Sveriges arbetslöshet är bland EU:s högsta och har ökat ytterligare under coronakrisen. Det drabbar särskilt utrikesfödda och funktionsnedsatta. Samtidigt har alla andra EU-länder ökat sin statsskuld mer än Sverige när de investerat sig ur pandemin och skapat fler jobb. Varför trampar svenska politiker på den ekonomiska bromsen när resten av världen gasar?

Det är i början av augusti och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) är nöjd. Hon kallar till presskonferens och sätter sin egen rubrik.

– Framtiden på svensk arbetsmarknad är ljus.

Hon berättar om industriella nyinvesteringar i norr, lyfta pandemirestriktioner och optimistiska prognoser bland svenska företagare. Fler vill anställa. Jobben är på väg tillbaka.

– Det finns i dag, tisdag, 86 000 lediga jobb att söka.

Vad hon inte berättar är att Sverige har historiskt hög arbetslöshet och hade det redan innan coronapandemin. Att det inom EU bara är tre krisekonomier – Grekland, Spanien och Italien – som lyckas sämre. Att utrikes födda, funktionsnedsatta och andra redan utsatta grupper drabbas hårdast av situationen. Och att hennes föregångare inom partiet hade betraktat dagens arbetsmarknad som en katastrof.

Hon berättar inte heller att det har blivit så medan svenska staten sparat sig rik. Att vår statsskuld är bland Europas lägsta och att vi, trots de stora orden om förra årets svällande statliga coronabudgetar, också är det EU-land där statsskulden har ökat minst under pandemin. Pengarna som sparades till sådana här situationer ligger kvar i ladan. Varför då?

Enligt Max Jerneck, sociolog på Handelshögskolan i Stockholm, handlar det om stelnad politik och socialdemokratisk stolthet. Han forskar på hur statliga investeringar i klimatvänliga jobb kan gå till och pekar ut ett särskilt hinder för sådant jobbskapande: Sveriges omtalade så kallade ”finanspolitiska ramverk”.

– Jag gjorde en gång ett experiment och googlade fraserna ”finanspolitiska ramverket” och ”tjänat oss väl” tillsammans. Jag fick upp hur många resultat som helst. Det har blivit en obligatorisk klyscha. Hela Socialdemokraternas identitet är uppbyggt kring det, att de är bra på att hålla i statsfinanserna och kommer in och rensar upp efter borgarnas kaos, säger han till Flamman.

Den självbilden uppstod på 1990-talet. Efter en djup ekonomisk kris som hanterats av Carl Bildts borgerliga regering, och som bland annat lett till att statsskulden skjutit i höjden, vann Socialdemokraterna valet 1994. De inrättade det blocköverskridande finanspolitiska ramverket, tänkt som ett skydd mot framtida kriser. Det innehöll ett antal skarpa begränsningar av den offentliga ekonomin: Riksdagen ska besluta om ett strikt utgiftstak för statens budget, kommuner ska alltid gå plus och hela den offentliga ekonomin ska på så vis generera ett överskott – sparpengar – varje år. De går sedan till att betala av den redan låga statsskulden. 2019 bestämdes att den inte får överskrida 35 procent av BNP. Genomsnittet bland EU-länder före pandemin var 79 procent.

Hur hänger det ihop med arbetslöshet? Max Jernecks förklaring är att antalet arbetslösa i grunden inte avgörs av hur välutbildad, integrerad, svenskkunnig eller arbetsför befolkningen är, som det ofta påstås av politiker och ekonomer. Enligt honom beror det i stället på hur stor ekonomin är. Ju mer pengar en vanlig medborgare kan använda, desto fler varor och tjänster kan personen efterfråga, och när de sakerna behöver produceras uppstår arbetstillfällen. Det finanspolitiska ramverket skapar enligt Jerneck en motsatt situation – staten och kommunerna måste lägga undan mer pengar varje år, vilket gör att de måste dra ner på investeringar i infrastruktur, välfärd, industri och bidrag, vilket gör att färre människor anställs och de som står utan jobb får mindre pengar, vilket gör att människor kan efterfråga färre saker, att färre saker behöver produceras och att färre jobb då behöver utföras. Ekonomin stannar av och arbetslösheten ökar. Det finns helt enkelt för få jobb.

– Det är en ganska okontroversiell ståndpunkt att arbetslösheten förändras beroende på hur mycket pengar som är i omlopp. Men många i svensk offentlig debatt verkar inte vilja ta steget därifrån till att säga att staten därmed kan minska arbetslösheten genom att spendera mer pengar.

