Jensen och mjukisbyxan. Nej, det är inte titeln på en dansk fars – det är vad som åsamkade den senaste skamsköljningen över att vi tillåter friskolekoncerner som Jensen att existera i det svenska samhället.
En Jensen-grundskola i Göteborg har infört klädkod för sina elever, rapporterade Göteborgs-Posten i veckan (28/9). Klädkoden har sammanfattats med att mjukisbyxor och midjeväskor inte ses som önskvärda.
Till Sveriges radio (29/9) säger Mats Rosén, grundskolechef på Jensen, att beslutet syftar till att eleverna ska fokusera på studier och på att nå högre resultat – inte på kläder och andra attribut. Samt att ”vissa kläder och stilar kan kopplas till olika gängbildningar och en machokultur”.
I debatten som uppstått kring Jensens agerande har frågan om skoluniform lyfts. Det är en intressant diskussion som jag personligen inte helt vill avfärda, men det är inte om kläder den här frågan handlar. Att införa en klädkod är ett effektivt sätt att kommunicera med skolans kunder, alltså elevernas föräldrar, om vad för skola Jensens grundskola vill vara och vilka elever som är välkomna, och kanske viktigare: vilka som inte är det.
I ett brev till föräldrarna har rektorn på Jensens grundskola, Sebastian Nyrén Vanneryr, enligt GP skrivit att skolan har gått från att 90 procent av eleverna kommer från ”socialt utsatta områden” till att 90 procent kommer från närområdet i centrala Göteborg. Enligt GP kallas arbetet på skolan för ”Resan mot toppen”.
Detta är i sig inget nytt. Friskolor vill ha elever som inte kostar, som har engagerade föräldrar som kan hjälpa eleverna hemma och därmed ta mindre resurser i anspråk – allt för att göra rejäla vinster på våra skattepengar.
Än så länge har staten inte möjlighet att expropriera och överta hela friskolekoncerner. Fram till dess gör Jensens skolor bäst i att komma ihåg att de finns till för skolbarnens skull och inte tvärtom.
