Efter att dåvarande presidenten Evo Morales tvingats bort i en statskupp i oktober 2019 tvingades många inom det tidigare bolivianska regeringspartiet Movimiento Al Socialismo (MAS) erkänna att den tidigare presidentens vägran att kliva åt sidan var ett avgörande misstag. I dag är det mycket möjligt att många i högerblocket tänker samma sak om den nuvarande presidenten, Jeanine Añez.
Den platinablonda, frireligiösa politikern var ganska okänd utanför sin hembygd när hon från posten som parlamentets andra vice talman puttades in i rollen som president för att ge maktskiftet efter kuppen något som liknade en grundlagsenlig gång. Hennes “övergångsregering” började dock snabbt ta långsiktiga beslut om ekonomi och utrikespolitik och hon bröt sitt tidigare löfte om att inte själv kandidera till nästa mandatperiod. Pandemin gav henne en ursäkt att skjuta upp valet som skulle ha hållits i maj på obestämd tid och ge sig själv extraordinära befogenheter.
Men i tankesmedjan CELAG:s opinionsundersökning i juli var 60 procent av de tillfrågade mer eller mindre missnöjda med Añez-regeringens hantering av pandemin, jämfört med 39 procent som var nöjda. Vad gäller om ekonomin var andelen missnöjda mer än dubbelt så hög (65 procent) som de nöjda (31 procent). Att Añez och flera ministrar nu också själva smittats av Covid-19 har knappast hjälpt. Mer uppseendeväckande är att enligt samma undersökning skulle MAS kandidat Luis Arce Catacora vinna i första omgången med 42 procent mot den starkaste motkandidaten Carlos Mesas 26 om det var val i dag. En direkt vinst i första omgången kräver att man får över 40 procent och har minst 10 procents marginal till tvåan.
David Choquehuanca var utrikesminister under nästan hela Morales tid och är nu MAS-kandidaten Arce Catacoras vicepresidentkandidat.
– Internationella studier har redan visat att vi vann valet i oktober utan fusk. Vi kommer att vinna igen och återuppta förändringsprocessen. Landet kan inte ledas genom en kris av en regering som saknar auktoritet och legitimitet, säger han till Flamman.
En generation unga som levt större delen av sitt liv under MAS styre förväntade sig uppriktigt att revolten i oktober skulle göra slut inte bara på Evo Morales, utan också på korruptionen och myglet inom politiken. Många är djupt besvikna över Añez brott mot löftet att inte kandidera. Det faktum att protestledarna Fernando Camacho och Marco Pumari gjort likadant och meddelat att de ställer upp som presidentkandidater strider också mot tidigare löften. Därtill kommer nya korruptionsskandaler. Den värsta är inköpet av respiratorer till över tio gångers överpris, något som har lett till att den tidigare hälsoministern fängslats. För unga idealistiska aktivister är det en besvikelse att se att politikens smutsigare sidor förblivit de samma efter maktskiftet. Añez har stulit rampljuset från starkare kandidater som Carlos Mesa, Morales närmaste rival i oktober förra året. Men efter att ha hamnat i händelsernas centrum har hon gjort fiasko.
Samtidigt blir det knappast enkelt att vinna tillbaka de 20 till 25 procent av väljarna som övergett MAS sedan förra årtiondets början.
– Vårt löfte till folket är en regering för nationell försoning, för dialog med alla sektorer, även de kritiska. Vi måste erkänna att vi också begått misstag och korrigera dem, ta kampen mot korruptionen och narkotikasmugglingen på större allvar. Evo själv har medgett att det var ett misstag att insistera på honom som kandidat, säger David Choquehuanca.
Vad gäller om ekonomin var andelen missnöjda mer än dubbelt så hög (65 procent) som de nöjda (31 procent).
Det som verkligen kan svänga en opinion är vanligen konkreta problem i människors vardag. Officiellt har Bolivia hittills bara strax över 2 000 döda i Covid-19, men bilderna från delar av landet är mer dramatiska än vad siffrorna visar: för två veckor sedan plockade polisen upp över 400 döda som inte kunnat begravas från gatorna på bara fem dagar, och i en del städer har sjukhusen fullständigt lamslagits. Det kan tyda på att den offentliga statistiken är bristfällig, eller på att landets sjukvårdssystem är så svagt att det inte klarar ens en liten extrabelastning.
