Gymnasieskolan ska planeras efter arbetsmarknadens behov. Det föreslår den statliga utredning som i början på juni överlämnades till regeringen. Flamman undersöker vad som händer med skolan och samhället när näringslivet får bestämma vilken kunskap som är viktig.
Ibland är det de estetiska ämnena som ska ryka. En annan gång är det antiken på historielektionerna. Modersmålsundervisning, PISA-resultat, nationella prov, fler betyg, mer ordning, färre mobiler, fler ipads. Att skolan är och återkommande blir föremål för politiska utspel och beslut, som har en direkt inverkan på elevers och lärares tillvaro, är inte direkt en nyhet. Vardagen i skolan speglar de politiska strömningar och idéer som är aktuella.
Men en av strömningarna är tydligare och stabilare än alla andra. 1972 målade konstnären Peter Tillberg en nu nationellt känd tavla med rader av skolungar som med allvarliga blickar sitter vända mot betraktaren intill fönster mot en gråtung himmel. Tavlan som fick titeln ”Blir du lönsam lille vän?”, har sedan dess varit en ständigt giltig kommentar om skolan. Bildningen åsidosätts till förmån för ett ekonomiskt imperativ som vill se dugliga arbetare gå ut gymnasiet och rätt in på arbetsmarknaden.
Den senaste i raden av förslag och förändringar på skolområdet är en utredning som för ett par veckor sedan lämnades över till regeringen. Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola har som syfte att ”trygga kompetensförsörjning, effektivisera resursutnyttjandet och förbättra tillgången till ett allsidigt brett utbud av hög kvalitet, samt främja en likvärdig utbildning”. Med andra ord: staten ska i högre utsträckning styra huvudmännen vad gäller vilka utbildningar som ska erbjudas och hur den så kallade gymnasiemarknaden ska balanseras.
Den första punkten av de förslag som nu ligger på regeringens bord handlar om att utbudet av utbildning på gymnasieskola och komvux ska vägas mot arbetsmarknadens behov. För att göra det ska utbudet av gymnasiala program stramas åt, och bland annat estetiska program skäras ned. I stället ska resurserna satsas på program som i högre utsträckning utlovar arbete.
– Självklart ska utbildningsväsendet ta hänsyn till arbetsmarknad och samhällsutveckling. Men jag tycker också att ett större fokus bör läggas på värdet med bildningen i sig, säger Daniel Riazat, Vänsterpartiets utbildningspolitiske talesperson. Han har varit med i arbetet med utredningen från start och suttit i den parlamentariska referensgruppen. Han pekar på hur utredningen bara är en i raden av justeringar i liknande riktning.
– Varje utredning eller lagförslag som kommer går ett steg längre bort ifrån värdet med bildning. Allt fokus hamnar på själva arbetsmarknaden. Det händer i hela utbildningsväsendet och hör ihop med politiken som förts i Sverige under en längre tid, fortsätter Daniel Riazat.
Han menar att skolan kommersialiseras och anpassas till det övergripande syftet att ekonomin ska stärkas och arbetsmarknadens behov fyllas, snarare än att se på bildning som en demokratifråga. Och det är inte Sverige ensamma om.
– Det här händer i hela världen och har att göra med den ekonomiska politiken. OECD som organ har som första mål ekonomisk tillväxt, även när det kommer till utbildningsfrågorna, säger Daniel Riazat.
Han är dock i dagsläget försiktig med att prata om vilket motförslag Vänsterpartiet vill lägga fram på utredningen, de kommer att presenteras först när regeringen presenterar sina slutförslag. Men Vänsterpartiet, menar han, agerar som motvikt till den utveckling inom skolan som präglat de senaste decennierna.
– Vi driver ju frågan om att ha ett skolsystem där elever inte är kunder och utbildning inte en handelsvara. Det är inte fel att ha samarbeten med arbetsmarknaden, men vi vill inte att marknaden, eller framförallt företag, ska kunna beställa arbetskraft och ställa om systemet efter vad de vill. Men det är en balans. Och en fråga som alltid skilt högern och vänstern åt, säger Daniel Riazat.
OECD som organ har som första mål ekonomisk tillväxt, även när det kommer till utbildningsfrågorna.
Att högern drar mot arbetsmarknadsanpassning av skolan, mer betyg och mindre estetiska ämnen är ingenting nytt. De borgerliga partierna har under åren kontinuerligt röstat ut estetiska ämnen ur den svenska skolan. Alliansen gjorde sig av med dem som obligatoriskt inslag 2011. 2018 röstade högern ned regeringens förslag om deras återinförande.
Från utredningens håll förklarar man förslagen som rör arbetsmarknadsanpassning med att det skyddar de svagaste, det vill säga de som har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden efter, till exempel, tre år i bild och form-programmet. Lars Stjernkvist, som är Norrköpings starke man och ett slags frontfigur för Socialdemokraternas högerfalang, har lett utredningen om skolan.
– Bakgrunden är att vi i Sverige har ett otroligt sympatiskt system där den enskilda individens drömmar styr samhällets resurser och vilka utbildningar som finns. Det som är haken är att det inte fungerar i praktiken. De som inte har så bra stöd hemifrån blir sårbara i det system vi har i dag. Därför vill vi ha en tydligare styrning efter arbetsmarknadens behov, säger han.
Finns det inte en risk att bildningen, som utgår från tanken att man ska bli en självständigt tänkande människa, får stå åt sidan för arbetsmarknadens behov?
– Ja, det finns en sådan risk. Det ska man vara medveten om. Och jag föreslår inte en 180-gradersvändning. Men man måste balansera med arbetslivets behov. Vi får inte ett bra samhälle om man inte tar tillvara på människors egna drivkrafter, men problemet i dag är att systemet vilseleder ungdomar, säger Lars Stjernkvist.
