Den ekonomiska krisen fortsätter stadigt att förvärras för varje dag som går. Den amerikanska arbetslösheten, som i förra veckan nådde rekordhöga 39 miljoner, är en tydlig indikator på tillståndet i världsekonomin. Något som det dock talas mindre om är situationen i de fattigare delarna av världen. Medan rika länder kan låta sina centralbanker hålla ekonomierna flytande under karantänen är länderna i det globala syd helt utelämnade åt sina internationella långivare. Sedan krisen började i mars har inte mindre än 109 länder sökt hjälp hos Internationella valutafonden IMF. Det är mer än hälften av organisationens medlemmar. Däribland ingår såväl utvecklingsländer i Asien och subsahariska Afrika som så kallade tillväxtländer, såsom Libanon, Argentina och Sydafrika. IMF har skapat ett instrument som gör det möjligt att snabbt finansiera länder som är i akut behov. Men de ständiga nya låneansökningarna tyder bara på en sak: att en skuldkris tornar upp sig vid horisonten.
”Skuldkrisen i tillväxtländerna är den värsta jag någonsin sett”, sade Bill Rhodes, en tidigare bankir vid Citigroup, nyligen till Mediapart. Enligt FN:s handels- och utvecklingsorgan UNCTAD kastar coronakrisen bara ljus över en situation som hade vuxit sig ohållbar redan före pandemins utbrott. Totalt uppgår skulderna till omkring 3 400 miljarder dollar som ska betalas eller omförhandlas i år och nästa år. IMF har redan meddelat att de har ställt in alla avbetalningar och räntebetalningar på redan utbetalade lån. Den så kallade Parisklubben, som består av de flesta västerländska långivarländerna, har i sin tur meddelat att de afrikanska låntagarländerna inte behöver amortera på sina lån i år. Det är välkomna åtgärder, men de är långt ifrån tillräckliga enligt UNCTAD. Det som krävs är inget annat än en ren skuldavskrivning på minst 1 000 miljarder dollar. Om det inte görs hotar nämligen en veritabel kaskad av statsbankrutter och ekonomiska kollapser.
Bland de värst drabbade länderna finns Zimbabwe, som i princip har befunnit sig i statsbankrutt i flera år, och Venezuela vars ekonomi är helt beroende av det kollapsade oljepriset. Även Libanon och Argentina var på väg mot bankrutt redan innan coronakrisen utbröt. Det som dock är unikt för denna kris är att större tillväxtländer som Brasilien, Mexiko, Colombia, Sydafrika och Indonesien snart kan befinna sig i samma situation. I år beräknas bara nio länder gå med positiv tillväxt. Det innebär att tillväxten i tillväxtekonomierna, även kallade ”emerging markets”, kommer att krympa i år. Det är första gången någonsin som det har skett sedan man började föra tillväxtstatistik i hela världens länder.
– Tillväxtekonomierna är halvrika så de har bättre förutsättningar, även om länder som Argentina har kört in i väggen. För de fattigaste länderna i Afrika är det inte så stora pengar det rör sig om men relativt sett kan det vara mycket. I Asien har många länder byggt upp egna reserver nu, så de är mer skyddade, säger Arne Bigsten, seniorforskare i nationalekonomi vid Göteborgs universitet och specialist på utvecklingsekonomier i Afrika, till Flamman.
Sydsudan har fyra ventilatorer (en mindre än antalet vice-presidenter). Centralafrikanska Republiken har tre. I Liberia finns sex, varav en ägs av USA:s ambassad
Att en skuldavskrivning kan komma till stånd är dock långt ifrån självklart.
– De skuldsatta länderna har fått amorteringsmoratorium och behöver inte heller betala räntor fram till årsskiftet. Men det verkar inte självklart att det blir någon avskrivning. Det ska först göras en rimlighetsbedömning. De måste föra en politik som gör det möjligt att skriva av. Det kommer att ställas villkor, säger Arne Bigsten.
