Det är inte lätt att vara Christopher Reese. Han är sju år och likt alla barn i fiktionen nu för tiden tampas han med dyslexi och dyskalkyli. I skolan ropar hans klasskompisar ”akta floden” till honom, eftersom hans mamma inte har råd att köpa nya jeans, och som om inte det vore nog blir han efter en mystisk kidnappning indragen i en strid mellan gott och ont. Jagad av ”den väsande kvinnan” – en varelse som får mig att tänka på den skitläbbiga megäran i Neil Gaimans Coraline – och en hemlig vän som enda hjälp. Vännen pratar han med genom en plastpåse, och denne tycks ungefär lika mäktig som Mållgan i Alfons Åberg. Taskiga odds, grabben!
Det sägs att Stephen Chbosky kämpade i nio år för att få klart Den osynlige vännen. En 800 sidor klump till roman (uppdelad i två volymer), som man inte behöver googla på för att veta att Netflix köpt rättigheterna till. I USA har recensenterna ideligen refererat till Stranger things och Stephen King. Det sista är ofta en tröttsam hänvisning: bara en bok innehåller monster, utspelar sig i en småstad och har ett visst mått av arbetarklassmemorabilia peppras den med blurbs om att handlingen är ”SÅ STEPHEN KINGSK”.
Men i Chboskys fall är den faktiskt välfunnen. Visst, Den osynlige vännen har klassperspektiv och Froot Loops smular ner var och varannan sida. Men det som gör boken Kingsk handlar snarare om den litterära teknik som författaren använder. King har en vana – eller ovana beroende på hur man ser det – att grundligt introducera varenda liten biroll i sina böcker. Ofta får man hela uppväxthistorier till karaktärer som bara tjänar som kanonmat. Detta gör att hans böcker känns befolkade, rentav överbefolkade – och det är samma teknik som Chbosky använder. När Christopher går till skolbiblioteket får vi veta allt om bibliotekariens falnande äktenskap, när han får skjuts får vi ingående beskrivningar av förarens laddade förhållande till Gud. Detta är inte bara en estetik, utan en etik – en slags djupt känd humanism som inte kan fejkas.
Vid några tillfällen blir jag irriterad, antecknar ”författarna till Stranger things ringde och ville ha tillbaka sitt manus
Den osynlige vännen är upplagd som så att den första delen bygger upp stämningen och introducerar karaktärerna. Christopher och hans kompisgäng får i uppdrag av plastpåsen att bygga en koja i skogen – som senare ska visa sig vara en portal mellan världar – vilket gänget genomför med bravur. Här måste jag komma med en liten invändning. Jag har själv en grabb i samma ålder och sjuåringar går INTE ut i skogen mitt i natten och bygger avancerade hus. Inte heller sätter de febertermometern under en värmelampa eller smular sömnmedicin i morsans fredagsbärs. Anledningen till att jag nämner detta är att det är ett problem i samtiden: vi tenderar att överskatta små barns förmågor (och underskatta stora barns). Chbosky brister helt enkelt i barnperspektivet, vilket stör min läsning en aning.
I den andra delen brakar helvetet lös – bokstavligen. Tyvärr är det svårt att avslöja vändningarna utan att förstöra nöjet. Men så mycket kan sägas att skuggvärlden översvämmar den vanliga verkligheten, galna hjortar anfaller och människorna i den lilla småstaden i Pennsylvania drabbas av ett virus som får coronaepidemin att framstå som en mild förkylning. Vid några tillfällen blir jag irriterad, antecknar ”författarna till Stranger things ringde och ville ha tillbaka sitt manus”, vid ett annat tillfälle tycker jag att det påminner lite väl mycket om Kings Köplust.
Men allt detta förlåter jag Chbosky för att han i grunden är en skicklig författare. Han skriver lätt och ledigt, med en närhet till ungdomslitteraturen, och skräckscenerna har samma skruvade kvalitet som i tidigare nämnda Coraline. Det som gör boken till något utöver det vanliga är dock den glittrande uppväxtberättelse som skrivs fram under lagren av fasor. Chbosky berättar med en allegorisk skärpa, där Christophers upptäckt av sina magiska förmågor symboliserar ett utvecklingssprång, medan skuggvärlden handlar om att förstå att de vuxnas värld är komplicerad. Jag vet, det är en aning klyschigt att påstå att en skräckbok EGENTLIGEN handlar om något helt annat. Men i Den osynlige vännen är det ofrånkomligt. Och som tur är behöver man inte välja läsart – man kommer varken undan den krypande känslan den väsande kvinnan frammanar eller det nostalgiska skimret i de magnifika scenerna när Christopher lär sig läsa. Kort sagt är Den osynlige vännen inte bara bra skräck utan bra litteratur.
