2015 hade inbördeskriget i Syrien rasat sedan flera år tillbaka. Terrororganisationen Islamiska staten, IS eller Daesh som vi lärde oss att skriva, växte. USA:s geopolitiska konflikter och Barack Obamas drönarprogram i Mellanöstern pekades av forskare ut som terrorsektens främsta rekryteringsverktyg. Attacker genomfördes i Europas centralorter Paris, Bryssel, Barcelona, Berlin och London, men drabbade också mer upplevt perifera delar av världen som Stockholm och Köpenhamn, Aden och Nairobi.

Majoriteten av de svenska riksdagspartierna riktade 2015 kritiken mot terroristernas värderingar. De hotade och ville förstöra vårt sätt att leva. Inte ett ord om krigsmakterna som skapat dem. Åtgärderna präglades av naiv ”feel-good-populism” i bemärkelsen en strikt militär lösning på terrorn som skakade Europa och världen. Mer övervakning och repression, mer av samma insatser som skapade IS, al-Qaida och den våldsamma motreaktion mot muslimer som syntes och syns runt om i Europa.

I september 2015 blev treårige Alan Kurdi och hans sörjande pappa kanske inte startskottet, men likväl symbolen för hur vi, de rika länderna i väst, för en stund återerövrade vår egen humanitet och medmänsklighet. I samband med att de syriska flyktingarna började komma till Sverige i större mängder uppstod också en våg av empati, spontana former av praktisk solidaritet sprungen ur en vilja att tillfredsställa mänskliga behov, bortom kapitalets eller statens direkta vilja. En erfarenhet av solidaritet som under en kort tid också ledde till att det ställdes politiska krav om något bättre, om ett rimligare sätt att lösa situationen på. Men eftersom krisberedskapen inte fanns och de ideella krafterna inte räckte till, blev situationen också långt ifrån hållbar – ojämn fördelning av behov ledde till mer av rädslans politik än något annat. Resultatet blev att Sverige lade sig på flyktingpolitikens lägstanivå, att Åsa Romson och Miljöpartiet maldes ned till ingenting och idén om att de redan orättvist fördelade resurserna ska ta slut tog helt över i problembeskrivningen.

På det som kommit att kallas flyktingvågen följde ”TAN-vågen”. När den våg av politiskt traditionella auktoritära och nationalistiska högerförslag, då som nu, sköljde över landet stod den här ledar­sidan på andra sidan. Vi stod upp för asylrätten (den rättighet som devalverats mest i värde sedan 2015), och för att låta människor som flyr krig och förtryck söka sig en fristad här. Men vi hade också förslag om hur det ska gå till; vilken ekonomisk politik som måste föras och vilka tvingande åtgärder som måste till för att fördela behoven rättvist. Alla förstår att det är ett arbete som måste göras: bostäder måste byggas, arbetstillfällen måste skapas av det gemensamma och förskolan byggas ut. Hösten 2015 gjordes detta inte i tillräckligt hög utsträckning av dem som bestämmer, i stället öppnades människors hem, ideell språkutbildning anordnades och folk ordnade jobb varhelst det fanns utrymme. Men flyktingstoppet kom, och det ser inte ut som att det finns någon politisk majoritet för att lätta på det igen.

Åsa Romson och Stefan Löfven vid presskonferensen den 24 november 2015, där regeringen gjorde en helomvändning i migrationsfrågan. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT.

Flykting­stoppet har förändrat den politiska debatten, och kanske också oss som verkar i den. Vår ovilja i att delta i kulturkriget, det som förs på GAL-TAN-skalan, utan i stället prata om konflikten mellan arbete och kapital, ekonomiska höger-vänsterfrågor, har delvis fått oss att prata mindre om flyktingfrågorna. För att kunna råda bot på rädslan måste besattheten av ”trygghet” i relation till brott, demografi, värderingar och extremism kompletteras med tryggheten i välfärden och på arbetsplatserna: att posten finns och tågen går. Hur man skapar trygghet i ett samhälle dit människor kan fly och växa upp under rimliga förhållanden handlar också om konflikten mellan höger och vänster. För­svaret av en generös flyktingpolitik ska stå på en stabil grund, där samhällets kapacitet faktiskt stärks.

Hade Ilmar Reepalus utredning ”Ordning och reda i välfärden” blivit verklighet hade vi sett ett systemskifte åt rätt håll. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

2016 kom Ilmar Reepalus förslag till vinstbegränsningar i välfärden. För­slaget som var mer radikalt än vi väntade oss hade, om det genomförts, inneburit en systemförändring större än vi sett på många år. I stället har vi nu en utveckling där marknaden tillåts äta sig in i samhället på ett glupskt sätt, där den tar över både politikers och människors visioner och idéer: idén att elevers skolgång, omsorgen om barn, att sjukvård och äldres liv och leverne är en vara. Att värdet av människors behov registreras på börsen. Det är absurt och groteskt. Men även här finns det fortfarande utrymme att känna hopp – stödet för att stoppa vinster i välfärden ökar och lär öka mer i takt med att den svenska skolans innehåll eroderar till följd av det fria skolvalet.

