Coronavirusets framfart har – liksom alla kriser – inneburit att politiker, debattörer och teoretiker dragit fram sina käpphästar för att förklara sakernas tillstånd och vad som borde göras. Nyliberalismens död och statens återkomst har proklamerats alltsedan sammanbrottet i april. Men också socialdemokratins otillräcklighet, de revolutionäras naivitet och det internationella samfundets brist på solidaritet. Några har skrivit dödsrunor över globaliseringen, andra konstaterat att den helt enkelt går in i en ny fas. Mitt i allt har separata men sammanlänkade kriser – rasism, klimatförstöring, gigifiering – hamnat i blickfånget. Tvärsäkra utsagor om krissocialismens intåg har knappats besannats. Men en sak är säker: den politiska marken skiftade under 2020. Här är sjutton röster om hur det gått till.

Naomi Klein, 19 mars: ”Idéer finns redo”. Friedman, en av historiens mest extrema ekonomer, hade fel om en hel del saker, men han hade rätt om det. I kristider blir idéer som verkat omöjliga plötsligt möjliga. Men vems idéer? Rimliga och rättvisa sådana, framtagna för att hålla så många som möjligt trygga, säkra och friska? Eller grymma idéer, framtagna för att göra de overkligt rika ännu rikare medan de mest utsatta människorna lämnas i sticket? Världsekonomin möter just nu chock efter chock och dess kugghjul stannar av. (Naomi Klein, författare till ”Chockdoktrinen” och ”Det här förändrar allt”. Democracy now)

Daniel Suhonen, 6 mars: En slags New public management-­ifiering av staten har spridit sig där man följer kvalitetsprotokoll i stället för att lösa sin uppgift. Jag lydde bara order, som man sa i andra system. Det är ljudet av denna slappa byråkrati jag hör i inslagen om coronaviruset. Politiker och statstjänstemän som likt politbyråns utsända vid kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 säger att det inte är någon fara. En pandemi har vi förmodligen otillräcklig kapacitet att ta hand om. Om de första dödsfallen kommer i Sverige lär vi få en debatt om statens ansvar. Då tycker jag vi ska kräva att alla Milton Friedman-entusiaster kliver fram och berättar varför vi skulle montera ner staten. (Daniel Suhonen, initiativtagare till den socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Aftonbladet)

Slavoj Žižek, 14 mars: Om man ovanpå allt detta lägger en ny flyktingvåg får man en perfekt storm, och jag tror att Europa är så försvagat att det inte kommer kunna reagera på ett enat vis, och det är vad jag menar när jag säger att detta ger oss en ny chans för kommunism. Självklart menar jag inte gamla skolans kommunism. Med kommunism menar jag vad Världshälsoorganisationen säger. […] Herregud, detta är ju en farlig situation. Vi borde behandla det som ett krig. Något slags europeisk koordination, kanske till och med krigsmobilisering. Det kan göras och kan till och med öka produktiviteten. Det jag menar är att det är möjligt att bevara kapitalismens goda sidor, men att genom en koordinerad statsapparat inleda en social rörelse och mobilisera. Inte bara mot coronaviruset. Det behövs också för att hantera andra ekologiska kriser, flyktingkriser, och så vidare. (Slavoj Žižek, slovensk stjärnfilosof och sociolog. The Spectator)

Giorgio Agamben, 17 mars: Det som oroar mig är inte bara nuet, utan det som kommer efteråt. Liksom krigen har lämnat freden en rad olycksdigra teknologier i arv, från taggtråd till kärnkraftverk, är det mycket troligt att man även efter det sanitära nödläget kommer att försöka fortsätta de experiment som regeringarna tidigare inte lyckats förverkliga: att man stänger universitet och skolor och endast ger lektioner på nätet, att man en gång för alla upphör att förenas och samtala av politiska och kulturella skäl och endast utbyter digitala meddelanden, att det överallt är möjligt att maskinerna ersätter varje kontakt – varje smitta – mellan människorna. (Giorgio Agamben, italiensk filosof och professor i estetik)

