Arbetarlitteratur är ett globalt, mång­­­­­­facetterat fenomen. I princip vartenda land på vår jord har något slags tradition av stora författare som tillhör och skriver om arbetarklassen. Ändå har det vetenskapliga studiet av arbetarlitteratur länge varit aningen närsynt. Få forskare har lyft blicken och sett arbetarlitteraturen ur ett internationellt helhetsperspektiv.

Men på senare år har denna sistnämnda brist börjat åtgärdas. 2017 lät exempelvis litteraturprofessorn Magnus Nilsson och lektorn John Lennon publicera antologin Working-class literature(s): Historical and international perspectives (Stockholm University Press), som med hjälp av essäer om arbetarlitteraturhistorien i Ryssland/Sovjetunionen, USA, Finland, Sverige, Storbritannien och Mexiko syftade till att ge en ”mer robust, politiskt användbar och teoretiskt genomarbetad förståelse av arbetarlitteratur(er)”.

– John och jag kände att Working-class literature(s) verkligen behövdes, men vi var väldigt pessimistiska när vi satte igång med att jobba med den. Det var inte lätt att hitta medverkande, berättar Magnus via Skype från hemmet i Malmö.

Men antologin gjorde både akademisk och läsarmässig succé och den 21 december i fjol följdes den upp av Working-class literature(s): Historical and international perspectives, volume 2. Den andra volymen rymmer förhållandevis lättlästa och korta kapitel på engelska om arbetarlitteraturen i Argentina, Danmark, Tyskland, Japan, Singapore, Sydafrika och Irland. Liksom sin föregångare vill den alltså ge en mer komplex bild av arbetarlitteraturen.

– Eftersom det händer jättemycket inom arbetar­litteraturforskningen just nu är det viktigt att man dokumenterar det och ger ut en bok till. Det var mycket lättare att få ihop den andra volymen än den första.

När Rasmus Landström recenseradeWorking-class literature(s) i Flamman skrev han att det enda han saknade i den var ”de mera framåtblickande texterna”.
– Det är fler sådana texter i Volume 2. Nicklas Freisleben Lunds text om arbetarlitteraturen i Danmark går till exempel väldigt mycket in i samtiden och diskuterar frågan om vad arbetarlitteraturen skulle kunna vara. Luka Zhang Leis text om arbetarlitteraturen i Singapore går också in i samtiden på ett tydligt sätt. Hon tar upp en poesi­tävling för migrantarbetare, som hon är väldigt kritisk till. En av sponsorerna till den är för övrigt den amerikanska ambassaden i Singapore … jag vet inte vad jag ska säga (skratt). Sedan är det andra texter i volym två som är historiskt orienterade, men så är det i forskningen: det är svårt att forska på sam­tida fenomen. Det är vad litteratur­kritiker som Rasmus får göra och han gör det bra. Väldigt bra, till och med.

Snart är du även aktuell med en bok om poeten Stig Sjödin.
– Ja, den kommer ut i maj. Jag har fokuserat på det som Stig publicerat i fackförbundspressen där han vänder sig till arbetarläsare och skriver på andra sätt än vad han gör i diktsamlingarna. Jag är faktiskt jävligt nöjd med den boken.

Det är inte så att John och du planerar en tredje volym av Working-class literature(s)?
– Man ska aldrig säga aldrig. Kanske någon gång långt fram i framtiden. Jag har så mycket annat att göra just nu. Jag försöker dra igång ett projekt om litteraturen i fackförbundspressen. Det har skrivits så lite om den. Litteraturforskarna har kollat för mycket på bokförlagen och undervisningen i skolorna. Sedan har jag ett projekt som jag ska söka pengar för där jag, en idéhistoriker, en historiker, en pressforskare och en konst­historiker ska titta på vad som sker i fack­förbunds­pressen och hur fack­förbunds­pressen förhåller sig till resten av samhället. Får vi inga pengar gör jag min del ändå. Jag är inte så dyr i drift. Jag behöver bara papper och penna.