Han pekar på att det från vissa program, däribland de estetiska, är en alltför lång väg till arbete och att det behövs förändring.
– Det handlar inte om ett totalt systemskifte, de här förslagen. Det är en förskjutning.
Men just den förskjutning som Lars Stjernkvist pekar på är inte bara påhejad av de borgerliga partierna, utan givetvis också av arbetsgivarna. I en rapport från Svenskt Näringsliv från 2019 återkommer de tongångar som syns i utredningen. I rapporten vill man se näringslivet som en mer aktiv del i reformeringen av gymnasieskolan, genom att bland annat i högre grad driva yrkesprogram själva.
På så vis skulle gymnasieelever kunna fostras in i företag från 15 års ålder, och den ekonomiska tillväxten stärkas. Att det finns en tydlig koppling mellan rapporten från Svenskt Näringsliv och den utredning Lars Stjernkvist ansvarat för nekar han inte till. Men han menar att vänsterns och högerns positionering inom skolpolitik, och frågan om arbetsmarknadsanpassning, är något paradoxal.
– Näringslivet försvarar en förändring som jag tror gynnar dem som har det svårast att etablera sig på arbetsmarknaden. Och vissa till vänster försvarar ett väldigt liberalt system, säger han.
Men att ett större inflytande av arbetsmarknaden skulle verka utjämnande är det inte alla som håller med om. Marie Hållander är lektor i pedagogik vid Södertörns högskola och på en förskollärarutbildning. Hon frilansar som författare och har skrivit en essä i Dagens Arena utifrån Svenskt näringslivs rapport från förra året. Där reflekterar hon kring vad det skulle innebära om näringslivet fick större spelrum i gymnasieskolornas utformning.
– Yrkesgymnasium kan vara otroligt bildande, men det måste balanseras. Om det bara riktas mot en arbetsmarknad där människor ska fylla funktioner blir utbildning ett sätt för näringslivet att få fram kvalificerade arbetare, säger hon.
Hon menar att fokuset på bildning i gymnasieskolan, eller att satsa på till exempel estetiska ämnen, utgör en motvikt mot näringslivets intressen, som i det långa loppet reproducerar klassamhället.
– Det har utbildningssociologer visat i många år. De senaste tidernas marknadisering av skolan, och att ta bort estetiska ämnen, fortsätter på den vägen.
Det är idéen om den leende servitrisen, att arbetarklassen ska serva och producera. Jag tror att det är konsekvensen av en utbildning som näringslivet formar.
Liksom på många andra håll i samhället finns det, enligt Marie Hållander, också en rörelse mot ett mer mekaniskt skolsystem. Ökad administration, fler betyg, tabeller och staplar över elevernas prestationer, vid sidan av en större tonvikt på prov och ett slags detaljstyrning i läraryrket kan också tolkas som ett mätande av bildning i syfte att mekanisera skolan.
På så vis kan näringslivet, eller arbetsmarknaden, ställa krav på utbildningen som eleven – som en funktion – sedan uppfyller. Problemet med en sådan utformning är att idén om skolan som en socioekonomiskt utjämnande institution helt förbises, till förmån för en som speglar och därför skapar ytterligare ojämlikhet. Marie Hållander refererar till den brittiska utbildningssociologen Diane Reay vars teorier bland annat utgår från medel- och överklassens intressen om en foglig arbetarklass.
– Det är idén om den leende servitrisen, att arbetarklassen ska serva och producera. Jag tror att det är konsekvensen av en utbildning som näringslivet formar, säger Marie Hållander.
Näringslivet är redan en del av många gymnasieskolors utbildningar. Det finns samarbeten med företag för lärlingsplatser och många yrkesutbildningar får besök av yrkesverksamma. Marie Hållander tycker att det är viktigt att arbetsmarknaden i viss utsträckning är del av utbildningen, men att det i så fall måste vägas upp på andra sätt. Att den goda, fogliga arbetaren också behöver förankring i bland annat fackförbundens arbete.
– Bildning och kunskap är det som ska vara drivande faktorer, arbetsmarknaden är ett perspektiv men det är också fackförbunden. De kan bidra med kunskap om historia och om rättigheter i det kollektiva. Det är viktigt, säger hon.
Arbetarrörelsen har historiskt sett varit en viktig aktör i att lyfta den demokratiskt grundade bildningen. Som kontrast till en skola som missgynnat arbetarklassen har fackförbund och organisationer från arbetarrörelsen grundat folkhögskolor, studiecirklar och kvällskurser för att sprida lärandet, läsandet och bildningen.
– Vi pratar inte om bildning, utan om folkbildning. För vi menar att alla människor har rätt till kunskap och bildning utifrån sina egna förutsättningar och behov av att få växa som människa, säger Ewa Lantz, tillförordnad förbundssekreterare för ABF, Arbetarnas bildningsförbund.
Hon lyfter hur bildning, eller folkbildning, handlar mindre om kunskap och information, och mer om reflektion och samtal som en viktig väg till kunskapen. Det är viktigt att påpeka att folkbildningen till skillnad från skolan inte är styrd av läroplaner, menar hon, men när det kommer till bildningsbegreppet finns viktiga aspekter som borde vara mer framträdande i skolpolitiken.
– Reflekterande och tänkande människor skapar ett bättre samhälle. Samtidigt som jag förstår att vi behöver utbilda oss för att i framtiden få ett jobb. Men när man tar bort estetiska ämnen gör man barn och unga en jätteotjänst. I handens kraft finns tankens kraft.