Kajsa Ekis Ekman, 25 april: Den spanska antologin ”Sopa de Wuhan” (Soppa från Wuhan) har samlat texter om coronakrisen av femton intellektuella från olika delar av världen, och här är det fler än Agamben som gör bort sig. Corona blir en metafor, snarare än verklig empiri. […] Filosofen Santiago Lopez Petit från Barcelona raljerar över manin att tvätta händerna, där han läser in en försvarsreaktion för att glömma krigets offer i Jemen. Även han tror som Agamben att corona är en förevändning för nyliberalismen att ”skamlöst klä sig i krigsuniform” och ”införa undantagstillstånd”. […] Om det är något en intellektuell bör göra nu är det att vänta, se – och lära sig. Studera vad som sker! Studera ekonomin, psykologin, klimatet, historien och lämna åtgärdsförslagen åt epidemiologerna. Den bästa texten i antologin är därför den nyktraste, skriven av den franske filosofen Alain Badiou. Han säger som det är: detta är en pandemi orsakad av misskötsel av djur. Den har ingenting med kapitalismen att göra. Däremot sprids den så snabbt på grund av globaliseringen. Pandemin blottlägger en paradox: global ekonomi, nationella regeringar – men det är inte troligt att den kommer att orsaka någon större förändring av samhällssystemet, tror Badiou. Starka stater och företag kommer att överleva, medan de svaga kommer att svepas bort. (Kajsa Ekis Ekman, journalist och författare. Aftonbladet)

Payam Moula & Martin Rynoson, 13 april: När coronapandemin nu har brutit ut blir det uppenbart att den osynliga handen inte är till särskilt mycket hjälp. I stället efterfrågas den starka staten av såväl liberala chefredaktörer som krisande företagare. Till och med Moderaternas Ulf Kristersson efterfrågar ett statligt läkemedelslager, trots att hans eget parti ledde den regering som avskaffade apotekens ansvar för läkemedelsförsörjning vid kriser. (Payam Moula, chefredaktör för socialdemokratiska tidskriften Tiden. Martin Rynoson, bitr. analyschef på tankesmedjan Tiden. Debattartikel i Expressen)

Judith Kiros, 1 maj: Om pandemin har belyst någonting är det själva nyliberalismens grund: pratet om valfrihet döljer att den handlar om att begränsa folks val. Begränsning, exploatering och bestraffning, som när Ebba Busch försöker få svensksomaliers utsatthet för viruset att handla om integration snarare än klass, tillgång till vård och exponering i yrkeslivet. Det här är rätt tid att prata om villkoren för dem som har samhällsbärande yrken – inte bara under pandemin, men också efter. Vad innebär det att faktiskt kunna välja – vad man vill göra av sitt liv, sin tid, sin kropp? Hur skapar vi ett samhälle som vilar på den tanken? (Judith Kiros, ledarskribent i Flamman)

John Yang, 11 maj: Det finns en tydlig koppling mellan valkampanjernas retorik och attacker mot oss som grupp. […] Vi är lika oroliga över båda partier. Vi är oroliga att det blir ett rejs mot botten. (John Yang, ordförande för frivilligorganisationen Asian Americans Advancing Justice, om hur rasistiska hundvisslor mot asiater användes inför det amerikanska presidentvalet. The Intercept)