Men utredningen och debatten om vinstuttaget som går ned i fickan på företagarna stärker också den opinion som är missnöjd över hur välfärden fungerar i stort. I oktober 2015 samlades 14 000 personer i Kramfors och visade sitt missnöje, men också sin styrka. Samlingens ärende var stöd för Sollefteå sjukhus i allmänhet och BB-avdelningen i synnerhet, och för att markera mot de planerade nedskärningarna inom vården. Nu, fem år senare, ockuperas Sollefteå BB fortfarande. Två personer i taget står, på coronasäkert avstånd, under ett antal pass per dygn och manifesterar det absurda i att man från politikernas sida lagt ned ett fullt fungerande sjukhus. De ger sig inte!

Ockupanterna som protesterar mot nedläggningen av Sollefteå BB håller på än.
Foto: Izabelle Nordfjell/TT.

Rädslans politik, som bara söker lösningar för en sorts rädsla, bryr sig inte om arbetsmarknaden. Under de senaste fem åren har förflyttningarna höger ut skett stup i kvarten. Strejkrätten, las-­förhandlingarna (som inte är över ännu), minimal löneutveckling för dem med lägst löner, samtidigt som arbetsmarknaden brutaliseras i arbetsvillkor, arbetsmiljö och fusk. Fler arbetsgivare skiter i vilket eftersom det i frånvaron av en politik för full sysselsättning alltid finns någon annan att ta in.

Samtidigt som S bedrivit en framgångsrik kamp mot blockpolitiken verkar SD:s väljarstöd permanent parkerat sig på hisnande höga nivåer. Det är devalveringen av politiska idéer och visioner över hela det politiska spektrat som har möjliggjort normaliseringen av det högerradikala SD. Nu så till den grad att det inte ens behöver vara SD som lägger och driver högerradikala förslag längre. Splittringen av den så kallade ”Alliansen” är dock ett faktum. Kostnaden för det är att det bildats ett nytt block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och det ur nazistiska grupper sprungna Sverigedemokraterna.

Socialdemokraternas destruktiva samarbete med högern blev det som satte punkt för ett socialdemokratiskt parti i rörelse. Nu står de still eller går dit Annie Lööf pekar. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Ur regeringsbildningen 2018/2019 föddes januariavtalet, som visade sig vara det slutgiltiga beviset på att S tappat initiativet helt. I stället för Palmes (och Otto von Bismarcks) ”politik är det möjligas konst” fick vi ”det kunde varit värre”. Demokratin urholkas för varje ”satsning” som egentligen är en besparing. Politiker som pratar om reformer men bara skruvar lite på några muttrar i systemet och låtsas som att det är något av­görande. Människor tappar förtroende och lust. Vänster­oppositionen står i ståndpunkter på sossarnas gamla plats på skalan och arbetar idogt i motvind.

Trots att vi vet vad som är fel (ojämlikheten skenar, marknaden tar över, välfärden underfinansieras, bostadsbristen eskalerar) så kan vi inte göra något eftersom det saknas både riksdagsmajoritet och formulerade visioner. Vi gör det i alla fall inte sämre, är den nya tidens melodi.

Men det behöver inte vara så mörkt under de kommande åren. I pandemins spår blir samhällets sprickor synliga för fler. Alla kan bli sjuka och behöva sjukförsäkringen, villkoren för vårdarbetarna måste bli bättre – lönerna likaså. Skandalen som visas i IVO:s rapport om hur de äldre behandlats under pandemin måste få politiska konsekvenser och leda till bättre vård och omsorg. Vi måste höja förväntningarna på politiken och där det går visa att förändring är möjlig. Rikta ilskan mot de verkliga konflikterna i samhället.

Det finns nu ett utrymme att ta för den politiska rörelse som faktiskt vågar röra vid människors drömmar och längtan. För en vänster som förmår sätta tryck bakom krav på lösningar som botar rädslor inför och väcker drömmar om samhället vi lever i.

I och med nummer 46/2020 gör jag mina sista dagar som chefredaktör för Sveriges viktigaste tidning. Det har varit en fullkomlig ära att tillsammans med er läsare få fundera, diskutera och företräda en ovanligt fast linje i svensk politik – den oberoende socialistiska. Tack för alla mejl, alla telefonsamtal, tack för all erfarenhet som tidningen och kollegorna har gett mig.

Vi ses i kampen!