Det första stora ut­spelet sedan den tidigare LO-­ekonomen Sandro Scocco anställdes som chefsekonom på Vänsterpartiet inleds med självkritik. Tillsammans med partiledaren Nooshi Dadgostar och ekonomiskpolitiska talespersonen Ulla Andersson skriver Scocco på DN Debatt att partiet behöver ge tydligare svar på hur samhällets framtida resurser borde skapas. Svaret ska enligt dem bestå av tre huvudpunkter: full sysselsättning driven av statliga näringslivsinvesteringar, ”kunskapslyft” från förskolan till forskningsnivån och stärkta fackföreningar.

Artikeln påbörjar en process som ska pågå fram till valet 2022 och leda till både ett nytt ekonomiskt-­politiskt program och förändringar i partiets statsbudgetförslag. Målet är enligt de tre partiföreträdarna att skapa ”lönedriven och långsiktigt hållbar tillväxt” och att använda klimatomställningen som en väg dit. De skriver också att nyliberal nedskärningspolitik – sänkta ersättningar i socialförsäkringarna, sänkta skatter, privatiseringar och nedsippringsteori – nu har börjat förkastas av de gamla förespråkarna i Internationella valutafonden (IMF) och OECD.

Sandro Scocco säger till Flamman att något som internt kallas ”20-talsgruppen” – ett framtidsprogram som arbetar på uppdrag av partistyrelsen och verkställande utskottet – har tagit initiativ till projektet. Han säger också att det kommer förankras i partiets vanliga medlemsdemokratiska organ.

– Sedan kommer också distrikt och alla att involveras, även om alla naturligtvis inte kan sitta och skriva förslagen. Tjänstemän har i uppdrag att ta fram förslag som de förtroendevalda kan ta ställning till, helt enkelt.

Debattartikeln har lett till spekulationer om huruvida Vänsterpartiet är på väg att överge det så kallade finanspolitiska ramverket, som är en partiöverskridande överenskommelse om regler för Sveriges statsbudget, lån och investeringar. Ramverket har pekats ut som det stora hindret för statliga investeringar och klimatomställning av debattörer inom både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Scocco säger att frågan är för tidigt ställd.

– Under arbetets gång, i god tid före valet, kommer alla tankemödor att presenteras. Där ingår en diskussion om utbildningssektorn, hur man skapar starka löntagare, hur man kan ställa om industrin till att bli hållbar, och naturligtvis också tankar kring det finanspolitiska ramverket. Men där finns ännu inte några beslut. Den här debattartikeln är inte ett ställningstagande för eller emot ramverket, utan ett ställningstagande för att se över frågan.

Men vad är din utgångspunkt som utredare? Vilka budgetregler behövs för att lyckas med det ganska storslagna projekt ni beskriver?
– Först måste vi titta på samhällsproblemen, sedan definiera lösningarna, och i sista hand hitta en bra finansiering. Det finanspolitiska ramverket är inte vad vi behöver göra. Det vi behöver göra är att förstärka jämlikheten, få full sysselsättning och klara av en klimatomställning. Alla som är insatta kan lätt räkna ut att det kommer kosta rätt mycket pengar.

Vänsterpartiet har ju under hela sin existens krävt en demo­kratisering och socialisering av näringslivet. Ingår de frågorna i det här projektet?
– Det beror på hur man ser på demokratisering. När man ger facken mer inflytande så är det en demokratisering av arbetslivet, och den frågan lyfter vi redan nu. Sedan har den privata kapitalstocken växt mycket snabbare än den offentliga – i infrastruktur, bostäder, och så vidare – de senaste decennierna. Att ändra på det genom offentliga investeringar innebär också en demokratisering. Det kommer finnas ett samspel mellan det offentliga och det privata.

Men i V:s partiprogram står bland annat att ”ägandet i sig måste övergå till gemensamma former”. Sådana mål finns inte i det här projektet?
– Frågor om partiprogram får du ställa till en förtroendevald. Mitt uppdrag är att få ihop en ekonomisk politisk som fungerar i den verklighet vi har i dag. Jag jobbar med 10–15 års sikt, och verklig­heten ser ju ut som den gör.

Vad särskiljer egentligen det här programmet ifrån Socialdemokraternas politik?
– Det som verkligen skiljer dem åt är att Socialdemokraterna inte har gjort detta på ganska länge. De lade om sin politik på 90-talet och övergav full sysselsättning för inflationsbekämpning.

Så kritiken som har lyfts från visst vänsterhåll, att principerna ni slår fast i debattartikeln innebär en allmän industri-keynesianism utan förändrade ägarförhållanden som skulle kunna drivas av de flesta partier, hur ser du på den?
– Då underskattar man grovt det arbete som pågår, och överskattar den politiska viljan att göra det vi kommer föreslå. Jag tror inte det kommer bli någon allmän halleluja­kör över de politiska gränserna när det här programmet landar på bordet. Det finns oerhört tydliga skiljelinjer i hur man ser på både industripolitiken och statens roll.