Johan Pries, 16 maj: Staten har alltså axlat en mycket mer offensiv roll än vi är vana vid. Men innebär detta att staten rör sig bort från en nyliberal typ av styrning? Inte alls. Hade vi till exempel sett en stat som tog över krisande företag, började planera ekonomin för att uppnå specifika sociala målsättningar, reglerade och direkt styrde över nyckelsektorer för att utnyttja begränsade resurser för det allmännas bästa, eller införde regler som innebar omfördelning av resurser, så kanske vi hade kunnat tala om ett nytt slags stat. Men det vi framför allt ser i dag är ett regn av skattepengar tänkt att hålla företag levande tills pandemin ebbar ut, med all den korruption det innebär när snabbfotade företag försöker få sig sin beskärda del av kakan. Det rör sig dels om att hålla igång företag som kan konkurrera med varandra, inom länder såväl som globalt, dels om att länder ska vara konkurrenskraftiga geopolitiskt. Båda dessa skalor är centrala för den faktiskt existerande nyliberala staten, och ofta ses de av nyliberaler som intimt sammankopplade. Så länge statens pengaregn styrs utifrån dessa principer så befinner vi oss fortfarande i en värld där nyliberala idéer är hegemoniska. Skapandet av konkurrenskraft är – trots att krispaketens ”allt åt alla företag”-politik är ett slags socialism för kapitalister – fortfarande målet, om än inte medlet. Dessa nya metoder kanske undergräver nyliberala argument om marknadens förträfflighet, men det innebär knappast slutet för den nyliberala staten. (Johan Pries, historiker och forskare vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet. Tidningen Brand)

Johan Rockström, 23 maj: I dag lever vi i en värld med bristande tillit och svaga regler för gemensam förvaltning mellan länder och regioner i världen. Det måste förändras. Kanske har globaliseringen av handel och ekonomi tillåtits utvecklas för länge enbart med fokus på att maximera BNP-tillväxt. Detta är inte att ifrågasätta globaliseringen i sig, men pekar på det faktum att vi har låtit effektivisering och optimering, som lett till monokulturer och sårbarhet, vara alltför viktiga ledord i vår utveckling. När allt är stabilt kan vi tillåta oss att bli beroende av ett fåtal aktörer på den globala marknaden. Vi kan satsa på de billigaste lösningarna även om det innebär ökad sårbarhet. När turbulensen ökar fungerar inte detta längre. Då behövs mångfald och redundans, det vill säga ett överskott av lösningar. Det kan vara något dyrare, men också starkare. (Johan Rockström, chef för The Potsdam Institute for Climate Impact Research. Svenska Dagbladet)

Maneesh Arora, 5 augusti: De flesta uppger att de har besökt demonstrationer eftersom de tror på antirasism och stöttar black lives matter-rörelsen. Men många, särskilt de som aldrig tidigare deltagit i en BLM-demonstration, drogs till gatorna efter att ha farit illa av åtgärderna mot coronapandemin. På så vis har pandemin bidragit till vad statsvetarna Lara Putnam, Erica Chenoweth och Jeremy Pressman har kallat den bredaste och mest långvåriga sociala rörelsen i USA:s historia. (Maneesh Arora, biträdande professor i statsvetenskap vid Wellesley College, USA, om pandemins påverkan på Black lives matter-­protesterna. Washington Post)

Andreas Malm, 22 september: Socialdemokrati bygger på antagandet att vi har tiden på vår sida. Det måste finnas tid att ta av. Då kan vi röra oss långsamt mot det goda samhället, steg för steg, utan att behöva krocka direkt med klassfienden och bryta sönder dess makt; den kommer i stället rinna iväg, bit för bit. Men om katastrofen slår till, och om det är status quo som skapat katastrofen, då rivs den reformistiska kalendern sönder. Socialdemokratin står då inför ett vägval. Den kan fortsätta färdas med tiden, djupare ned i katastrofen – som den gjorde i augusti 1914 – eller så kan den bli något annat, en ny socialistisk art, som erkänner att tiden är ute och att ännu ett årtionde, eller ens ett år, av status quo inte kan tolereras. Det innebär inte att faktiskt existerande socialdemokratiska grupperingar inte har en roll att spela. De kan tvärtom vara vårt största hopp, som de har varit under de senaste åren. Inget hade varit bättre för planeten än om Jeremy Corbyn blivit brittisk premiärminister 2019 och Bernie Sanders amerikansk president 2020. […] Vad det innebär är helt enkelt att socialdemokratisk politik måste gå bortom sig själv för att, i vårt kroniska katastrofläge, hålla fast vid sitt minimimål om att alla har rätt till ett drägligt liv. Ungefär som nyliberala regeringar har gått bortom sina egna dogmer när händelser i omvärlden har pressat dem. De gradvisa förändringarnas tid är över. (Andreas Malm, humanekolog och lektor vid Lunds universitet. Ur boken Corona, climate, chronic emergency. Flammans översättning)

