Förra veckan presenterade Moderaterna sitt kriminalpolitiska tiopunktsprogram, med stort medialt genomslag som följd. Reaktionerna blev högljudda i både anhängar- och motståndarläger. En succé med andra ord. Dock väcker utspelet en rad frågor om hur det egentligen är ställt med det liberalkonservativa partiet, och om den nyauktoritära vägen verkligen är särskilt lyckad. För framgångsrik är den inte.

Trots flitig och välfinansierad opinionsbildning och styv nykonservativ kuling ligger partiet endast en procentenhet över senaste valresultatet med 20,9 procent. Man befinner sig inte ens i närheten av de 30 procent man lyckades nå under Reinfeldt, och ännu längre från de nära 40 procent som uppnåddes under fornstora dagar. Sedan förra valet har man trampat runt vid 20 procentsstrecket, vilket är förvånande med tanke på hur ”on trend” man ändå är.

Att framgångarna konsekvent uteblir kan endast förklaras med bristande kompetens.

Till skillnad från den aura av framgång och handlingskraft som i synnerhet borgerliga politiker ofta excellerar i att utstråla, lyser den politiska styrkan med sin frånvaro. Innehållet i det kriminalpolitiska programmet kan som mildast sammanfattas som ett postmodernt mischmasch. Det får sin kraft enbart utifrån signalvärden och mediegenomslag. Här finns varken snabba eller genomförbara lösningar på problemen – flera av punkterna skulle ta två mandatperioder att genomföra och erbjuder därmed ingen lösning i nuet. Innehållet är också av sådan natur att det inte är givet hur lagrådet, den tyngsta remissinstansen i dessa frågor, skulle ställa sig till det. Det vore inte första gången Moderaterna under Kristersson fick bakläxa i så fall.

Trots flitig och väl­finansierad opinions­bildning och styv nykonservativ kuling ligger Moderaterna endast en procent­enhet över senaste valresultatet med 20,9 procent.

Det samlade intrycket är därför att programmet huvudsakligen utgör ren och medveten marknadsföring, snarare än fungerande och genomförbara förslag. Kritiken har heller inte uteblivit.

I en av punkterna föreslås polisen ges möjlighet att tvångsplacera barn, efter åklagarbeslut. Detta är en fråga för Socialtjänsten. Tvångsomhändertagande av barn är inte ett straff som erkänns inom svensk rätt, och åklagare besitter inte den kompetens som krävs för den typen av tvångsåtgärder. Att flytta beslutsrätten borgar inte för kvalitet i besluten, särskilt inte som LVU (Lagen om vård av unga) är en lag med syfte att skydda barnen – inte att straffa föräldrarna.

I en annan punkt vill man kunna utvisa utländska medborgare som misstänks tillhöra kriminella gäng, innan de begått eller dömts för brott. För den auktoritärt sinnade låter det måhända som en bekväm och fiffig lösning. Men förslaget innebär bland annat att den som är misstänkt inte får veta vad staten anför mot en, och det finns heller ingen möjlighet att försvara sig mot anklagelserna.

En annan fråga är vem som ska avgöra vem som är gängkriminell. I Sverige sker detta i domstol efter en rättsprocess. Det är så en rättsstat fungerar.

Hos Moderaterna är viljan att visa handlingskraft stor men förslag som saknar reell möjlighet att genomföras vittnar snarare om motsatsen. Här ligger också Moderaternas verkliga problem. Den konservativa idékris som präglar många västländer i dag har resulterat i kompetensflykt, urholkad politikutveckling samt bristande visioner för vad ett konservativt eller liberalkonservativt samhälle innebär.

Man befinner sig ljusår från Thatcher-erans glada energi och förmåga att attrahera starka politiska talanger. I stället förefaller partiet tyngas ned av mediokra twittrande representanter såsom Lars Beckman, som antingen gör sig medvetet dum eller faktiskt bottnar i den grunda förståelse av tingens ordning som hans konto uppvisar. Eller så präglas partiet av unga förmågor som främst före­faller intresserade av att försöka använda sociala medier för att göra snabbkarriär inom partiet. Resultatet är en ren tomtefest.

Det är också förfärande att ser hur gränsdragningen mot Sverige­demokraterna kommit suddas ut mer och mer. Den trygga rättsstat och den rediga konservativa ordning man ändå har att falla tillbaka på som stolt moderat tradition är ingenting man lyckas förmedla till väljarna. I stället får vi utspel efter utspel av trams, och ogenerat fiske i allt grumligare vatten.

Det är Moderaternas smala lycka att socialdemokratins identitetskris och den bredare vänsterns kroniska depression och håglöshet pågår samtidigt. Men att Moderaterna inte lyckas förvalta den konservativa vågen bättre kan enbart ses som ett misslyckande.