Åtminstone börsens investerare tycks, så här ett år efter att pandemin stängde Europa, ana ljusare tider.
Enligt Finacial Times förbereder man sig nu för slutet av pandemin.
Marknaden försöker föreställa sig vilken värld det är som kommer att möta oss när vi stapplar ut från hemarbete, lockdown och stängda gränser.
Ett tydligt exempel är flygbolagen. Med restriktioner och en kraftig nedgång i resandet har konkurserna duggat tätt, och under 2020 sjönk värderingen av företagen med ungefär en tredjedel globalt.
Men i och med återgången till ett mer normalt tillstånd förutspås resandet öka igen. Alla mellanchefer som tvingats jogga runt i parkerna bland oss andra kan snart åter bege sig Saalbach Hinterglemm för utförscykling (downhill) och springa maraton i Sydney. Därför omgärdas resterna av den krisande flygbranschen med optimism. Sedan årsskiftet har värderingstrenden vänt och bolagen har klättrat tillbaka uppåt med 20 procent.
Det finns en hel del att säga om investerarnas analyser, men föreställningen om en öppen värld full av glada människor med fickorna fulla av oanvända pengar rymmer en smittsam optimism. Åtminstone för den som lyckas tänka bort klimatinvändningarna. Blotta tanken på en framtid som inte innebär mänsklighetens långsamma undergång i sjukdom och isolering känns nästan udda.
Visionen om tiden efter återöppningen som en enda lång fest är heller inte universell. Med hög arbetslöshet och djupnande klyftor omfattas långt ifrån alla av det förutspådda glada 20-talet.
Till investerarnas försvar får man säga att de i det här fallet bara försöker förutsäga vad köpstarka grupper kommer att konsumera efter pandemin. Men möjligen underskattar de hur långtgående effekter det kan få, även för de bemedlade klasserna, att lämna de fattiga utanför.
En pandemi är global till sin natur. Den drabbar hela eller stora delar av världen, och är svår att stoppa lokalt. Virus muterar dessutom ständigt och med stora delar av världen ovaccinerad under flera år framöver ökar sannolikheten för nya varianter som i värsta fall orsakar nya, globala utbrott. Det enda sättet att stoppa pandemin är att stora delar av världens befolkning blir immun, och det säkraste sättet att uppnå detta är genom vaccinationer. Hittills tycks strategin dock vara den motsatta.
När tid är både pengar och liv har världens rika länder köpt sig före i den globala vaccinationskön för att skydda sina befolkningar, i strid med FN:s och WHO:s önskemål om att först värna om särskilt sårbara grupper och viss sjukvårdspersonal oavsett nationalitet. Man har dessutom köpt tillräckligt med doser för att kunna vaccinera sina befolkningar flera gånger om. Konsekvensen är att de rika länderna, med 14 procent av världes befolkning, har tillgång till över hälften av de kvalitetssäkrade vaccinen. Samtidigt riskerar 90 procent av befolkningen i fattiga länder att inte bli vaccinerade överhuvudtaget.
På sätt och vis är det begripligt. Varje regering har ett ansvar för att värna om sina medborgare. Vi är dessutom alla hårt ansatta. Många har drabbats av sjukdom, dödsfall, isolering, arbetslöshet och oro för nära och kära. I den turbulens som pandemin orsakar är det också många politiker som ser ett behov av att flexa de politiska musklerna och visa handlingskraft.
Men det är en mycket sorglig prioritering att överköpa doser och tränga undan fattiga länder. Det riskerar dessutom att ge oönskade efterverkningar bortom en fortsatt spridning av viruset. Medan rika länder agerat på ett sätt som fått FN att reagera, har Kina och Ryssland försett 41 länder med 800 miljoner doser. Säkerligen inte av altruistiska skäl, men geopolitik är sällan just altruistisk.
Ännu sorgligare är de rika ländernas beslut att via Världshandelsorganisationen blockera cirka 80 fattiga länders vädjanden om att tillfälligt kunna frångå patenten och tillverka egna, billigare vaccin. Även Sverige ansluter sig tillsammans med bland annat USA, EU och Storbritannien, till denna obegripliga linje. Mot bakgrund av att två och en halv miljon människor i fattiga länder beräknas ha dött av coronarestriktionerna är det oförsvarbart. Man riskerar härmed också att förlänga pandemin.
Pandemin har utraderat tio år av folkhälsoarbete i fattiga länder. Bland annat genom avstannade vaccinationsprogram för barn, eftersatt barn- och mödravård samt indragen vård av behandlingsbara och förebyggbara sjukdomar.
Personligen längtar jag efter att slippa trängas i stadsnära naturområden med högljudda mellanchefer i överprissatta goretex-ställ. Antagligen ser jag fram emot deras utlandsvistelser mer än vad de själva gör. Men jag är uppriktigt oroad över hur politiken, globalt, kommer att hantera nya mutationer och nya utbrott. Viljan hos den rika världens ledare har hittills inte imponerat.