Grace Blakeley, 27 oktober: Få hade gissat att 2020 skulle bli året då vi trädde in i en ny sorts kapitalism, där banden mellan stater, banker och världens största företag blev så starka att de verkar smälta ihop. Det förra årtiondets stagnation innebar slutet för den spekulationsmani som karaktäriserade den finanskapitalistiska eran, som kollapsade av sin egen tyngd och excesser under 2008. Under pandemin har vi sett dess ersättare – statsstödd monopolkapitalism – växa fram. (Grace Blakeley, brittisk journalist och författare. Ur boken The corona crash – how the pandemic will change capitalism. Flammans översättning)

David Eklind Kloo, intervju med Flamman 20 november: När näringsministern pratade om skyddsutrustning i radio i våras frågade reportern: ”Kan man inte ålägga företag att ställa om sin produktion?” En månad tidigare hade det varit omöjligt för en reporter på SR att ställa den frågan till en näringsminister. […] Det var uppenbart att vi hade ett större behov av att producera x än y, och var tvungna att se till att det blev så. Frågan är om vi förmår att ställa om på samma sätt för att möta en mindre momentan katastrof som klimatkrisen. Men det faktum att dess effekter riskerar att bli mångdubbelt värre borde möjliggöra en diskussion om hur vi gemensamt kan ägna våra ansträngningar åt något som är meningsfullt för den enskilda individen och fördelaktigt för oss tillsammans. (David Eklind Kloo, utredare på fackliga tankesmedjan Arena idé. Intervju med Flamman)

Magdalena Andersson 20 december: Jag tror att det här är slutet för den nyliberala eran som grundades under Thatcher och Reagan. […] Framöver kommer vi se att det vi behöver är mer politik, mer gemensamma lösningar. Jag ser framför mig att 2020-talet blir ett decennium där efterfrågan på gemensamma lösningar och mer socialdemokratisk politik ökar. Det här är ett paradigmskifte. (Magdalena Andersson, finansminister (S). Dagens Nyheter)

Sineva Ribeiro, 30 december: Det vi ser nu är en nationell prövning av hälso- och sjukvården, det finns inte ett överskott sjuksköterskor att låna in från andra regioner eftersom de många gånger har det lika tufft. Vårdens nuvarande situation är en konsekvens av en personalpolitik som fått pågå i decennier och som lett till brist på kvalificerad personal. (Sineva Ribeiro, ordförande i Vårdförbundet. Pressmeddelande)

Karin Pettersson, 30 december: Klass har diskuterats mycket i pandemihanteringen, och rösterna varit starka och upprörda om hur olika viruset drabbat. Det är djupt upprörande att fattiga dör i större utsträckning i pandemin. Att välfärdens fotsoldater står utan trygghet och skydd och betalar för medelklassens privilegier och själviskhet med sina kroppar. Men sanningen är ju att vi inte har skyddat de äldre i pandemin eftersom vi aldrig gör det. Vi har låtit timanställda undersköterskor riskera sin hälsa för skitlöner eftersom det alltid fungerar så. Köpcenter har fått krylla med folk medan teatrar stått tomma under pandemin eftersom vi alltid värderar kommers i stället för kultur. Så ser vårt samhälle ut. Varje dag, hela tiden. (Karin Pettersson, kulturchef, Afton­bladet)