudanesiska folket, som befriade sig själva från en 30-årig diktatur i en revolution som sedan övergick i inbördeskrig. Lyckligtvis tycks det också börja ske: på lördag organiseras en demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm till stöd för invånarna i El Fasher.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 november, 2025

Sötheten kan störta despoterna

En banan och katten Gustaf protesterar utanför USA:s immigrations- och tullmyndighet (Ice), den 12 oktober 2025. Foto: Brian Inganga/AP/TT.

I den nya generationens proteströrelse blandas färgglada djurdräkter med japanska manga, och bilderna sprids snabbt över jordklotet. Men sötheten är mer än ett sätt att lura Tiktoks algoritmer – den erbjuder också ett rosa laboratorium för att ta reda på vem du verkligen är.

Bilden är för söt. USA:s inrikessäkerhetsminister Kristi Noem står på taket till den federala polismyndigheten Immigration and customs enforcement (ICE) i Portland. Hon tittar ned på skaran som protesterar utanför. En person i kycklingkostym tittar tillbaka upp på henne, utanför ett gult avspärrningsband.

I fem månader hade demonstranter samlats utanför byggnaden för att protestera mot ICE:s räder mot papperslösa migranter. President Donald Trump hade dagarna innan Noems besök deklarerat att han ville skicka Nationalgardet till det ”laglösa” och ”krigshärjade” Portland, för att kunna säkra att myndigheten skulle kunna arbeta i fred. Noem anlände den 8 oktober med tre influerare i släptåg, som skulle dokumentera den våldsbenägna ”antifa-armén” som skapade kaos i staden.

Men Portlands kreativa protester gav en helt annan bild än politikerna tänkt. På gatan rådde en fredlig karnevalsstämning. Kycklingen fick sällskap av dansinstruktörer som lärde demonstranter i uppblåsta groddräkter att dansa samba. Kvällstid trotsade en cyklande nakendemonstration höstkylan och regnet. Bilden av ett Portland i kaos föll sönder.

”Antifa har utvecklat en plan där de uppmanar folk att komma i djurdräkter”, skrev högerinflueraren Andy Ngo på X.

”Dräkterna ska bara maskera den våldsamma extremismen för att få direktaktionerna att framstå som familjevänliga för kamerorna”.

Trumps egen plan var däremot ingen hemlighet.

Demonstranter i uppblåsbara djurdräkter deltar i ”No kings”-protesterna i Washington, den 18 oktober 2025. Foto: Jose Luis Magana/AP/TT.

Hans rådgivare i migrationsfrågor, Stephen Miller, förklarade redan i november förra året i Charlie Kirks podd att ambitionen var att genomföra ”historiens största inhemska kampanj för massdeportationer”. Kampanjen skulle inriktas mot fristadsstäderna styrda av Demokraterna med många papperslösa migranter, som Los Angeles, Houston, Chicago och New York. Genom att skicka dit Nationalgardet från republikanska stater var Trumps ambition att köra över demokraternas statsguvernörer.

Framprovocerandet av lokala våldsamma protester mot utvisningarna skulle ge Trump skäl att tillämpa den gamla upprorslagen från 1792, ”vilket skulle ge honom nästan obegränsad auktoritet att använda alla militära resurser för sitt deportationsprogram”, konstaterade journalisten Ronald Brownstein i The Atlantic redan i februari. Krigsretoriken var medveten.


Så kom grodorna. Runda, mjuka, vaggandes fram.

De uppblåsbara djurdräkterna har spridit sig över hela USA. Den 18 oktober på protestdagen No kings, mot Trumps styre, syntes grodorna och deras söta kamrater i de flesta av de 2 700 demonstrationerna över hela USA. Protesten med 7 miljoner deltagare blev den största enskilda protestdagen i USA någonsin. Portlandorganisationen Frogs for peace har nu kallat till en Million frog march i Washington den 15 november. Genom kampanjen Operation inflate kan man donera pengar till inköp av djurkostymerna.

Andy Ngos varning för djurdräkterna som ett skydd för de svartklädda anarkisterna i Antifa är inte ny. Redan 2007 försökte den anarkistiska antropologen David Graeber förstå varför dockor väckte så starka reaktioner. Han konstaterade att gemene amerikan kände till två saker om de stora globaliseringsprotesterna vid toppmöten världen över. ”För det första vet de att det finns svartklädda människor som slår sönder skyltfönster, för det andra vet det att det finns färgglada stora dockor i demonstrationerna”.

Sötheten får vara feminin och mjuk, även om den balanseras av kamp.

Det som förbryllade Graeber var att polisen verkade avsky de gigantiska dockorna mer än de militanta aktivisterna i svarta blocket. Innan de stora demonstrationerna genomförde polisen tillslag mot möteslokaler och beslagtog dockmaterialet. Dockmakarna hade fullt sjå att smuggla in delarna till sina jättedockor in i manifestationerna.

