Utrikes 29 augusti, 2020

Uppror utan motstycke

Demonstrationerna i Belarus jämförs ofta med olika ”färgrevolutioner” i Östeuropa. Men snarare än en vilja att frigöra sig från en ”kommunistisk diktatur” beror de historiskt stora protesterna på regeringens allt mer anti­sociala höger­politik. Oppositionens program lämnar dock mycket i övrigt att önska.

Det var bara en tidsfråga innan situationen i Belarus skulle spåra ur. Hur länge kan ”Europas sista diktatur” förväntas överleva när färg­revolutionerna står som spön i backen runtomkring landet? Under de gångna veckornas tumult har det föga för­vånande varit populärt att dra paralleller till Majdan-­revolutionen i Ukraina 2014 och andra liknande maktskiften i de forna sovjetiska satellitstaterna. Vissa talar redan om ”Belomajdan”. Andra har spekulerat i huruvida ett fredligt maktöverlämnande av den typ som ägde rum i Armenien 2018 är möjligt. Men alla sådana jämförelser riskerar att överskyla de unika förhållanden som råder i Belarus.

Sedan han vann det första fria valet i landet 1994 har Aleksandr Lukasjenko lyckats behålla makten genom att upprätthålla en relativt hög välfärdsnivå. Till skillnad från grannländerna genomfördes aldrig några ny­liberala stålbad i Belarus efter Sovjet­unionens fall. Industrier behölls i stor utsträckning i offentlig ägo och sociala försäkringssystem skyddades från alltför djupa nedskärningar. I stället för avregleringar och privatiseringar utlovade regeringen ständiga och stora löneökningar, vilket också infriades under det första årtiondet.

Detta har gjort det möjligt för Lukasjenko att utmåla sig som en garant för kontinuitet med Sovjetunionen och spela på nostalgin över det sovjetiska arvet. Ett exempel på detta är det faktum att landet i en folkomröstning 1995 valde att återinföra den röd-gröna flaggan som användes under landets tid som sovjetrepublik, dock utan hammaren och skäran, i stället för den försovjetiska röd-vita fanan som i dag har blivit oppositionsrörelsens symbol. Enligt sociologen och Östeuropa-­experten Nelly Bekus motsatte sig Lukasjenko länge att lyfta fram den specifikt belarusiska identiteten och framhöll i stället den sovjetiska epoken som en milstolpe på landets väg mot att bli en modern och utvecklad nation. Det faktum att minoritets­språket belarusiska endast talas av omkring 30 procent av landets befolkning har bidragit till att göra denna strategi framgångsrik. Men på senare tid har det pseudosovjetiska nationsprojektet börjat knaka i fogarna.

Majdan-revolten i Ukraina 2014 fick för första gången regeringen i Minsk att börja ifråga­sätta sin strategi. I stället för att låta oppositionen ensamma göra anspråk på landets etnisk-­nationella särdrag och utmåla sig som försvarare av nationens suveränitet började Lukasjenko omfamna delar av den belarusiska identiteten. Bland annat började han hålla tal på belarusiska medan det historiska arvet efter det litauiska storfursten­dömet och traditionella fenomen som belarusiska broderier blev delar av den officiella propagandan. På så sätt har presidenten försökt förebygga en upprepning av Ukrainakrisen, där den etniska splittringen ledde till inbördeskrig. Denna ”mjuka belarusifiering” tycks dock inte ha hindrat de pågående protesterna från att anta historiskt stora proportioner.

Demonstrationer mot riggade presidentval förekommer regelbundet i landet. Det som har gjort de gångna veckornas protester ojämförligt stora och långlivade är framförallt förändringar i regeringens egen ekonomiska politik. Sedan början av 2000-talet har den belarusiska ekonomin utvecklats allt sämre, vilket har fått regeringen att skära ned i de välfärdssystem som länge har garanterat Lukasjenko ett relativt brett folkligt stöd. 2004 infördes möjligheten att teckna individuella anställningskontrakt utanför kollektivavtalen. Militärtjänstgöring, mamma­ledighet och högre studier har slutat tas med i beräkningen av pensionen, samtidigt som pensionsåldern har höjts. Dessutom har löneökningspolitiken gett vika för en åtstramad penningpolitik, enligt Internationella Valutafondens recept. Från en snitt­ökning på 30 procent om året i början av millenniet, och en topp på över 110 procent 2012, ligger löneökningstakten i dag på omkring 15 procent. Det är inte mycket högre än bottennivån på dryga fem procent som nåddes efter finanskrisen 2008. Samtidigt har priserna fortsatt öka, vilket innebär att reallönerna stundtals har fallit.

