Under våren var det många som befarade att corona­pandemin skulle leda till ekonomisk kris runt om i landets kommuner. En nedstängd världsekonomi och skenande arbetslöshet skulle leda till kraftigt minskade skatteintäkter för redan hårt pressade kommuner. Ett halvår senare har bilden förändrats radikalt. Statsbidragen har höjts flera gånger under året, staten har tagit ansvar för sjuklönekostnader och andra corona-relaterade utgifter, och permitteringsstöd till företag och andra insatser har gjort att inkomsterna och därmed kommunernas skatteintäkter inte fallit så mycket som de annars skulle ha gjort.

Summa summarum innebär allt detta att det den svenska kommunsektorn går med överskott, mitt i lågkonjunkturen – kanske det största någonsin. I september bedömde Sveriges kommuner och landsting (SKR) att kommunernas samlade överskott kan bli svindlande 50 miljarder kronor i år. Det borde vara strålande nyheter för alla som arbetar i eller på något sätt tar del av den svenska välfärden. Och det borde väl definitivt innebära att nedskärningarna definitivt har stoppats, eller åtminstone pausats tills vidare?

Nja. Faktum är att en snabb titt på nyhetsflödet visar att inte mycket har förändrats. Det är fortfarande besparingspaket, ”effektiviseringar” och underskott som måste hämtas in i diverse nämnder som gäller, nästan överallt. De stora överskotten kan därmed bli ett pedagogiskt problem för kommunpolitiker runt om i landet, som reportern Måns Wikstrand påpekat i en analys i SKR:s tidning Dagens Samhälle.

Hur ska politikerna förklara för kommuninvånarna att de fortsätter skära ned samtidigt som kommunen visar ett stort plusresultat vid årets slut? Nästa år uppstår ett liknande problem, i synnerhet för socialdemokratiska kommunpolitiker. Hur ska de förklara att det inte blir någon ”sjujäkla satsning” på välfärden i just deras kommun, när Stefan Löfven lovat en sådan?

Det som är ett pedagogiskt problem för kommunala makthavare är dock en möjlighet för oss som vill ha en ärligare diskussion om välfärdens ekonomiska förutsättningar. Svaret på varför kommuner fortsätter att skära ned är nämligen enkelt: kommunerna vet att staten snart kommer att dra åt pengakranen igen.

Tillfälliga tillskott under en pandemi är just tillfälliga tillskott, och redan nu pratar politiker och ekonomiska kommentatorer om de besparingar som kommer att krävas för att betala av de skulder som staten nu drar på sig. En kommun som anställer fler undersköterskor och barnskötare eller genomför en verklig satsning på förbättrade villkor tar däremot på sig en permanent utgiftsökning. Och det är något få kommunpolitiker kommer att våga göra så länge en återgång till samma slags åtstramningspolitik uppfattas som självklar även efter coronakrisen.

Att regeringen skjuter till 25 miljarder extra till välfärden nästa år måste dessutom ställas mot det faktum att man samtidigt genomför skattesänkningar på 30 miljarder. Det förra är ett tillskott som snabbt äts upp av kostnadsutvecklingen. Det senare representerar en permanent sänkt inkomst för staten och därmed mindre pengar till välfärden kommande år.

Satsningar som verkligen gör skillnad – påtagligt minskade barngrupper på landets förskolor, lönelyft för undersköterskor och meningsfulla satsningar på förbättrad arbetsmiljö i hemtjänsten – kräver årliga tillskott på tiotals miljarder och en målmedveten och tydlig satsning på den gemensamma välfärden framför nya skattesänkningar. Men det kräver också långsiktighet. Att indexera de generella statsbidragen så att de automatiskt räknas upp i takt med kostnadsutvecklingen borde vara självklart, även om det innebär att den sittande regeringen inte får nöjet att presentera någon årlig ”satsning” som inte ens täcker löne­ökningarna.

På ett större plan måste vi lämna den i dag förhärskande vulgärkeynesianismen bakom oss och åter göra full sysselsättning till ett centralt mål för den ekonomiska politiken. Snarare än att ”spara i ”ladorna” för att halvhjärtat kompensera kommuner för uteblivna skatteintäkter i en ekonomisk kris borde statens uppgift vara att upprätthålla full sysselsättning och därmed stabilitet i kommunernas ekonomi.