Servants utspelar sig på en präst­utbildning i det kommunistiska Bratislava där allt är grått som en parti­funktionär­kavaj. För säker­hets skull är filmen även helt i svart­vitt.

tudenterna Juraj (Samuel Skyva) och Michal (Samuel Polakovic) anländer till skolan i en tid då biskoparna lyssnar hög­ljutt och ogenerat på den anti­kommunistiska och CIA-finansierade kanalen Radio Free Europe. När en pamflett dyker upp på en anslags­­tavla med bud­skapet att en god kristen ”aldrig får bli ett verktyg för ideologier” börjar säker­hets­tjänste­män, med sina bistra upp­syner och materialistiska världs­bilder, tränga sig innan­för klostrets murar i jakt på den skyldige.

De kommunistiska myndigheternas skepsis mot kyrkan, som Ostrochovský bestämt sig för att skildra, hade dock inte ateistiska förtecken utan politiska. Vid filmens början har polacken Karol Wojtyła precis blivit den förste icke-italienska påven sedan 1500-talet. Den som tror att utnämningen av en påve 1978 från Warszawapaktens hjärta var en slump, tror fel. Efter andra världskriget höll katolska kyrkan (utåt sett) en försonande profil mot båda sidor i kalla kriget. Detta tog dock slut med Wojtyła som säkerställde Vatikanens lojalitet med västblocket. Han fördömde vänstersinnade präster som stödde Sandinisternas uppror i Nicaragua, men vägrade göra detsamma med dem som fraterniserade med Pinochet, argentinska juntan eller den USA-stödda högerregimen i El Salvador som utförde massakrer på katolska befrielseteologer.

Katolska kyrkan var också djupt insyltad i de fascistregimer som grep makten i Europa under mellankrigstiden, från Ustaša i Kroatien till Francos Spanien. Det kan inga enskilda anekdoter om präster med enastående mod och civilkurage ändra på. I Slovakien hette fascisternas rörelse Ľudáks och grundaren Andrej Hlinka var förutom bankir även… katolsk präst. Under nazisternas ockupation av Tjeckoslovakien leddes kollaboratör­regeringen i Slovakien av en annan katolsk präst, Josef Tiso. Faktum är att den regim som styrde Slovakien under perioden 1939–1945, då 77 procent av de slovakiska judarna dog, av historiker brukar kategoriseras som ”klerikal fascism”. Man kan således påstå att det fanns visst fog för både regimen och folket i Slovakien att inta en tveksam hållning till den katolska kyrkans verksamhet i landet. I Servants lyser alla sådana sammanhang med sin frånvaro – i stället hamrar man in den ena övertydligheten efter den andra. Vakter beslagtar munkarnas skrivmaskiner – kväser det fria ordet! Den lömske förhörsledaren är sjuk och döende – liksom systemet!

Det görs många bra filmer i Öst­europa, som har en rik film­tradition. Inte minst tack vare socialist­tidens stora satsningar på konst och kultur. De filmer som letar sig vidare till väst är framför allt de som handlar om hur hemskt allt var under kommunismen. Även Servants lär drunkna i utmärkelser efter­som den är politiskt lätt­köpt och full av lång­samma scener med grav­allvarliga ansikten som rapar förut­säg­bar­heter, vilket recensenter i den fria världen alltid har älskat.