I förra veckan enades EU-ländernas regeringar till slut om en utökad långtidsbudget och en återhämtningsfond på 750 miljarder euro för att hantera de ekonomiska effekterna av coronakrisen. De utdragna förhandlingarna har dominerats av frågan om hur stor del av de 750 miljarderna som ska utgöras av bidrag till drabbade länder, och hur stor del som ska utgöras av lån. I den konflikten har Sverige stått på de “sparsamma” ländernas sida och krävt att en större del ska utgöras av lån.

Den betydligt större frågan om stödpaketet överhuvudtaget är ett lämpligt och tillräckligt svar på krisen har fått betydligt mindre utrymme. För EU-vänliga vänstersossar som Daniel Suhonen är stödpaketet ett välkommet steg i rätt riktning. Inför hotet om kollaps för euron och hela EU-projektet försöker regeringar från vänster till höger nu “med i grunden socialdemokratiska verktyg rädda Europa från ekonomisk härdsmälta”, enligt Suhonen (Dagens Industri, 3/7).

För Suhonen är det avgörande att det nu tas steg bort från den destruktiva åtstramningsideologin. Att det också innebär steg mot gemensam finanspolitik och federalism är ur hans perspektiv inte ett problem, utan snarast en förutsättning för att Europa ska kunna utnyttja den gemensamma valutans fördelar och inte bara dess nackdelar.
Frågan är hur stort detta steg från åtstramningsideologin egentligen är. En mer dyster bild målas upp av Greklands tidigare finansminister Yanis Varoufakis – en varm anhängare av ett fördjupat EU-samarbete som länge förespråkat gemensamma euroobligationer för att finansiera ekonomisk återhämtning och nödvändiga investeringar. I en artikel i The Guardian (24/7) konstaterar han att Euroländernas budgetunderskott för 2020 väntas bli 10 procent av BNP i snitt, medan till exempel Italien genom coronafonden får ett nettotillskott på runt 0,6 procent av BNP årligen fram till 2023. Trots det “historiska” krispaketet krävs alltså massiva nedskärningar om ett land som Italien ska balansera sin budget redan nästa år, vilket de rika euroländerna insisterar på.

För Varoufakis är krispaketets konstruktion ett recept för fördjupad splittring. I en verklig finanspolitisk union – som Storbritannien – ökar budgetunderskottet automatiskt och bidrag fördelas via socialförsäkringar och andra stöd till de regioner som drabbas hårdast. Med EU:s stödfond avgörs både fördelning och finansieringen istället genom kohandel. Det är som om Skåne, Västerbotten och Stockholm i en djup recession skulle sitta och förhandla om fördelningen av bidrag och hur stor del av statsskulden som varje region ska ansvara för. Resultatet skulle oundvikligen bli en urvattnad kompromiss och regionala motsättningar. Vilket är exakt vad som sker på EU-nivån idag.
Om Varoufakis har rätt kommer EU:s räddningsaktion bli ett slag i luften som kostar utan att smaka, och som därmed ytterligare underblåser de högernationalistiska vindar som redan sveper över Europa.

Men hur bör då ett socialistiskt och internationalistiskt svar på coronakrisen se ut? Om detta skulle Jonas Sjöstedt nog ha haft en del att säga – om bara partikongressen blivit av som planerat i maj så att han fått lämna partiledarposten. Dessvärre befinner sig Vänsterpartiets EU-politik idag i ett limbo. På pappret är partiet för att Sverige ska lämna EU, men det är en fråga som partiet inte drivit på åratal. Så länge Sverige är medlem vill partiet att EU:s budget ska minska och mer makt återföras till medlemsländerna. Men trots att den exakta motsatsen nu sker har man inte satt ner foten.

Det är som om Skåne, Västerbotten och Stockholm i en djup recession skulle sitta och förhandla om fördelningen av bidrag och hur stor del av statsskulden som varje region ska ansvara för.

Jonas Sjöstedt har varit pådrivande för att tona ner kravet på ett utträde ur EU och istället drivit linjen att Vänsterpartiet tillsammans med vänstern i andra länder ska driva på för ett bättre europeiskt samarbete. Det är rimligt att anta att han har idéer om hur ett sådant samarbete ska se ut, och hur EU-länderna borde ha agerat inför den djupa kris som coronapandemin riskerar att leda till. Istället har han tvingats nöja sig med att kritisera detaljer i uppgörelsen – formuleringar om rättsstaten och klimatet – och prata om resultatet som “dåligt för Sverige”, som om det handlade om en landskamp.

Med tanke på vad som står på spel riskerar en sådan vänsterkritik snabbt att bli irrelevant. Vänsterpartiet behöver helt enkelt sätta ner foten i EU-frågan. Antingen håller man fast vid det EU-motstånd som fortfarande står på papperet. Om EU ska utvecklas i federalistisk utveckling så får det bli utan oss. Eller så får man presentera en vision om hur ett bättre, socialistiskt EU egentligen ska se ut. En velande vänster kommer inte kunna presentera ett trovärdigt svar på krisen