Det är inte svårt att föreställa sig att den nya zeeländska regissören Jane Campion har en bakgrund inom konsten och måleriet. Hennes filmer är ibland så bildmässigt anslående att enskilda scener för evigt etsat sig fast i mitt medvetande. Jag tänker såväl på Campions film om författaren Janet Frame, En ängel vid mitt bord från 1990, som hennes stora genombrott med Pianot från 1993, med Holly Hunter och Harvey Keitel. Eller den mångfaldigt prisbelönta tv-serien Top of the lake med Elisabeth Moss från 2013. Ständigt återkommande skådespelare i Campions filmer är förstås det nya zeeländska landskapet självt som en dramatisk fond. Ett slags lugn, en oöverskådlig och oavvislig punkt.
I hennes nya film The power of the dog, baserad på en roman av Thomas Savage, är det första vi ser i stället närbilder av korövar och hästar. Sedan kommer en hjulbent cowboy med reglementsenlig hatt beslutsamt stövlande genom kohjorden. Han heter Phil, och spelas alldeles förträffligt av en karg och väderbiten Benedict Cumberbatch. Platsen är Montana, USA och året är 1925, men ja – allt är förstås filmat på Nya Zeeland.
Campion ska snart nog växla från sina intima närbilder till panoreringar över ett vidsträckt landskap där bergen vakar över folk och fä. Och som här, i filmens början, över bröderna Phil och George, som driver boskap för det tjugofemte året i rad. Inga unga män alltså, utan två medelålders ungkarlar.
Phil, i Cumberbatchs seniga förpackning, förkroppsligar cowboyidealet. Manlig, sammanbiten, ett med djur och natur, med hökblick och ciggen i mungipan. Han är lika spänd som en sträng på sin banjo.
Brodern George, spelad av Jesse Plemons, framstår i kontrast som otroligt ren och välvårdad, melankolisk till sin läggning – och lika långsam och försiktig i repliken som Phil är rapp och grov.
Det finns ytterligare en figur som i sin frånvaro spelar en avgörande roll: Bronco Henry. Brödernas mentor och läromästare, med vilken de campade i bergen i sin ungdom, och vars namn ekar som ett mantra genom filmen. I en nyckelscen inväntar Phil George för att inför sällskapet av oborstade cowboys utbringa en skål för denna Mästare, där han kallar dem själva för ”Romulus och Remus”, och Bronco Henry för ”vargen som uppfostrade oss”.
Men allt eftersom kommer tittaren att få tillfälle att fråga sig vem den där Bronco Henry var. Och hur uppfostrade han egentligen sina vargungar?
Det är i alla fall tydligt att George vill lämna Rom och de två brödernas ensliga och torftiga manliga gemenskap, tydligt visualiserad av deras två enkelbäddar i ett och samma sovrum. Han börjar i hemlighet uppvakta änkan Rose, spelad av Kirsten Dunst, efter att Phil ställt till en scen på hennes värdshus och hånat hennes son inför alla.
Sonen, ja. Pete, spelad av Kodi Smit-McPhee, är en lång och vacker yngling, en riktig nymf, som serverar mat åt cowboysällskapet med en vit linnehandduk kastad över armen.
Phil, denna demoniska karaktär och manipulativa mobbartyp, alltid med våldet vibrerande precis under ytan, tar tillfället i akt och kallar pojken för fjolla. Han är en figur som hämtad ur Cormac McCarthys mörkaste fantasier. Och när brodern bryter deras pakt genom att gifta sig och ta in en kvinna i huset, och med det heterosexualitet, gör Phil i stället allt för att bryta ned henne.
Det är den tragiska Kirsten Dunst, en Dunst ur von Triers Melancholia, som härmed tar plats. För när Pete skickas på internat kastas Rose åt vargarna. Och varje skiftning, varje skälvning i hennes ansikte är som ett drama i sig.
Okej, men bögtemat då? frågar du. Åh ja, bögtemat! Här har vi ensamma män och män i grupp. Män som lär upp andra män, som hyllar den förmenta manligheten. Alltsammans varvat med explicita inzoomningar på tjurarnas vita testiklar när de kastreras med kniv av den manligaste av alla män, nämligen Phil. Och när Pete är på besök över sommaren tar sig Phil an hans manlighetsträning. ”Låt inte din mor göra dig till en fjolla”, säger han.
Återkommande i skildringar av förbjuden och bortträngd manlig homosexualitet i just hypermanliga kulturer brukar vara hur lätt det slår över i våld. Jag tänker exempelvis på Bani Khoshnoudis film Luciernagas. Eller Brokeback mountain, eftersom vi nu har med cowboys att göra. Således bävar tittaren hela tiden för vad som ska hända när den veka pojken och den brutala cowboyen blir ensamma, samtidigt som kameran lustfyllt zoomar in på fingrar som rullar en cigarett eller blod som droppar i gräset. Och varje ögonblick är i sanning makalöst.
The power of the dog, Jane Campions första film på tio år, gav henne Silverbjörnen på filmfestivalen i Venedig för bästa regi. Med all rätt. Jag vill rekommendera alla att se den.
The power of the dog visas på biografer, men har premiär på Netflix 1 december.
