Biträdande rikspolischefen Mats Löfving blev i söndags intervjuad i SVT:s Agenda. Löfving har utgjort huvudpersonen i en nationell debatt om kriminella klaner som drog igång efter det att han deltog i Ekots lördagsintervju för nästan två veckor sedan. I den presenterade Löfving information om att det finns omkring 40 kriminella klaner i Sverige som kommit till Sverige med ambitionen att begå brott, och att de uppfostrar sina barn att göra detsamma.

I Agenda-intervjun får Löfving frågan om det var att skapa en diskussion om etnicitet och brott som var syftet med att berätta om klanerna. På det svarar Löfving att han ”ville öppna den här dörren för en redig diskussion”. Detta är inget nytt. Löfving påpekar att polisledningen gjorde samma sak 2015 när de ”öppnade dörren” för att prata om no-go-zoner och särskilt utsatta områden.

Polisledningen har alltså satt sig ned och enats om att de vill förändra samhällsdebatten.

Man kan tycka att det är deras fulla rätt, i egenskap av samhällsaktör som ska ha medborgarnyttan främst för ögonen. Men det gör också att såväl medborgare som journalister och politiker måste förhålla sig till polisen som en debattaktör. Ett slags opinionsbildare som gör utspel för att styra var politiker lägger statens resurser, och inte som en myndighet som bara berättar vad de vet när de får frågor.

Det innebär att man inte bara måste förhålla sig kritisk till sakinnehållet, utan också ställa frågan vad polisen hoppas uppnå. Hur hänger beskrivningen av verkligheten håller ihop med önskemål om ökade befogenheter eller resurser? Här måste polisens önskemål granskas och prövas lika hårt som vilken myndighet som helst.