Den symboliskt mest laddade av dessa reformer berör arbetslösa. Den jämförelsevis stora offentliga sektorn i Belarus har i princip garanterat full sysselsättning sedan 1990-talet. Sedan rekordet på fyra procent 1996 har arbetslösheten stadigt sjunkit till dagens historiskt låga 0,20 procent (dessa siffror är dock baserade på den opålitliga officiella statistiken – de inofficiella siffrorna är sannolikt långt högre). Men efter en relativ ökning till en procent 2015 införde regeringen den ökända ”arbetslöshetsskatten”, en särskild skatt på arbetslösa som brännmärktes som ”sociala parasiter”. Lagen avskaffades något år senare efter omfattande protester, men skadan var redan skedd.

I årets val var oppositionen mer framgångsrik än någonsin tidigare just därför att de ifrågasatte glappet mellan den allt lägre och allt mer prekära levnadsstandarden för många belarusier och statspropagandans glada löften om sociala framsteg. Till detta kommer Lukasjenkos nonchalanta ledarstil och avfärdande av corona­viruset, något som ytterligare har spätt på missnöjet.

Konsekvensen var att helt andra segment anslöt sig till protesterna än vad som skett tidigare eller i liknande grannländer. Efter att först ha dominerats av ungdomar och demokrati­aktivister anslöt sig efter en dryg veckas protester även arbetare vid flera av landets viktigaste fabriker till rörelsen. Dessa hör i stor utsträckning till Lukasjenkos kärnväljare, något som tydligt illustrerades när han vid ett besök vid en fabrik i förra veckan möttes av häcklande rop och krav på att han avgår. Hotet om strejker, och rentav en generalstrejk, utgör ett långt mycket större problem för regeringen än den harmlösa ”handklappsrevolution” som utbröt efter valet 2010.

Enligt den ukrainske sociologen Volodymyr Isjtjenko gör detta protest­rörelsen i Belarus unik. I en analys som först publicerades på Facebook beskriver han aktiviteten vid fabrikerna som ”verkligen utan motstycke i post­sovjetiska regimkritiska protester och revolutioner”. Till skillnad från våldsamma demonstrationer är regeringen sårbar för strejker, något som enligt Isjtjenko sannolikt bidrog till att regeringen övergick från repression till avspänning i sin hantering av protesterna för två veckor sedan.

Men arbetarnas politiska aktivitet är fortfarande långt ifrån intensiv nog att kunna fälla regeringen. Enligt Isjtjenko rör det sig inte ens om strejker i strikt mening, utan snarare om upprop, möten med ledningen och massmöten på fabriksgårdarna. Bara vid ett fåtal fabriker har arbetet helt upphört, som vid Minsk Tractor Works där ett hundratal arbetare marscherade till parlamentet.

Än så länge har inga tydliga socio­ekonomiska krav utkristalliserats, även om slogans som ”vi är arbetare, inte får” har hörts. I stället upprepas främst samma politiska krav som den liberala oppositionen runt presidentkandidaten Svetlana Tichanovskaja har gjort till sina: fria val och frisläppande av politiska fångar. Samtidigt är de största fackföreningarna lojala med regeringen. Få oberoende fackföreningar har sannolikt strejkkassor som skulle räcka för en ihållande strejk som kan utmana regeringen, inte minst som det utländska stödet främst riktar sig till den liberala oppositionen.

Till saken hör att det är svårt att veta hur stort stödet för de båda sidorna är. Oppositionens påstående att Lukasjenko bara skulle ha tre procents stöd är överdrivet. I flera städer har demonstrationer till stöd för regeringen hållits och i Minsk drog en sådan enligt oppositionella journalister över 30 000 människor. Samtidigt går det inte att veta vem som egentligen vann valet den 9 augusti. Enligt Isjtjenko var valet utan tvivel riggat, men ingen kan bevisa att Lukasjenko förlorade det heller. Enligt siffror baserade på vallokalsprotokoll fick Tichanovskaja mellan 30 och 60 procents röster, vilket innebär att det inte går att utse en vinnare.
Vad gäller vänstern är den enligt Volodymyr Isjtjenko, som alltid i liknande situationer, splittrad.
– Kommunistpartiet har alltid varit för Lukasjenko och hjälper nu att organisera massmöten till stöd för honom. Det finns också ett litet parti kallat Rättvis värld som stödjer protesterna men jag tror inte att de spelar en viktig roll. Marxistiska cirklar som är kritiska till regeringen finns men de är också skeptiska till den national-­liberala oppositionen. Initiativ har tagits för att strejkerna ska anamma fler vänsterkrav men jag är skeptisk till att det kommer ske, säger han till Flamman.

I själva verket är huvuddelen av den belarusiska oppositionen långt ifrån några arbetaragitatorer. De inledningsvis decentraliserade protesterna har börjat strukturera sig runt organisationen kring Tichanovskaja och hennes fängslade make. Denna rörelse saknar måhända inte lika mycket folklig förankring som den ukrainska oppositionen gjorde – ”miljonärer som representerar miljardärer” enligt Isjtjenko – men den består knappast heller av några vänstertribuner.