– Karantänen skulle vara för att vinna tid för att förstärka sjukvården, men ingenting har gjorts. Respiratorerna är bara ett exempel, alla pengar som påstås ha satsats mot viruset försvinner utan transparens och utan synbara resultat, säger David Choquehuanca.
Han medger att Bolivia inte heller tidigare hade något välfungerande vårdsystem: trots 13 års regeringsinnehav påbörjade MAS först under de allra sista åren vid makten införandet av en allmän sjukförsäkring.
– Men den koloniala staten byggdes upp under 500 år, den nyliberala staten under 50 år; det tar tid att förändra systemet. När vi kom till makten fanns det många krav att möta. Reformen av sjukvården mötte mycket motstånd inifrån staten. Det blev en uppgift som vi lämnade oavslutad, en skuld till folket.
“– Vårt löfte till folket är en regering för nationell försoning, för dialog med alla sektorer, även de kritiska.”
Ekonomin ser inte mycket bättre ut än hälsoläget. Under det senaste halvåret har den nya regeringen fått lån från Internationella Valutafonden på fyra miljarder dollar som gått till att betala löner och andra löpande utgifter. Man har också sökt ytterligare lån för sju miljarder dollar, vilket tillsammans skulle innebära nära en fördubbling av Bolivias utlandsskuld – även om landets situation är långt bättre än till exempel Argentinas och Ecuadors som båda tvingats ställa in betalningar.
I den ekonomiska modell som levererade tillväxt under MAS regeringstid var det den informella sektorn som sög upp arbetskraften – där återfinns runt två tredjedelar av alla arbeten. Många kunde till och med göra en klassresa ståendes bakom ett marknadsstånd. Men när coronakarantänen inleddes stod dessa arbetare plötsligt helt utan trygghet.
Som många andra länder i regionen betalar Bolivia ut olika varianter av nödinkomst, bland annat runt 500 kronor per barn till fattiga barnfamiljer. Men summan är inte bara otillräcklig – många familjer har inte ens sina ID-handlingar, folkbokföringsadress och andra dokument i tillräcklig ordning för att få ut pengarna. Andra har inte förstått hur de ska gå till väga. Añez-regeringen ”avslöjade en okunnighet om hur verkligheten i landet ser ut på marknivå”, skriver tidskriften Nueva Sociedad.
Med alla dessa motgångar i åtanke är det inte svårt att se logiken i den internationella arresteringsordern mot Evo Morales som regeringen låtit utfärda. Han står anklagad för att ha organiserat vägblockader mot städerna efter kuppen – ironiskt nog, med tanke på att protesterna som ledde fram till Morales fall också till stor del bestod av våldsamma vägblockader.
– Rättssystemet har använts som politiskt vapen här, precis som i Brasilien, Ecuador, Argentina och andra länder, säger David Choquehuanca.
Men de gångna månaderna har bara visat att anklagelserna tycks vara grundlösa: inga bevis har presenterats. Ordern kan dock också vara inledningen till en mer drastisk manöver. Många fler MAS-profiler har gripits, åtalats eller utreds för olika anklagelser. Flera politiker har krävt att MAS ska förbjudas som parti. Valet den 6 september utlystes först efter hårda påtryckningar från såväl MAS som den fackliga centralorganisationen COB samt en del av Añez tidigare allierade, bland annat Carlos Mesa. Men förra veckan meddelades plötsligt att valet kommer att skjutas upp till den 18 oktober. Det är alltså fortfarande långtifrån säkert att det ens blir ett val. Men David Choquehuanca tror att det folkliga trycket är för stort för att det ska gå att undvika.
– Det finns en risk att valet ställs in eller att vår kandidatur ogiltigförklaras, trots att det saknas all laglig grund för det. Det som står i vägen är att folket vill ha val, det visar alla opinionsundersökningar. Inte bara de som stödjer MAS, utan en stor majoritet vill ha val, trots pandemin, för att äntligen få en riktig regering, en regering med ett verkligt mandat från folket.
