En samanställning av offentlig data från Global Health Innovation Center vid Duke University i USA visar att den rikaste kategorin länder, så kallade ”High income countries” har säkrat över fyra miljarder doser vaccin mot covid-19. Den fattigaste kategorin, kallade ”lower middle income countries” har tillsammans köpt in bara knappt en halv miljard doser.

Kanada har säkrat sex doser per invånare, USA och Storbritannien över fyra och EU tre. Samtidigt har Ukraina, grannland till EU, bara kunnat skaffa sig tillräckligt med vaccin för att behandla två procent av befolkningen.

Världshälsoorganisationens (WHO) gemensamma vaccinallians Covax, som finansieras av ett flertal rika stater med syftet att alla länder ska få tillgång till vaccin, möter kritik från flera håll. Anna Mia Ekström, professor i global infektionsepidemiologi vid Karolinska Institutet, säger till Flamman att arbetet kring Covax är dysfunktionellt.

– Organisationen är underfinansierad. Det är uppenbart att höginkomstländerna har prioriterat sig själva, vilket inte är förvånande eftersom politiska ledare vill visa handlingskraft och skydda sin egen befolkning i första hand, om de kan. Problemet är att som haft råd därmed har gått förbi Covax förslag om att forskare, läkemedelsindustrin och rika och fattiga länder skulle poola resurserna och försöka förhandla fram gemensamma avtal för vaccintillgång i hela världen. I stället har de slutit bilaterala avtal direkt med läkemedelsbolagen för att säkra tillgång till sin egen befolkning.
Kampanjgruppen The People’s Vaccine, där bland andra Amnesty International ingår, varnar för att det i världens sjuttio fattigaste länder bara kommer vara en av tio som har tillgång till vaccin under 2021, om utveckling fortsätter åt samma håll som nu.

– Flera höginkomstländer har bokat tre till fem gånger så många doser som de behöver. Många säger att de ska dela med sig i ett senare skede, men Covax och WHO:s princip är att vaccinationen ska genomföras gemensamt, inte att de rika länderna ska vaccinera sig först och sedan dela med sig, säger Anna Mia Ekström.

Det faktum att forskning, tester och produktion har finansierats genom just bilaterala avtal mellan läkemedelsbolag och rikare länder gör enligt Ekström att det finns ens snedvridning i vaccinfördelningen redan från början.

– Det är ingen slump att vissa länder har fått mer. Storbritannien, USA, Israel och andra länder har skrivit egna avtal med Pfizer, betalat höga och ofta okända summor och skyndat fram godkännanden. Många politiska ledare har ju panik, så de som har pengar har betalat det som krävs.

För att kringgå problemet har ett hundratal länder, under ledning av Indien och Sydafrika, lagt fram ett förslag till Världshandelsorganisationen (WTO) om att aktivera en del i patenhandelstavtalet TRIPS som möjliggör för undantag från läkemedelspatent i hälsokriser. Ett sådant undantag skulle innebära att länder med egna vaccinfabriker, däribland Indien, kan producera billiga doser till sin egen befolkning. Enligt Anna Mia Ekström skulle det leda till väsentligt fler doser och en bättre vaccinationskampanj. Men de rikare WTO-­medlemmarna, däribland EU-länderna, har blockerat och bordlagt förslaget.

– Det är en stor besvikelse och ett misslyckande för WHO att vaccinationerna mot en global pandemi inte kunde samordnas mer solidariskt. Det är också ett tecken på att de globala institutioner som skapades efter andra världskriget – FN, WHO, med flera – har tappat i inflytande. Världen ser väldigt annorlunda ut nu, med väldigt starka kommersiella krafter, och det är uppenbart att läkemedelsbolagen har makt att bestämma fritt vilka de ska sälja till, och hur mycket, säger Anna Mia Ekström.

Hon konstaterar att misslyckandena leder till att ett ensamt land, Kina, fyller de behov som det globala samarbetet inte klarar av.

– Kina tänker strategiskt. Alibaba-­grundaren Jack Ma har redan skickat minst 100 000 doser vaccin till Afrika, och skyddsutrustning redan i våras. Han och landet förväntar sig troligen gentjänster från länder som tar emot hjälp, vilket ju blir en märklig situation. Det är självklart bättre om en neutral, gemensam organisation som WHO sköter sådant här, så att inte mottagande länder hamnar i tacksamhetsskuld.

Vad får en så här ojämlik vaccinationskampanj för konsekvenserför smittspridningen?

– Det är såklart smartare att immunisera hela världens olika riskgrupper samtidigt och koordinera vaccinationen globalt. Annars får man fortsatt regional spridning och nya fattigdomsdrivande nedstängningar, som påverkar barns hälsa, våld mot kvinnor, med mera. Och ett land kan aldrig skydda sig ensamt om viruset finns i andra delar av världen. Det är som att vara på en båt som läcker och täppa igen tio procent av hålen.