”Att kliva ombord på Vasa kan utsätta henne för skador som inte kan repareras”, skrev Vasamuseet i ett tårkramande inlägg i sociala medier härom veckan, sedan två medlemmar från Återställ våtmarker klättrat upp på skeppet för att protestera mot torvbrytning.

”Hennes trä är oerhört skört – varje steg, varje beröring riskerar att göra oåterkallelig skada. Hon är inte byggd för att bära oss längre.”

Jag vet inte om det var medvetet, men visst låter det som att de pratar om vår planet under kapitalismen? Ett prestigeprojekt fullproppat med sin tids främsta teknik, men som ändå sjunker på jungfrufärden under vikten av sin egen last.

Museets chef Jenny Lind låter närmast traumatiserad: ”Vi mår bra och har hanterat det här nu. Jag är lättad att vi inte kan se några skador och att ingen gjorde sig illa.”

Nu vill jag inte försvara varje enskild museiaktion. Jag förvånas av hur Mona Lisa kan behålla sitt milda leende med tanke på hur många färgpytsar hon har fått i ansiktet, så det börjar bli dags att komma på nya hyss.

Samtidigt är det intressant att vi hugger ned regnskogarna, eldar fossilbränslen som om vi försökte tina upp mammutarna igen, och skapar hela plastkontinenter i Stilla Havet – men Gud förbjude om en klimataktivist trampar på en murken träplanka.

Nu räknas lyckligtvis inte Vasaskeppet som kritisk infrastruktur, men enligt ett nytt SD-förslag ska sådan klimataktivism klassas som terrorbrott, som kan leda till fängelse på fyra till åtta år.

Detta bara en månad efter att Klimatpolitiska rådet sågat regeringen för andra året i rad, för en ”unik ökning” av fossilutsläppen under 2024. För att inte tala om FN:s miljöprograms (UNEP) gastkramande prognos om en uppvärmning på 2,9 grader till århundradets slut. Men medan FN:s generalsekreterare Antonio Guterres under en presskonferens om klimatet den 23 april uppmanar till ”full fart framåt”, gasar klimatminister Romina Pourmokhtari i stället rakt bakåt – medan tanklocket rinner över av raffinerad olja.

Sverigedemokraterna levererar bara det logiska slutsteget: att definiera alla som protesterar som terrorister. Vad annars ska de göra?

Så här ser högerns strategi ut över hela världen, inte minst i USA som har en lång historia av att terrorstämpla aktivism. Under Operation moteld (***Operation backfire***) vid 00-talets mitt utreddes organisationerna Animal liberation front och Earth liberation front som terrorister av FBI, som kallade de senare för landets ”största inhemska terrorhot”, vilket ledde till ett tjugotal åtal för ”ekoterrorism”. För tre år sedan dömdes dessutom 32-åriga klimataktivisten Jessica Reznicek till sex års fängelse för att ha skadat den underjordiska oljeledningen Dakota Access Pipeline, en dom som enligt federala åklaragare ska avskräcka från ”inhemsk terrorism”.

Men att placera sprejfärg på ett flygplan, ungdomar som väller in på en SEB-stämma, eller en nedsmetad renässanstavla i samma kategori som lastbilsdådet på Drottninggatan är barockt. Terror antyder att rädsla sprids i befolkningen – vilket inte minst lär ske under tilltagande extremväder.

Justitieminister Gunnar Strömmer har ännu inte kommenterat Sverigedemokraternas utspel, men Moderaterna har själva föreslagit att skärpa minimistraffet för sabotage från 14 dagar till 12 månaders fängelse, just för att komma åt klimataktivism.

I stället för att rädda farkosten straffar man ut dem som varnar. Tankarna leds återigen till Vasaskeppet, vars höga tyngdpunkt oroade den ansvariga kaptenen, Söfring Hansson. För att testa stabiliteten lät han därför 30 man springa fram och tillbaka över däcket, som krängde så mycket att testet avbröts. Resultatet rapporterades uppåt men hindrade inte det fortsatta byggandet.

Den gången var det ett krigsskepp. Nu är det hela samhället. Vi har gjort testerna, och ser att det lutar. Men i dag skulle kaptenen inte bara ignoreras. Han skulle gripas, åtalas – och kanske dömas till fängelse.