Jerneck säger att Sveriges hållning börjar sticka ut mer och mer. Inte minst jämfört med ett land som historiskt haft ett av världens största motstånd mot statliga investeringar – USA.

– Där finns en helt annan debatt om detta bland mainstreamekonomer och finansjournalister. President Biden twittrade häromdagen att det inte borde vara arbetslösa som konkurrerar om jobb, utan arbetsgivare som konkurrerar om arbetstagare. Det är en helt omvänd syn jämfört med hur vi har det i dag.

Dagens svenska situation leder i stället till att det ofta är många människor som tävlar om samma jobb. Arbetsgivarens valmöjligheter leder enligt Jerneck till att personer ur redan utsatta grupper – utrikesfödda, funktionsnedsatta och personer över 55 år – snabbt väljs bort, trots att de är fullt kapabla att utföra arbetet. I stället går jobbet till en högutbildad och ibland överkvalificerad person.

– Om ekonomin har en nivå av efterfrågan som bara tillåter att 90 procent jobbar kommer sannolikt de resterande 10 procenten vara de med lägst färdigheter, anknytning och kontaktnät. I dag är det många som tittar på den här gruppen och söker förklaringen till att de är arbetslösa hos dem själva – om vi förbättrar deras utbildning och kontaktnät kan de också få jobb. Till viss del kan det vara så. Men en höjd utbildningsnivå kan också leda till att arbetsgivaren fortfarande väljer den med högst utbildning, snarare än att anställa två utbildade personer. Det kan lika gärna vara så att arbetsgivare alltid ställer så höga krav de kan. Men om man höjer köpkraften i ekonomin och arbetsgivare måste börja konkurrera om anställda så kommer de sänka sina krav.

Med andra ord: om statens egna sparkrav lättades upp och finansminister Magdalena Andersson (S) nu började använda det ekonomiska investeringsutrymme som hon med egna ord har kallat ”sparande i ladorna” så skulle arbetslösheten, både under och efter coronapandemin, kunna minska drastiskt. Åtminstone om Jerneck har rätt . I stället fortsätter pengahögen i ladan att växa. Andersson och hennes regeringskollegor svarar ofta på frågor om arbetslöshet genom att i stället peka på nyinvesteringarna i förnybar energi och järnproduktion i norra Sverige, som beräknas skapa minst 10 000 nya jobb. Enligt Max Jerneck är det bra, men räcker inte hela vägen.

– Det kan säkert ge många jobb, men inte tillräckligt för att nå full sysselsättning. Det är helt rätt att satsa på sådana jobb, men man behöver göra mycket mer.

Flamman har sökt Magdalena Andersson.

Arbetslösheten i siffror

Inför valet 2014 lovade Stefan Löfven att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020. I dag har vi EU:s fjärde högsta. Under första kvartalet 2021 räknades 9 procent av befolkningen som arbetslös. Bland utrikes födda var samma siffra 20 procent. Arbetslösheten bland funktionsnedsatta var även den omkring 20 procent. Cirka 180 000 personer var långtidsarbetslösa.
När Statistiska centralbyrån (SCB) gör statistisk om arbetsmarknaden delar de först in den i två övergripande grupper: de som är del av arbetskraften och de som står utanför. De som aktivt söker jobb eller har jobbat minst en timme under mätveckan räknas som att de tillhör arbetskraften. I Sverige tillhör en ovanligt hög del av befolkningen arbetskraften, vilket regeringen ofta framhåller. Samtidigt är det också ovanligt många av dem, jämfört med i övriga EU-länder, som inte lyckas få tag på ett jobb. De räknas som arbetslösa. Personer som inte försökt söka jobb – hemmafruar, vissa studenter eller personer som helt enkelt gett upp – räknas alltså inte som en del av arbetskraften och därmed inte heller som arbetslösa.

Noa Söderberg Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Jonas Karlsson, Thea Holmlund, Marcus Wallin, Robert Armblad & Rikard Hjort Warlenius

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Gordana Malesevic

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Jacob Lundberg Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Rasmus Canbäck Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Redaktionen

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Jonas Elvander Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Rekordhög arbetslöshet – men staten är rik

Arbetslösheten i siffror

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Klassens minst populära

Den långa (åter)marschen

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Veckan som gått

Jonas Elvander: Goldman Sachs-miljonär dålig investering för Syriza

Arbetslösheten i siffror

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev