Appen Clubhouse har beskrivits som the next big thing och liknats vid allt mellan Almedalen, Folkets hus och Heta linjen. Många törstar dessutom efter kontakt utanför vardags­cirklarna och tajmingen är perfekt. Mediet rymmer ännu en prövande öppenhet, de kommersiella aktörerna har ännu inte tagit över och ibland glimrar samtalen till.

Just det hände under ett nyanserat och gripande samtal om psykisk ohälsa bland rasifierade personer. Många delade erfarenheten av att växa upp med föräldrar som brutit upp och flytt från etnisk eller politisk förföljelse, krig eller rentav folkmord. De, barnen, växte upp i vetskapen om att föräldrarna offrat allt för att säkra deras trygghet, och i skuggan av ett nästan ofattbart trauma. Många som var starka nog att berätta hade också växt upp med föräldrar som frusit fast i överlevnadsläge eller depressioner, och som inte riktigt fått fatt i verktygen för att hitta tillbaka till livet.

För ett barn är det en tung skugga att växa upp i, och flera vittnade om sin egen psykiska ohälsa, om svårigheter att hitta vårdkontakter som förstår problematiken och bekymmer med att få vård över huvud taget.

Med tanke på de tio senaste årens fokus på invandring är det förvånande att ämnet är så gravt underrapporterat och fältet så sporadiskt beforskat. Bekymren kan knappast vara okända.

Det bekräftas även i Folkhälso­myndighetens kunskapssammanställning från 2019. Där finner man att den psykiska hälsan är ojämlikt fördelad i samhället. Trots att hela 80 procent av befolkningen uppger psykiskt välbefinnande finns stora skillnader mellan olika grupper. Främst avgör inkomst- och utbildningsnivå hur du mår. Men den psykiska hälsan är också ojämnt fördelad utifrån diskrimineringsgrunder såsom kön, födelseland, funktionshinder och sexuell läggning. Din grad av psykiskt välbefinnande är alltså en klassfråga, på befolkningsnivå.

Den ojämlika fördelningen beror på att sociala grupper har olika tillgång till resurser som är viktiga för hälsan. Dessa resurser förstärker varandra genom hela livet. Exempelvis kan psykisk sjukdom orsaka avbrutna studier och svårig­heter att arbeta, samtidigt som brist på inkomst ger stress och ökat psykiskt lidande. På samhällsnivå är det därför viktigt att satsa på en aktiv familjepolitik, skolan, vården och socialtjänsten.

Folkhälsomyndigheten påtalar även att besparingar inom offentlig sektor har en negativ hälsopåverkan på utsatta grupper.

Trots de senaste tio årens omfattande rapportering om, och politiska fokus på, invandring har den här frågan knappt ens lyfts. Det är ett grundsvek. Staten har ansvar för alla medborgare, på samma sätt som regioner och kommuner har ansvar för alla invånare. I Stockholmsmodellen premierar dessutom den privata vårdleverantören Kry vård till välmående individer med lättare problem, samtidigt som multisjuka äldre eller panikångestdrabbade barn till flyktingar har svårt att få en adekvat vårdkontakt. Samtidigt larmar psykiatripersonal runtom i landet år efter år om nedskärningar, pressad arbetsmiljö, brist på vårdplatser och personalflykt. Konsekvensen av det senaste decenniets besparingshets inom välfärden är i vanlig ordning att de mest utsatta drabbas.

Mot bakgrund av de många politiska utspelen kring förorterna är det också märkligt hur den handfull utåtagerande pojkar som passerar riskzonen för kriminalitet alltid orsakar stora rubriker, medan flickor och pojkar som vänder smärtan inåt lämnas åt sitt öde. Som om de inte vore en del av samhället eller i behov av vård.

Under pandemin förväntas den psykiska ohälsan stiga. Pandemin slår redan hårdare mot de socioekonomiskt utsatta grupper som håller igång samhället och i värsta fall saknar sjukersättning på grund av snåla timanställningar. Hur nedgången i den psykiska hälsan kommer att fördelas råder knappast någon tvekan om.

Det vore klädsamt om den debatt som ägnar sig åt skarp kritik mot ”den svenska strategin” kunde släppa Tegnell i två sekunder och i stället rikta blicken mot tim­anställdas villkor. Det vore hederligt om de som ägnar sina politiska karriärer åt att “belysa förortens problem” kunde nedlåta sig till att sätta sig ned, lyssna och försöka ta in hur människor mår.

Det enorma klassförakt och den rasism som ryms i tystnaden kring de här frågorna är nämligen väldigt talande.