Namnet på sådana villkor brukar vara det oskyldiga begreppet ”strukturreformer”, det vill säga marknadsliberala program med krav på avregleringar, privatiseringar och sociala nedskärningar. De senaste åren har dock IMF tonat ned den marknadsliberala retoriken något och delvis bytt fot. I dag talar de i stället om fattigdomsbekämpning och ojämlikhet. Kraven på en hållbar budgetutveckling är dock desamma som förut. De områden som IMF fokuserar på är fortfarande budgetpolitiken, penningpolitiken och växelkurspolitiken.
– IMF:s grundkoncept är i princip desamma men nu är man mer intresserad av inkomstfördelning och dess konsekvenser. Så på det sättet har det förändrats. Men man kommer fortfarande inte acceptera stora budgetunderskott, så att länder inte bara kan gå till sina centralbanker och trycka pengar för att få upp inflationen, säger Arne Bigsten.
Han jämför situationen med den skuldkris som ägde rum i framför allt Ostasien kring millennieskiftet.
– Då gjorde man först en bedömning av ländernas politik innan man gick med på en avskrivning. Men jag tror inte att det är så illa som för tjugo år sedan. Jag skulle tro att skulderna blir mindre nu, åtminstone som andel av BNP, säger han.
Men om IMF plötsligt har ändrat tonläget betyder det inte att deras tidigare politik inte har något med dagens problem att göra. Orsaken till att så många tillväxt- och utvecklingsländer nu hotas av bankrutt är inte att de har varit ekonomiskt oansvariga eller särskilt korrumperade, även om sådana faktorer också spelar in i vissa fall. Den viktigaste orsaken är just de strukturreformer som många av dem har pådyvlats av IMF under de senaste 40 åren.
Dessa har tvingat länderna att överge protektionistiska mekanismer som tullar och kapitalkontroller och helt öppna sina ekonomier för frihandel. Flera av dem har blivit till jaktmarker för stora multinationella grupper som har tvingat dem att specialisera sig på export av råvaror såsom olja, timmer och livsmedel, på bekostnad av industrialisering och skapandet av stabila inhemska marknader. Resultatet är att dessa länder är de första att drabbas vid minsta stormby i världsekonomin. Och när en jordbävning av det slag som coronaviruset har utlöst slår till hotas deras bräckliga ekonomier inte av något annat än total kollaps.
IMF:s fokus är dock inte det enda som har förändrats sedan millennieskiftet. Det som gör en skuldavskrivning så svår att genomföra i dag är att långivarna inte är desamma.
– För 20 år sedan var skulderna huvudsakligen till IMF. Men nu är det mycket lån till den privata sektorn. Förut ansågs de här länderna inte vara trovärdiga låntagare men det har förändrats. Ghana till exempel, som jag har tittat på, har gett ut statsobligationer på den privata marknaden. Det är mycket svårare att garantera detta. Hur de ska lyckas förhandla med privata långivare vet jag inte, det har inte riktigt hänt förr, säger Arne Bigsten.
Orsaken till den stora andelen privata långivare är att de har investerat i statsobligationer i tillväxtländer där räntorna fortfarande är höga, till skillnad från större delen av den utvecklade världen. Men deras närvaro i tillväxtländerna utgjorde ett problem redan före pandemin, och det fanns det tydliga signaler om att en krissituation var på uppsegling.
Inom ramen för handels- och infrastrukturprojektet ”Ett bälte, en väg” som inleddes av Xi Jinping 2013 har de lånat ut 461 miljarder dollar till 138 olika länder, varav ett femtiotal fattiga afrikanska länder
Det började på kapitalmarknaderna. De senaste åren har spänningarna och handelskriget mellan USA och Kina fått många internationella investerare att föra ut sitt kapital från tillväxtländer och fly till säkrare tillgångar, såsom amerikanska statsobligationer. Sedan början på året har 350 miljarder dollar lämnat tillväxtekonomierna enligt IMF.
Detta innebär att dessa länder inte längre kan finansiera sig på de privata marknaderna, eftersom de inte längre anses kreditvärdiga. Dessutom har flera länder, såsom Libanon och Argentina, skuldsatt sig i dollar. Totalt ska 730 miljarder dollar betalas tillbaka i år, något som framstår som allt mer omöjligt i och med att värdet på dollarn ständigt ökar i förhållande till alla andra valutor.
