När Trump lämnar Vita huset kommer USA och Nato att återta sin geopolitiska ledarroll. Le Monde diplomatiques Serge Halimi frågar sig vem man ska bekämpa i demokratins namn denna gång.
Anders Fogh Rasmussen väntade inte till nyårsafton för att tillkännage sin nyårsönskan. Den tidigare generalsekreteraren för Nato beskrev vad han anser är organisationens uppdrag när Donald Trump lämnar Vita huset på följande sätt: ”2021 kommer USA och dess allierade att ges en möjlighet som man bara får en gång per generation. Nämligen att återställa demokratiernas position i förhållande till autokratier som Ryssland och Kina. Men för det krävs att de största demokratierna enar sig.” Vad många av dessa demokratier gjorde för precis en generation sedan var att invadera Afghanistan och sedan Irak. Det är alltså tydligen hög tid att ge sig på mäktigare fiender än så.
Men vilken ska man börja med?
Eftersom Washington tänker leda det demokratiska korståget – ”Amerika är tillbaka, redo att leda världen”, sade Joseph Biden den 24 november 2020 – är det hög tid att dess satellitstater förstår att ingen enighet längre råder i USA om vem som är deras främsta fiende. De olika lägrens argument har lite med den globala geopolitiken och allt med deras interna konflikter att göra. För Demokraterna är fienden framför allt Ryssland, eftersom partiets ledare, med Representanthusets talman Nancy Pelosi i täten, sedan fyra år tillbaka oavbrutet har upprepat att ”med Trump leder alla vägar till Putin”. Republikanerna å sin sida, vars beteende följer skolgårdsbråkens simpla logik, svarar med sloganen ”Beijing Biden”. Den nye presidentens andre son, Hunter Biden, har nämligen gjort affärer i Kina. Och globaliseringen, vars uppkomst man tillskriver Demokraterna, har främjat Kinas affärer. Beviset är därmed slutfört enligt principen quod erat demonstrandum.
Den 10 december valde därför utrikesminister Michael Pompeo att överbrygga klyftan som uppstått mellan de båda länderna. Utan att dra på mungiporna talade den tidigare CIA-chefen om sin respekt för människors privatliv och varnade världen: ”[Kinas president] Xi Jinping håller ett öga på varenda en av oss.” Sedan kritiserade han i tur och ordning de över 400 000 kinesiska utbytesstudenterna som skickas till USA varje år, varav en del för att stjäla vetenskapliga och industrihemligheter; de amerikanska universiteten, varav ”många har köpts av Peking”; och slutligen företaget Huaweis produkter, vars användare villigt lägger sig ”i händerna på den kinesiska säkerhetsapparaten”. Detta är klagosången som Republikanerna kommer att använda mot Biden. Den kommer att ersätta fyra års antirysk paranoia som Demokraterna riktat mot Trump. Sydkinesiska havet, Taiwan, uigurerna, Hongkong: allt kommer att användas som ursäkter för att testa den nya regeringens beslutsamhet mot Kina.
Fogh Rasmussen hade i alla fall rätt på en punkt: ”En rad oroliga allierade väntar på president Joe Biden utanför hans dörr.” Men så länge de ingår i en allians ledd av en mentalt förvirrad stormakt kommer de inte att lugnas på länge.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.