I Tichanovskajas nytillsatta ”övergångsråd” – varav två greps i måndags efter att ha deltagit i en demonstration i Minsk – finns välkända och relativt harmlösa belarusiska profiler som den Nobelprisbelönade författaren Svetlana Aleksijevitj, men också en uppsjö partier, ideella organisationer och figurer med mer eller mindre dubiösa nationalistiska och nyliberala program. Oppositionen har länge tigit om sina politiska planer, men i ett dokument som sedermera har raderats från Tichanovskajas hemsida får man en viss inblick i dem: bland annat ska i princip alla statligt ägda företag utom vissa lönsamma fabriker privatiseras, ryska ska förlora status som officiellt språk och landet ska lämna alla samarbetsorganisationer med Ryssland, inklusive religiösa och kulturella.
– Hela programmet är som hämtat från Ukraina efter 2014, trots att situationen i Belarus är väldigt annorlunda, säger Volodymyr Isjtjenko.
Risken att erövringen av politiska rättigheter i Belarus kommer att ske till priset av förlorade ekonomiska sådana är överhängande.

En likhet mellan Belarus och andra liknande länder är dock att kampen i slutändan lär avgöras utifrån. Ryssland och Väst, i första hand representerat av EU, har båda hittills intagit långt mer tillbakadragna roller än vad fallet var i Ukraina 2014. Vladimir Putin stödjer än så länge Lukasjenko även om han hittills har avslagit dennes begäran att undsätta honom militärt. Enligt Volodymyr Isjtjenko talar två faktorer för att Ryssland kommer att fortsätta på det spåret.

För det första valde Ryssland att inte inleda en fullskalig ockupation av östra Ukraina och Krim när man skulle skydda den rysktalande minoriteten i landet. Och eftersom Belarus är ett större land än de rysktalande delarna av Ukraina skulle en ockupation innebära ännu större kostnader. För det andra gör avsaknaden av en tydlig etnisk-identitär splittring i Belarus att det är svårare för Ryssland att hävda att man skyddar en rysktalande minoritet från en annan folkgrupps förtryck. I ryska ögon utgör nämligen hela det belarusiska folket en del av deras eget folk:
”Om det i Ukraina var legitimt att ’rädda’ ’vår’ ’rysktalande befolkning’ från främmande ’Banderoviter’ (Stepan Bandera, ukrainsk nationalhjälte och nazistisk kollaboratör, reds. anm.), är hela befolkningen i Belarus ’vår’, inte bara en del av den”, skriver Isjtjenko.

Därför kommer det ryska folket ha svårare att acceptera att man stödjer en regering som misshandlar ”deras” folk. Av denna anledning tror Isjtjenko att Ryssland kommer nöja sig med att stödja Minsk bakom kulisserna. Om Lukasjenko skulle förlora kontrollen kan det till och med innebära att Ryssland accepterar ett maktskifte, förutsatt att de själva får agera medlare och leda processen.

Samtidigt har EU också intagit en försiktig position. Förra veckan kom man överens om att införa sanktioner mot regeringen och att inte erkänna valresultatet.
– Sanktionerna är väldigt milda och riktar sig bara mot en kort lista personer som de tror är skyldiga till valfusket och våldet. De uppmanar inte ens till omval. De erkänner inte heller Tichanovskaja som landets legitima president, till skillnad från i Venezuela (Juan Guaidó, reds. anm.) Det ser snarare ut som ett försök att rädda ansiktet eftersom det skulle bli ett ramaskri om de ignorerade det hela, säger Volodymyr Isjtjenko.

Vem som vinner dragkampen om Belarus är långtifrån avgjort. Hittills har inga högt uppsatta befattningshavare inom polisen och militären hoppat av; endast några polisofficerare, journalister och lägre tjänstemän har gått över till oppositionen. Det faktum att de första nätternas polisvåld bara bidrog till att spä på protesterna tycks ha fått regeringen att anta en dialog­baserad strategi, något som enligt Isjtjenko skulle kunna bidra till att vinna tid för Lukasjenko.

Samtidigt verkar inga förutsättningar finnas för ett väpnat uppror av den typ som ägde rum i Ukraina. Användningen av improviserade brandbomber, barrikader eller något som liknar paramilitära grupper har hittills varit sällsynt.

I alla händelser är det faktum att både oppositionen och polisen tycks ha övergått till fredliga medel välkommet för Belarus befolkning. Men om vänstern inte lyckas rikta om oppositionen mot sina egna mål lär det bara vara ett fåtal som kommer att gynnas ekonomiskt av ett regimskifte, fredligt eller ej.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)