Graeber kom fram till att ordningsmaktens avsky grundade sig i att dockorna utmanade deras symboliska krigsföring. Med dockor, clowner, jonglörer och eldslukare, radikala cheerleaders och sambaorkestrar förvandlades demonstrationerna till karnevaler.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 november, 2025

Kinnevik-topp kräver skadestånd av Tobias Hübinette

Kinneviks kontor i centrala Stockholm. En central spelare inom koncernen har hotat forskaren och bloggaren Tobias Hubinette med stämning. Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT, Joey Abrait/TT.

Mikael Holmberg, en av Kinneviksfärens mest inflytelserika finansmän, kräver tillsammans med en anhörig 120 000 kronor av forskaren och skribenten Tobias Hübinette efter två blogginlägg. Civilrättsprofessor Mårten Schultz beskriver det som en ”slapp” – en strategisk stämning för att tysta samhällsdebatt.

När forskaren och skribenten Tobias Hübinette i juli skrev tre blogginlägg om en närstående till den svenska finansmannen Mikael Holmberg fick det juridiska följder. Den 2 oktober 2025 tog han emot två omfattande kravbrev från advokatbyrån Bratt Feinsilber Harling AB, undertecknade av advokat Joakim Lundqvist, som företräder Mikael Holmberg och hans närstående.

I breven, som Flamman har tagit del av, anklagas Hübinette för förtal efter att ha beskrivit Holmberg och hans närstående i de tre blogginläggen som senare tagits bort. Enligt kraven har han utpekat både finansmannen och hans närstående som ”klandervärd i sitt levnadssätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 04 november, 2025

Därför avbröt vi seminariet i Uppsala

Foto: Fredrik Persson / Privat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Den 20 oktober utförde vi en aktion under invigningen av evenemanget ’A week on academic freedom’ vid Uppsala universitet. Det skrevs krönikor om hur synd det var om deltagare, att människor blev rädda, att någon undrade var nödutgången fanns. Det påstods att vi var ett hot mot den akademiska friheten. I de flesta nyhetsinslag presenterades aktionen helt utan kontext.

På detta sätt misstänkliggörs vi så att våra röster inte hörs. Tidigare, under exempelvis protesterna mot Carl-Oscar Bohlin, har vi sett hur situationer förvrängs i rasistiska narrativ som understödjer den medskyldighet som vi protesterar mot. Vi ber att få påminna om att Gaza inte har några nödutgångar.

Många frågar varför vi inte bara kan ha en dialog. Vi ifrågasätter den respektabilitetspolitik som förespråkas när ”lösningen” på ett folkmord föreslås hittas i samtal, det vill säga att palestiniernas rätt att leva är något som ska debatteras. Deras liv är inte teori. 

Vi fördömer idén att detta är något som ska lösas i diskussion. Vi kräver att universitet tar sitt ansvar och avslutar sin medskyldighet i förintandet av palestinier. Uppsala universitet har samarbeten med Hebrew- och Tel Aviv-universiteten, som aktivt bidrar till ockupation och folkmord, inte minst genom militära träningsprogram och teknologi. Dessa fakta är väl beskrivna av akademiker som Maya Wind och Omar Barghouti. 

Vi kräver inte ens ett ”pro-palestinskt” ställningstagande. Detta argument används ofta, och det hänvisas då till att lärosäten inte ska lägga sig i politik. Men akademisk bojkott är neutralitet inför ett folkmord. Det är den minsta möjliga ansträngningen och något som universitetet är skyldigt att göra under internationell lag.

”Rädda” människor i bekväma samhällspositioner ska tydligen alltid få diskutera utifrån de exakta villkor de är bekväma med. Palestinier – vars säkerhet är hotad och vars liv faktiskt står på spel – får alla möjliga typer av krav och villkor ställda på sig för att överhuvudtaget få existera. Detta är en kolonial logik väldigt typisk för svensk politik. Den politik som omöjliggör motstånd och upprätthåller en imperialistisk maktstruktur, där någras påstådda rätt till dialog väger tyngre än otaliga palestinska liv. 

En student stod framför deltagare vid detta evenemang och berättade att hon mist mer än hundra familjemedlemmar i Gaza – och vissa deltagares svar var att det är dem det är synd om. Det är de som är rädda? Maktstrukturen blir plågsamt påtaglig. 

Och det är just på grund av denna maktstruktur som vi måste ta till civil olydnad – det finns bokstavligen inga andra alternativ. De inrättningar vars uppgift är att skydda folket och människors rättigheter fyller inte sin funktion. Det är uppenbart. 

