Med las-utredningen hoppas arbetsgivarna på ökad passivitet och splittring på arbetsplatserna.
Till tidningen Arbetet (11/5) säger Per Bardh, avtalssekreterare för Handelsanställdas Förbund, att de fackliga måste vara beredda att lägga turordningsreglerna på förhandlingsbordet gällande las. Han hävdar också att fackföreningarna måste företräda dem som har de sämsta anställningsformerna, även om det skulle kunna innebära att de med fasta anställningar ”får det lite sämre.”
Det är viktigt att fixa trygghet åt de med osäkra anställningar. Men det är inte alls vad LO-ledningen sysslar med. För Bardhs uttalanden är ett illustrativt exempel på hur djupt det sitter i de nuvarande fackledningarna att bryta det fackliga löftet. En försämring av turordningsreglerna är nämligen så mycket mer än att de med fasta anställningar ”får det lite sämre”. Vad som i själva verket står på spel är det mest grundläggande villkoret för att arbetstagare i Sverige ska vara intresserade av att organisera sig och våga strida för bättre villkor.
Enkelt uttryckt reglerar turordningsreglerna organisationsrätten. Alltså inte organisationsrätten som lagparagraf eller som princip, utan den praktiska, direkta rätten att på arbetsplatsen organisera sig och vara jobbig gentemot arbetsgivaren utan att riskera att förlora jobbet.
Enkelt uttryckt reglerar turordningsreglerna organisationsrätten. Alltså inte organisationsrätten som lagparagraf eller som princip, utan den praktiska, direkta rätten att på arbetsplatsen organisera sig och vara jobbig gentemot arbetsgivaren utan att riskera att förlora jobbet.
Ett skyddsombuds incitament att vara stridbar eller en medlems intresse av att bråka om dåliga arbetsvillkor skyddas såklart av att det inte är arbetsgivaren som bestämmer vilka som ska sägas upp vid exempelvis arbetsbrist. Om makten för arbetsgivaren att välja vilka som ska sägas upp växer, ökar följaktligen möjligheten att göra sig av med fackligt aktiva eller anställda som inte springer tillräckligt snabbt.
Turordningsreglerna är inte enbart ett värde den dagen när personer ska sägas upp. Sist in, först ut är en kollektiv försäkran om att vi är starka gemensamt och att individualism och konkurrens aldrig kommer att löna sig. Den dagen då arbetsgivare kan göra fler undantag från turordningen blir det inte lika självklart att bråka om raster, arbetstempo eller låg bemanning. Börjar vi rucka på de mest centrala värnen för vår sammanhållning på arbetsplatserna, då kompromissar vi med den fackliga tanken och ingenting annat.
I vägen för företagens jakt på oinskränkt makt över arbetsplatserna har alltid två symboliskt viktiga hinder funnits: de kollektiva lönesystemen och de kollektiva uppsägningsreglerna. När fackföreningsrörelsen gick med på de individuella lönerna på 90-talet kunde fackliga medlemmar helt plötsligt förlora lön på att säga ifrån på morgonmöten eller i produktionen. Arbetsgivarna visste precis vad i-lönerna skulle leda till på lång sikt: ökad passivitet bland löntagarna och splittring på arbetsplatserna.
Samma målsättning har arbetsgivarna med att försämra turordningsreglerna. Om turordningsreglerna försämras vet Svenskt Näringsliv också denna gång vad effekten i det långa loppet blir. Kontentan blir att det fackliga löftet slås sönder och att det lokala fackliga arbetet försvagas. Så fackföreningarnas medlemmar bör göra det enda rätta och inte acceptera några som helst försämringar av anställningsskyddet. Det är nu det gäller!