Till detta kommer det faktum att världshandeln i princip har avstannat som ett resultatet av den simultana utbuds- och efterfrågekollapsen. Det har gjort att de livsviktiga exportinkomsterna har störtdykt i många fall. I till exempel Nigeria, där 90 procent av intäkterna kommer från oljeexporten, innebär det rekordlåga oljepriset ett närmast existentiellt hot. Dessutom har coronaviruset gjort att många av de migrantarbetare som vanligtvis underhåller såväl sina familjer som sina hemländers ekonomier med remitteringar från Mellanöstern, Europa eller USA tvingats återvända hem och i stället bli en ekonomisk börda.
Och till råga på allt måste staten i samtliga länder hantera viruset i samhällen där sjukvården i bästa fall är bristfällig och värsta fall inte existerar, och där karantän för många innebär att svälta ihjäl. En snabb blick på antalet ventilatorer i subsahariska Afrika ger en fingervisning om vad som kan vänta: Sydsudan har fyra ventilatorer (en mindre än antalet vice-presidenter). Centralafrikanska Republiken har tre. I Liberia finns sex, varav en ägs av USA:s ambassad. Sierra Leone har en, och tio länder saknar helt ventilatorer. Totalt finns 2 000 ventilatorer i hela Afrika och knappt något land har snart längre råd att köpa nya.
Denna katastrofala situation har fått IMF:s ordförande Kristalina Georgieva att tillsammans med Världsbanken öka trycket på långivarna för att nå en lösning. Hon vill helst se en stor skuldavskrivning av samma typ som gjordes för Mexiko under den så kallade Brady-planen 1989. G20-länderna som utgör de största långivarna har redan sagt sig vara beredda att lätta på eller till och med skriva av skulderna – men bara på villkoret att de privata långivarna också gör det, eftersom det annars innebär att det offentliga finansierar återbetalningen av skulderna till de privata borgenärerna. Men på den privata sidan, där aktörerna är allt ifrån hedgefonder på Wall Street till statsägda förmögenhetsfonder i Mellanöstern, tyder hittills lite på att man kommer att gå några krav på skuldavskrivning till mötes.
Ytterligare ett problem är att ett av de största långivarländerna är Kina. Inom ramen för handels- och infrastrukturprojektet ”Ett bälte, en väg” som inleddes av Xi Jinping 2013 har de lånat ut 461 miljarder dollar till 138 olika länder, varav ett femtiotal fattiga afrikanska länder. Flera låntagare har nu vänt sig till Kina och bett om skuldlättnader. Xi har också lovat att man ska sälla sig till Parisklubben och ställa in avbetalningar i år. Men inte för alla. De som har tagit lån direkt från kinesiska banker kommer inte att omfattas av några lättnader eftersom regeringen i Beijing ser det som privata lån. Och någon ren avskrivning är det ännu inte tal om för någon.
– Ingen vet hur Kina kommer att agera. Det de har lånat ut är ett slags krediter, ett mellanting mellan bistånd och lån. De har i och för sig råd att inte kräva in pengarna, så de kan ju enkelt skjuta upp återbetalningarna. Men man kan också tänka sig att de förhandlar till sig strategiska resurser, såsom en gruva eller en hamn i utbyte mot en skuldavskrivning. De lär hur som helst utnyttja situationen för att flytta fram sina positioner, säger Arne Bigsten.
Vad en dominoeffekt med en rad statsbankrutter i tillväxt- och utvecklingsländerna skulle ha för konsekvenser för resten av världen råder det delade meningar om. Vissa menar att vi står inför en total världsekonomisk kollaps av sällan skådat slag. Enligt Arne Bigsten kan dock krisen också komma att förbli lokal.
– Fattigdomen i de här länderna kommer att öka och världsekonomin kommer att påverkas av minskad handel. Men vi kommer inte att drabbas, vi kommer att fortsätta köpa koppar och andra råvaror från de här länderna.
Frågan är vad som är mest tragiskt.
