Marknadshyror skulle främja byggandet av fler bostäder och ge utrymme åt en ”långsiktigt bättre fungerande marknad”, enligt intresseföreningen Fastighetsägarna, som i tidningen Byggindustrin i april förra året välkomnade en utredningen av detsamma. Men är det verkligen så?

Hyrorna i nyproduktion är i dag astronomiska, och köerna till dessa lägenheter är inte heller särskilt långa. Det går att ana ett samband, och det är svårt att se hur en friare marknad skulle leda till några revolutionerande förändringar.

Det är inte heller, som Fastighetsägarna hävdar, ”planekonomin” som driver upp priserna. Dyrare byggmaterial och högre markpriser innebär att det kostar mer än dubbelt så mycket att bygga nya bostäder i dag jämfört med för tio år sedan. Undantaget är när kommunerna är aktiva i planeringen och upplåtelsen av mark, och därmed håller kostnaderna låga. Det vill säga: det som faktiskt håller priserna nere är planekonomi. Hur en ensidigt fri hyressättning från hyresvärdarnas sida ska kunna stimulera byggandet av hyresrätter är därmed svårt att förstå.

Värt att notera är även hur Oslo, med fri hyressättning, befinner sig i samma situation av lågt byggande och ökande befolkning, det vill säga en marknad i obalans där tillgång och efterfrågan inte möts.

Men behovet av en bostad är inte enbart en fråga om marknadsmekanismer. Ett eget hem är ett grundläggande mänskligt behov.

Regeringen har redan aviserat ett första steg mor marknadshyror. Men de som säger sig måna om ”verklighetens folk” tycks inte ha tagit i beaktande vad det skulle innebära för de människor som påverkas: över en fjärdedel av landets hushåll bor i hyresrätter.

En kartläggning från SCB visar dessutom att hyresgäster lägger störst andel av disponibel inkomst på boendet, och även betalar mest per månad när man jämför med bostäder av liknande storlek. Samtidigt har hyresgäster som grupp lägre inkomst än de som äger sitt boende. Den historiska utvecklingen gör också att boendekostnaderna utvecklats ojämnt – hyrorna har stigit betydligt mer än kostnaderna för att bo i ett eget hus.

Det är med andra ord dyrare att vara fattig även sett till boendeform. Vad vi ser är framväxten av en skattefinansierad bostadssegregation. Bland de skatteomläggningar som gynnat höginkomsttagare och villaägare märks bland annat sänkt inkomstskatt, slopad fastighetsskatt samt en utökning av rot avdraget. När vi i stället behöver fler hyresrätter som vanliga människor haft råd med.

Ska man då inte skylla sig själv om man inte äger sin bostad?

Det kan man tycka om det är i linje med ens ideologi. Men bostadsbristen får effekter på hela samhällsekonomin. Svenskt näringsliv rapporterar själva att bostadsbrist inom tillväxtregioner hindrar kompetensförsörjning såväl som nyetableringar, vilket i sin tur hotar tillväxten. För drabbade regioner innebär det även förlorade skatteintäkter och produktionsbortfall.

Men värst är ändå konsekvenserna för oss, de människor som lever i ett samhälle. 212 av landets 290 kommuner rapporterar ett underskott på bostäder. Har du möjlighet att köpa blir tillvaron betydligt enklare, men för de breda grupperna med mindre ekonomiska marginaler kvarstår behovet av ett boende som inte äter upp alla inkomster.

Möjligen menar Fastighetsägarna att en ”fungerande marknad” innebär en ökad omsättning i fastighetsbeståndet, det är i alla fall ett ofta återkommande argument hos dem som förespråkar fri hyressättning.

Att människor tvingas flytta från sina hem på grund av chockhöjda hyror är dock ingen lösning, varken på bostadsbristen eller på underskottet på bostäder som vanliga människor har råd att bo i.