Det går inte längre att påstå att vi ska vänta på ett yttrande från internationella domstolen i Haag, för det har redan kommit. En fristående FN-kommission har redan bekräftat att det är ett folkmord och FN-rapportören Francesca Albanese uppskattar att Israel tillintetgjort runt 650 000 liv i Gaza och ändå får det fortsätta utan att någon i ’västvärlden’ agerar.

Tove Hovemyr, ledarskribent på liberala UNT, tycker att rektor Anders Hagfeldt har ”stuckit ut hakan” i sin uppmaning till regeringen under våren att förhindra folkmord i Gaza, utan att nämna att han och konsistoriet hade kunnat agera själva i stället, genom att avbryta samarbeten med lärosäten i kolonialregimen Israel. Precis som de, i solidaritet med Ukraina, avbröt samarbeten med ryska universitet. 

Vi förstår att vissa blir obekväma av våra protester. Att någon utkräver ansvar för ens agerande kan kännas jobbigt, kanske till och med skrämmande. Det finns en lindrande lösning men den bollen ligger hos dem, inte hos oss. De måste ställa sig på rätt sida av historien.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 31 oktober, 2025

Vänsterpris till kontroversiell skribent: ”Rödbrun konvergens”

Robespierrepristagaren Andi Olluri, 23. Foto: Kamal El Salim.

Andi Olluri, 23, tilldelas Robespierrepriset. Han beskriver sig som ”anarkist”, men har en bakgrund som skribent på bland annat högerextrema Nya Dagbladet. Olluri själv beskriver kritiken som svartmålning – medan prisutdelaren Lasse Diding ser en spegelbild av Jan Myrdals sämsta sidor.

23-årige Andi Olluri tilldelas årets Robespierrepris. Motiveringen är att han i Jan Myrdals anda systematiskt visat på ”den fördumning, det hyckleri och de dubbla måttstockar som regelmässigt styr vårt offentliga samtal i såväl Sverige som övriga västvärlden”.

– Jag tycker att han är i huvudsak väldigt bra. Sedan är han väldigt mångordig, men har en jävla förmåga till överblick i sina undersökningar, säger priskommitténs ordförande Lasse Diding till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Den kedjerökande farmodern personifierar ett muterat Albanien

Lea Ypis Förödmjukelse är en ärlig gestaltning av det historiska materialet, fiktion med källkoden blottad. Foto: Mihaela Noroc.

I Lea Ypis mästerliga "Förödmjukelsen" visar hon att innebörden av att vara mänsklig handlar om att minnas de döda.

2021 publicerades Lea Ypis Fri: en uppväxt vid historiens slut och blev en mindre sensation. Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics, berättade där om sin uppväxt i Enver Hoxhas totalitära Albanien, samt om tonåren under den efterföljande rövarkapitalismen. Det var en finstämd memoar, präglad av barnets naturliga förhållande till absurda omständigheter – i stil med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Men det som gjorde Fri till något utöver det vanliga var att den också var en tankebok som körde socialismen genom den skräcktunnel som var det kommunistiska Albanien – och sedan plockade upp spillrorna med en bibehållen tro på marxismens idé om frihet. Resultatet kan beskrivas som ett blåslaget försvar av socialismen.

I bakgrunden i memoaren fick man små inblickar i Ypis släkt, så sammanflätad med makten att den fick klanen Kennedy att framstå som medelsvenssons. Om detta handlar hennes nya bok Förödmjukelse (Albert Bonniers förlag, 2025), närmare bestämt om hennes farmor Leman. Men om den första memoaren var mer traditionellt reflekterande, är den nya boken (utmärkt översatt av Amanda Svensson) snarare rent dokumentär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 oktober, 2025

Att se världen genom maskinens ögon

Jon Rafmans projekt ”Nine eyes of Google street view”, som fångar livets mest flyktiga ögonblick, har pågått sedan 2008. Foto: EXCLUSIVEPIX/TT.

Sedan 2008 har den kanadensiska konstnären Jon Rafman samlat bilder från Google Street View. Nu visas hans projekt ”9 eyes” på Louisiana – ett kusligt dokumentärt projekt, som visar hur den mänskliga närvaron framträder för algoritmernas blick.

En björn tittar upp ur ett rött fiskstimm med en saftig lax i labbarna, lugn på gränsen till mallig. En man kör golfbil i skelettdräkt, en annan ligger utslagen framför ett höghus.

Bilderna tillhör den kanadensiska konstnären Jon Rafmans serieverk ”Nine eyes of Google street view”, döpt efter kameran på de fotobilar som nätföretaget kartlägger världen med. Sedan 2008 har han valt bilder ur det gigantiska gatuarkivet som alla liknar frusna filmögonblick. Men både kornigheten och avtryckarslumpen gör att det snarast känns som att man snokar i en utomjordings övervakningsarkiv. Sedan den 8 oktober ställs projektet ut på museet Louisiana norr om Köpenhamn, under titeln ”9 eyes”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)